Hundratusentals kvinnor i Centralamerika börjar arbetsdagen när de flesta av oss fortfarande sover djupt. Den typiska kvinnan sätter fyr på elden, kokar bönor och tar majsen till kvarnen innan resten av familjen vaknar och vill ha frukost. När hemservicen är klar tar hon tag i den resterande arbetsdagen för att försöka få ihop pengar till mat. Inte sällan står hon för försörjningen i hushållet.
– Jag tar vilket jobb som helst bara det är anständigt, säger 47-åriga Roxana Canales.
Hon är en av dem som arbetar från tidig morgon till sen kväll.
Gemensamt för många av kvinnorna i den informella ekonomin är att de av olika anledningar har kort skolgång, har fått barn väldigt unga och att de knappast har chans till de få formella jobb som finns. Många av dem lever runt eller under fattigdomsstrecket. En situation som också gör att de ofta blir diskriminerade i vardagen, framför allt i förhållande till myndigheter och arbetsköpare.
Roxana Canales kommer från San Fransisco, ett litet samhälle utanför El Salvadors huvudstad San Salvador. Hon försörjer sig och sin 18-åriga dotter. Den äldre dottern har flyttat hemifrån och har egen familj. Under hela deras uppväxt har Roxana Canales själv stått för både uppfostran och försörjning. Mannen bildade ny familj och bidrog inte med något.
Hennes arbetsdag börjar klockan tre på morgonen, då hon går till systerns jordlott, där de odlar persilja och spenat.
– Det ger inte mycket pengar, säger hon.
Sedan fortsätter dagen med att hon bakar och säljer tortillor – runda, tunna majsbröd. Det kan ge upp till 60 kronor om dagen. Ofta hjälper hon också till i grannkvinnans lilla kiosk – och om hon har tur ringer någon av de rika från grannskapet och ber om städhjälp. Då kan hon tjäna mellan 80 och 100 kronor. Minimilönen i regionen varierar för olika sektorer, men den beräknas aldrig vara tillräcklig för att täcka basbehoven för en familj på fyra personer.
Arbetsdagen slutar klockan sex – eller ännu senare, om det finns jobb.
– Men ändå räcker pengarna aldrig till, säger Roxana Canales.
Liksom alla andra i den informella sektorn saknar Roxana Canales sociala förmåner, vilket gör att hon inte ”får tillbaka” något från staten i form av till exempel gratis sjukvård, bra skolor till barnen eller pension. Och hennes pengar måste räcka till medicin. Hon har epilepsi, men ingen sjukförsäkring – det privata alternativ som står till buds när välfärden är obefintlig. Diagnosen fick hon när hon var 17 år gammal.
– De sade att det berodde på stress. Alla sade till mig att jag inte dög till någonting. Men nu har jag visat att jag kan, säger Roxana Canales, som bara har gått några år i folkskolan.
Hon berättar stolt att båda döttrarna har gått ut gymnasiet och dessutom fortbildat sig efteråt. Den 18-åriga dottern tog en kurs i engelska och hjälper nu barnen i grannskapet med läxorna och tjänar på det viset lite pengar.
– Nu säger folk till mig: Så fint du har klarat allt!
Och hon är inte den enda. De flesta kvinnorna fixar att få ihop vardagen. De hittar utvägar genom de enkla medel de har tillgång till, som en eld och en gryta.
Det gäller till exempel Cristina, som har sålt tamales – kokta majsdegsknyten – från dörr till dörr varje dag under 25 år i Panajachel i Guatemala. Många av kunderna hittar hon sittande på uteserveringar, byggarbetsplatser eller i rika hem, där hemhjälpen köper sin mat vid dörren. Att tillverka och sälja till andra är ett typiskt jobb i den informella sektorn. Ett annat är att odla jorden för självförsörjning.
De centralamerikanska kvinnorna är mycket sällan ägare till något och har genom historien inte kontrollerat mark. Till följd av att de inte äger något har de väldigt lite makt och ekonomiskt utrymme att besluta över sina egna liv.
Kvinnorna använder dock olika strategier och arbetar hårt för att skapa sig anständiga förutsättningar för tillvaron. Många av dem pratar om att de önskar ett ”värdigt liv” och därför kämpar de för att kunna låta barnen gå i skolan och på så vis förbättra deras framtidsutsikter.
Roxana Canales ärvde dock en liten jordlott av sin far. Hennes dröm är att där kunna bygga ett eget litet hus. Men det ska säljas många tortillor och strykas många skjortor för att det ska kunna bli verklighet. Och att jobba i den informella ekonomin innebär osäkra och kraftigt varierande inkomster, ofta i riskfyllda miljöer. De flesta arbetar ute under stark sol och hårt regn. Det finns sällan tillgång till toalett och lunchen får intas utomhus, vid vägkanten.
När kroppen inte orkar längre finns ingen pensionsrätt. Roxana Canales och många med henne måste själva försöka lägga undan lite pengar. Men det är svårt för arbetet är uruselt betalt.
Männen i den informella sektorn tjänar något bättre. Det är inte heller ovanligt att kvinnor och barn måste hjälpa mannen att avsluta hans dagsverke bara för att få ut en daglön på runt 40 kronor. På kaffeplantagen kan kvinnorna tjäna 25 kronor för en dags arbete, vilket inte räcker ens till mat.
Lägger vi på hemarbetet som är obetalt bidrar kvinnorna till att samhället går runt i stort sett gratis. Samtidigt som hushållen står utan inkomster. Det visar inte minst de höga undernäringstalen i till exempel Guatemala. Folk har helt enkelt inte råd att köpa mat.
De centralamerikanska staterna har under lång tid underlåtit att på allvar göra något åt den växande informella sektorn. Det är för övrigt inte är ett isolerat problem i Centralamerika utan vanligt i många utvecklingsländer.
Kvinnornas slit gynnar framför allt regionens ekonomiska eliter – kanske de starkaste i världen, skapade genom familjeband och med rötter i kolonialtiden. Skatteintäkterna i länderna är låga och regeringarna anser inte att de behöver ge tillbaka till de medborgare som inte bidrar.
Arbetet inom den informella ekonomin är nämligen inte beskattat. Allt detta sammantaget blir en ond cirkel. Och att vi i väst kan köpa förhållandevis billiga produkter, såsom socker, kaffe och kakao, beror ofta på att de är producerade av informell arbetskraft.
I samband med att frihandelsavtaleCAFTA mellan de centralamerikanska länderna och USA trädde i kraft 2006 utlovades fler jobb. Samma sak gällde för Ada – frihandelsavtalet mellan EU och Centralamerika – som nyligen trädde i kraft. Trots det är det i dag fler än tidigare som arbetar i den informella ekonomin.
I början av året höll FN-organisationen ILO ett regionalt möte för att diskutera situationen. Där fastslogs att den informella ekonomin växer och att en allt större andel sysselsatta är kvinnor. Samtidigt håller den ekonomiska tillväxten i Latinamerika på att gå ned och få nya jobb skapas. Arbetslösheten beräknas öka med en halv miljon personer under 2015 och framför allt drabbas kvinnorna, enligt ILO.
FN, bekymrade ekonomer och forskare ropar i kör: Den informella sektorn är ett hinder för tillväxt för hela landet, sektorn leder till snedvriden konkurrens på marknaden. Samtidigt förblir hälso-, utbildnings- och säkerhetsstandarder låga.
Sett från staternas sida absorberar den informella sektorn överflödig arbetskraft och minskar problemen med arbetslöshet – vilket blir en ursäkt för staten att inte ta sitt ansvar och satsa på att skapa arbetstillfällen. Det förklarar också delvis varför fackföreningarna är svaga i regionen.
Det är många delar som måste ses över. Lagstiftning och arbetsrätt måste förbättras, lokala ekonomier stärkas, kompetensen och den sociala säkerheten höjas.
I stora delar av Centralamerika sneglar man nu på Argentina, som kan ses som ett föregångsland i regionen. Under några år i början på 2000-talet lyckades landet minska sysselsättningsgraden i den informella sektorn med 15 procent. Detta mycket tack vare en växande ekonomi och exportboom, vilken gjorde att efterfrågan på arbetskraft i den formella sektorn ökade. Men det handlade också om aktiv politik.
Regeringen införde flera incitament för att leda informella jobb till den formella sektorn. Förenklade regler för inbetalning av skatte- och socialförsäkringsavgifter, vilket var direkt länkat till bidrag för sjukförsäkring och pension, och ett slags regelverk som både främjade och skyddade företag som registrerade sig, var några av de stimulanser som infördes. Samtidigt satsade de på att stärka staten i att utföra inspektioner, vilket ökade kontrollen av att de nya reglerna efterlevdes.
Atrahdom i Guatemala är en av få organisationer som driver arbetsrättsfrågor för personer i den informella sektorn. Organisationen ger stöd till och organiserar hembiträden och de som arbetar i så kallade maquiladoras – centralamerikanska ekonomiska frizoner. Det är två yrkesgrupper som i princip saknar rättigheter och är utsatta för mycket brott, både arbetsrättsliga och andra.
Atrahdom bevakar gruppernas rättigheter och utövar påtryckningar mot lagstiftarna. I avsaknad av skyddande nationell lagstiftning vill de sätta press på den egna regeringen att ratificera ILO-konvention 189. Den internationella konventionen, som reglerar arbetsförhållandena för hushållsarbetare, trädde i kraft 2013.
– Vårt mål är att få till en lagstiftning som skyddar de kvinnor som arbetar som hembiträden, både från sexuella trakasserier och våld och ser till att de får schysta arbetsförhållanden och lön för sitt arbete, säger Atrahdoms ordförande och grundare Maritza Velásquez.
I El Salvador har regeringen drivit igenom ett socialt program kallat ”Kvinnostad” i ett försök att säkerställa att de salvadoranska kvinnornas grundläggande rättigheter respekteras. Kvinnostäderna går ut på att samla alla statens institutioner som har att göra med kvinnor under samma tak.
I praktiken erbjuder 14 institutioner social service inom sexuell och reproduktiv hälsa, stöd till kvinnor som har utsatts för våld och stöd för att uppnå ekonomiskt oberoende på ett och samma ställe. När kvinnorna använder servicen har de dessutom rätt till barnpassning.
År 2012 öppnades det första centret i La Libertad, sedan följde Usulután. I dag finns totalt sex centrum.
Kvinnostäderna satsar på bra bemötande, tillförlitlighet, effektivitet och kunnig personal – inga självklarheter i de centralamerikanska länderna, där de statliga institutionerna oftast erbjuder mycket dålig service till låg kvalitet.
Kritiska röster har hävdat att kvinnostäderna är ett populistiskt projekt, men Guadalupe Osegueda, salvadoransk ekonom med småföretagande och genus som specialitet, tycker att de verkligen hjälper kvinnorna.
– Jag ser det inte som att vänsterregeringen enbart använder institutionen för att förbättra sin image eller värva röster, säger hon.
När vänsterpresidenten Salvador Sánchez Cerén kom till makten i juni 2014 lovade han att skapa ett kvinnoministerium. Det anser Guadalupe Osegueda är ett bra initiativ. Ministeriet skulle bland annat kunna skaffa resurser för att skapa ökad medvetenhet om kvinnornas roll i samhället.
Som svar på kritiken om att kvinnostäderna och ett kvinnoministerium skulle skapa ett ännu större avstånd mellan kvinnor och män säger Guadalupe Osegueda att männens behov redan tillgodoses inom regeringens institutioner.
– Skulle man till exempel skapa ett rum specifikt för män skulle kvinnorna osynliggöras ännu mera, säger hon.
I El Salvador, liksom i flera centralamerikanska länder, finns det fler kvinnor än män, bland annat för att så många män migrerar. Kvinnorna blir kvar och sköter om allt. Trots det är medvetandet om kvinnornas roll inom de statliga institutionerna lågt, även om de flesta har en kvinno- eller genusenhet.
– Attityden i samhället skulle kunna ändras om ett kvinnoministerium påtog sig arbetet, säger Guadalupe Osegueda.
Men inte heller det är tillräckligt, anser ILO i Centralamerika. Visionen är att ett nytt, mera inkluderande och konkurrenskraftigt El Salvador ska skapas och då ska alla ha tillgång till värdigt arbete, enligt FN-organet. För att uppnå det ser ILO formalisering av arbetet som enda vägen framåt, som något som både medborgarna och staten skulle vinna på.
ILO framhäver att en kulturell förändring behövs. Att arbetet ska uppfattas som något där medborgarna gör en insats och till gengäld får något tillbaka av staten. Men det kräver framför allt att staten spelar en aktiv roll och prioriterar att driva en politik med inriktning mot de grupper – unga och kvinnor – som är överrepresenterades i den informella sektorn. Staten måste också vara beredd att öppna plånboken och investera.
