[Film] A Girl Walks Home Alone at Night/Melbourne
Regi och manus: Ana Lily Amirpour/Nina Javidi
Ana Lily Amirpours debutfilm, svart-vita A Girl Walks Home Alone at Night, har beskrivits som ”den första iranska vampyr-spaghettivästern”, även om den är inspelad i Kalifornien och dess regissör är född i England och uppvuxen i Florida.
I sin presentationsbild på Imdb poserar Amirpour i en svart tröja med texten ”Vincent & Jules & Marcellus & Mia”, en självmedveten referens till Quentin Tarantinos Pulp Fiction. Och visst märks inflytandet från Tarantino och dennes entourage (främst Sin City-regissören Robert Rodriguez).
Men i motsats till så många fantasilösa plagiatörer har Amirpour inte bara gjort något eget av influenserna, utan dessutom gått steget längre och tillgodogjort sig Tarantinos förebilder; kungen av spaghettivästern, italienaren Sergio Leone, och franska nya vågarna François Truffaut och Jean-Luc Godard. Resultatet är en av årets snyggaste och coolaste filmer; stundtals kanske bara en liten smula för cool för sitt eget bästa, där något större känslomässigt djup lyft filmen ännu ett snäpp.
Filmens Bad City är en laglös håla i ett ökenlandskap. Svarta oljeborrar rör sig med sövande rytm i bakgrunden. Dammet ryker över ödsliga gator. I ett dike i stadens utkant samlas döda kroppar utan att någon ens tycks reflektera över det.
I Bad City härskar hallicken och knarklangaren Saeed ”The Pimp”. Han tvingar den unge Arash att betala med sin stora stolhet, bilen, när pappa Hossein ”The Junkie” inte längre har råd med sitt beroende. Längst ned i hackordningen står Atti ”The Prostitute”, som misshandlas och utnyttjas av såväl Saeed som Hossein.
Det är i denna patriarkala mardröm vampyren ”The Girl” (Sheila Vand) rensar upp, när hon nu inte sminkar sig medan hon lyssnar på 70- och 80-talsinspirerad popmusik på skivspelaren i sitt rum (soundtracket, som blandar nutida iranska och västerländska band, är inspirerat av såväl Leones hovkompositör Ennio Morricone, som musiken i skärningspunkten mellan punk och synthpop).
Klädd i fotsid svart slöja, med en sjömansrandig tröja under, påminner The Girl om en mörkhårig hybrid mellan Uma Thurmans ”The Bride” och Jean Seberg i Godards klassiker Till sista andetaget. Allt som oftast glider hon gatan fram på en skateboard hon stal från en liten pojke samtidigt som hon hotade med att i all evighet hålla ögonen på honom så att han förblir en snäll gosse.
The Girl är ingen moralisk asket; ingen plågad, självuppoffrande hämnare. Hon tänker inte rida ensam och lottlös in i solnedgången. Hon ser till att få det hon vill på vägen.
Om Amirpour är en iranska i diasporan som började göra film i tolvårsåldern och senare gick vidare till filmskola, så är regissören för helgens andra persisk-språkiga filmpremiär hennes raka motsats. Nima Javidi är utbildad maskiningenjör och tillbringade åratal med att på egen hand lära sig göra film. Men han skriver redan med debutfilmen Melbourne in sig i den (relativt) nya generation av iranska regissörer som på senare år låtit storstadslivet och modernitetens problem – frågor om klass, kön och relationer mellan generationerna – ta plats på duken. Jag tänker förstås på namn som Jafar Panahi och Asghar Farhadi.
Melbourne är närmast en korsning mellan just Farhadis briljanta skilsmässodrama Nader och Simin och en klassisk Hitchcockthriller.
Handlingen utspelar sig nästan helt i en lägenhet i Teheran. Medelklassparet Amir (Peyman Moaadi, som också spelade Nader i Farhadis film) och Sara (Negar Javaherian) stressar med de sista förberedelserna inför en flytt till drömstaden Melbourne. Samtidigt har de mer eller mindre tvingats agera barnvakter åt en relativt obekant grannes bebis. När de så småningom upptäcker att den lilla flickan drabbats av plötslig spädbarnsdöd får de panik. Är det deras fel? För att de glömt ge henne mjölk mitt i jäktet, för att Amir rökt i rummet, för att Sara lagt barnet på mage? Eller var barnet kanske redan dött när den stressade barnflickan lämnade över det?
Mitt i allting ringer det oavbrutet på dörren. Familj och vänner ska ta avsked; hyresvärden ska besiktiga lägenheten; en ambulans, som Amir initialt ringt efter, måste förmås att vända tillbaka med ett lugnande besked över porttelefonen; möblerna, som sålts, ska hämtas. Och pappan dyker upp för att hämta sin dotter.
Liksom Nader och Simin är Melbourne en film om moraliskt ansvar, om hur långt det går att gå för att uppnå sina drömmar och fullfölja sina personliga projekt. Och både skilsmässa (grannens) och ansvaret för åldrande föräldrar (Amirs mamma) återkommer.
Melbournes sociala analys är inte av samma djup, särskilt när det gäller klassperspektivet, men i gengäld är Nima Javidi en imponerande thrillerkonstruktör med sinne för både tempo och tragikomik, och skådespeleriet i samtliga roller är, som vi vant oss vid i samtida iransk film, nära det naturalistiskt perfekta.