”Vi behöver 200 000 ’enkla jobb’.” Så säger hon. ”Många inom servicebranschen men också i affärer och på lager. Och rätt många jobb som kommit upp i Rutbranschen, ja om man nu får kalla den så”.
Hon blickar så försåtligt ödmjukt hon förmår mot tv-kameran. ”De har knappt ens grundskoleutbildning”, fortsätter hon och ler snett mot den samförstående LO-toppen. De svarta örhängena dinglar. ”Sverige har för höga ingångslöner”.
Hon är solbrun efter den regniga svenska SD-sommaren. Det är inga problem att fixa solbränna när man tjänar 490 000 kronor i månaden.
Hennes jobb är inte att betrakta som ”enkelt” utan bedöms vara värt motsvarande 25–30 kvinnor som kröker sina ryggar i den där ”Rutbranschen” – ja om man nu får kalla den så.
Ord är viktiga. Det vet inte minst de som lyckats omstöpa en social välfärdsstat till det OECD-land som har de snabbast växande ekonomiska klyftorna och störst ökning av den relativa fattigdomen.
Med epitet som ”Nya” kan gamla ruttna arbetarklassfientliga förslag dukas upp på förhandlingsbordet.
Med associationsdansen ”avknoppning” som får skära rosor att slå ut i full blom kan pensionspengarna tankas in på riskkapitalisternas konton.
Med det alarmistiska ”utanförskap” vänds blickarna bort från den lilla klick till vilken den monetära makten allt mer koncentreras.
Det senaste som hårdlanserats är ”enkla jobb”. Det är ett riktigt otäckt begrepp som det senaste året alltmer taktfast dunkats in i samhällsdiskursen.
Jag har ingen aning om vad Carola Lemne där hon står i Agenda-studion betraktar som enkelt.
Att arbeta mer än heltid för att inte gå allt för mycket back varje månad, att slita ut handlederna i en kassalinje, att stressa mellan sysslor tills munnen smakar järn?
Att se sina barn, när man ens hinner göra det, gå i sämre skor än andra?
Att känna sig utbytbar, nedtystad, hunsad?
Svenskt Näringsliv tar chansen att använda den humanitära katastrof som deras medlemmars profithunger ställt till med för att kunna dumpa löner över hela brädet.
De människor som drivits på flykt ska nu tjänstgöra hos överklassen för att bli brickor i ett spel som går ut på att försvaga fack och luckra upp LAS.
Men i verkligheten behövs inga ”enkla” jobb – direktör Lemne kan städa sin toalett själv. Och så kan vi andra dela på jobben, ta till vara människors drömmar och tillbaka våra gemensamma tillgångar.
Den antirasistiska kampen måste förenas med klasskampen. Kanske blev det tydligt för fler nu efter veckans avslöjande om att SD och kapitalet sitter i samma båt – och att det är vi som ror den?
Till minnesanteckningarna läggs: bakom varje framgångsrik sverigedemokrat står en välavlönad vd.
