Den första Star Wars-trilogin, som släpptes mellan 1977 och 1983, fick ett enormt genomslag. Med sin omåttliga popularitet måste filmerna anses vara en del av västerlandets kulturkanon; berättelsen framstår närmast som en religiös urkund.
För alla oss som växte upp med de här Star Wars-filmerna blev den prequeltrilogi som släpptes mellan 1999 och 2005 en stor besvikelse. Hatet mot dessa filmer förenar annars bittra fiender.
I ett kommentarsfält till en artikel som försöker se positiva aspekter av prequeltrilogin skriver en av många upprörda läsare följande kommentar till författaren:
”Jag har två ord till dig Jar Jar-älskare, det är folket mot George Lucas”.
Den negativa kritiken handlar om filmernas karaktärsskildringar, skådespeleriet, överanvändandet av digitala specialeffekter och den röriga händelseutvecklingen. Tidigare fans anklagar skaparen George Lucas för att ha tagit bort magin som fanns i de gamla filmerna och för att inte vara trogen den ursprungliga berättelsen.
Vi argumenterar för att prequeltrilogin, trots sina många brister, ger oss viktiga ledtrådar till hur vi ska förstå Star Wars-berättelsen som helhet. Prequeltrilogin behöver läsas tillsammans med den klassiska trilogin (med premiär åren 1977–1983) som i kronologin utspelar sig efter prequeltrilogin. Genom en sådan samläsning blir det tydligt att Star Wars inte är en saga, utan en berättelse som ställer flera viktiga frågor till vår samtid.
Den första filmen i den klassiska trilogin, Episod IV: Stjärnornas krig (1977) tar sin början efter den galaktiska republikens fall. Galaxen styrs här av ett rymdimperium som med våld och en teknokratisk statsapparat upprätthåller den politiska kontrollen.
Rymdimperiet befäster ytterligare sitt järngrepp om galaxen genom att utveckla Dödsstjärnan, ett vapen som på ett ögonblick kan utplåna en hel planet.
Berättelsens huvudsakliga protagonist, Luke Skywalker, befinner sig i den klassiska trilogins början vid universums utkanter: ”Om det finns ett skinande centrum i universum, så befinner sig denna planet längst därifrån”, uttrycker han uppgivet i en av de inledande scenerna.
Under trilogins gång tar Luke Skywalker tillsammans med de få kvarvarande rebellerna upp kampen mot rymdimperiet.
I Jedins återkomst (1983) lyckas en militärt underlägsen allians av rebeller, den forna republikens jedikrigare, ewoker och smugglare identifiera en svag punkt i Dödsstjärnan.
Genom ett flyganfall lyckas de förgöra den och därmed också rymdimperiets infrastruktur och administration. I flera avseenden framstår rebellernas krig mot imperiet som en kamp mellan gott och ont.
Ögonblicket när Dödsstjärnan sprängs blir genom denna läsning en sorts historiens slut, där det goda till slut besegrar det onda, ett otvetydigt slut eftersom trilogin slutar just vid denna händelse.
Prequeltrilogin (1999–2005) tar sin början en generation före den klassiska trilogin, då galaxen fortfarande styrs av den republik som den klassiska trilogin ständigt refererar tillbaka till.
Vi får se de mytologiska planeter och platser vi tidigare bara hört talas om, vi får besöka republikens huvudstad och möta det råd av jedikrigare som den klassiska trilogin framställer som den forna republikens goda försvarare.
Den galaktiska senaten fungerar i symbios med ett jediråd, ett slags monastiska mystiker som både är ett prästerskap och en enhet av elitsoldater som upprätthåller delar av det legitima våldet i republiken.
I det tempel som tillhör jedikrigarna uppfostras också barn som bär på en hög koncentration av kraften, barn som jedirådet letat reda på i olika delar av galaxen och som fått lämna sina föräldrar för att nu tränas till jedikrigare.
Vid en första anblick framstår republiken i prequeltrilogin som ett idealt styre där galaxens olika civilisationer representeras i en galaktisk senat med demokratiska beslutsprinciper.
Det visar sig dock snart att republiken inte är det stabila och trygga styre som man kunnat tro. Republiken hotas av interna stridigheter och av separatister.
Samtidigt som republiken framställs som en sammanhållande kraft mellan de olika solsystemens civilisationer, ser vi också att republikens maktdominans inte upplevs som legitim i alla delar av galaxen.
Det visas i första hand genom de rebeller eller separatister som bekämpar republiken, men det finns också andra exempel.
En händelse där denna brist på legitimitet lyser igenom är när jedin Qui-Gon Jinn, i Det mörka hotet (1999), försöker handla reservdelar till sitt skepp på ökenplaneten Tatooine.
När Qui-Gon Jinn ber den lokale skrothandlaren Watto om att få betala med republikanska krediter svarar denne att republikens valuta inte fungerar utan att han behöver ha betalt i riktiga pengar.
Qui-Gon Jinn försöker då använda sig av sina jedikrafter för att dupera Watto att acceptera budet. Watto svarar att han är en toydarian, och att jedikrafterna inte fungerar på honom.
Händelsen illustrerar att delar av galaxen står utanför republikens dominans, det finns platser där varken republikens valuta eller dess religion fungerar. Den ”kraft” som i ett avseende framställs som en universell kraft som genomsyrar allting i universum, presenteras här i stället som en enskild berättelse bland andra.
Det finns med andra ord en periferi där den republikanska närvaron inte är legitim utan framstår som närmast kolonial.
En periferi som inte accepterar republikens närvaro, dess religion, dess maktambitioner eller dess diskursiva anspråk; där jedikrigarna snarare framstår som inkvisitorer än de befrielsekämpar och hjältar de presenterats som i den klassiska trilogin.
Dessutom är rådet av jedikrigare i inga avseenden en organisation som underordnar sig republikens uttalat demokratiska ideal. Jedikrigarna är inte underställda republikens övriga instanser, de agerar på eget bevåg och det finns inga mekanismer för att hålla dem ansvariga för sina handlingar.
Det motsvarar i inga avseenden den rättssäkerhet som borde prägla ett demokratiskt system. Jedirådet är ett koncentrerat maktcentrum där religion, akademi och världslig makt är sammanblandad.
Republiken framstår i prequeltrilogin alltså inte alls som det ideala styre som den klassiska trilogin blickar tillbaka på, tvärtom har republiken i likhet med Rymdimperiet totalitära drag och olikheterna dem emellan framstår snarare som nyansskillnader.
Republikens fall är inte heller resultatet av en extern annektering eller attack utan snarare en utveckling av olika mekanismer och konflikter inom det republikanska systemet. Det totalitära rymdimperiet växer fram inom ramarna för den republikanska senaten.
Även om delar av jedirådet oroas över den politiska utvecklingen, fortsätter de ändå att tjäna den galaktiska republiken, som steg för steg blir mer auktoritär. Det är också en jedikrigare, Anakin Skywalker, som väljer kraftens mörka sida och under namnet Darth Vader blir en central del av Rymdimperiets styre.
Hjältarna från den klassiska trilogin visar sig i prequeltrilogin ha en mycket mer tvetydig roll i den övergripande berättelsen, och väljer vi att läsa den klassiska trilogin utifrån lärdomarna från prequeltrilogin framstår den i ett något annorlunda ljus.
Även om det finns ett romantiskt skimmer över jedikrigarna har de efter imperiets fall gömt sig på avlägsna planeter. När de framträder i berättelserna präglas de snarare av en känsla av ånger, skuld och en vilja att gömma sig undan världen, än en kamplust.
När den klassiska trilogins huvudperson Luke Skywalker utan att känna igen honom berättar för Yoda att han letar efter en stor jedikrigare, svarar Yoda att ”krig gör ingen stor”. Uttalandet är en skarp kontrast till hur Yoda i prequeltrilogin kommenderar republikens klonarmé i kampen mot separatisterna.
Utifrån det här perspektivet framstår Yodas kommentar till Luke Skywalker närmast som en syndabekännelse. Det är motvilligt som Yoda tar upp kampen och på nytt börjar lära ut användandet av kraften.
I Yodas träning av den unge Luke Skywalker varnar han också ständigt för riskerna med kraften, risken att den ska användas för den mörka sidans syften.
Det finns en medvetenhet om och en oro över att de krafter som jedikrigaren använder sig av inte nödvändigtvis leder till någonting gott. En medvetenhet om att kraften alltid kan slå över, som den gjorde för Anakin, Luke Skywalkers far.
I vår läsning finns det en tydlig historisk parallell mellan prequeltrilogin och västerlandet innan världskrigen. Ett västerland som med sociologen Charles Lemerts ord präglades av en mystik övertygelse om att det fanns en modern civiliserad värld, vilket det moderna västerlandet förkroppsligade.
I likhet med republiken har emellertid också det västerländska systemet sin mörka sida. Denna mörka sida tog sig inte minst uttryck i kolonialismen, där stora delar av världen annekterades av europeiska nationer med förevändningen att den västerländska civilisationen och styrelseformen var överlägsen alla andra styrelseformer, och att västerlandet inkarnerade historiens framsteg.
En syn som legitimerade ett styre genom meritokratiska beslut och teknokratiska lösningar, i stället för representation och folklig legitimitet. Den galaktiska republikens omvandling till Rymdimperiet tycks även den ha sin motsvarighet i den västerländska historien, i framväxten av Europas totalitära rörelser, främst inkarnerade i Nazityskland och drömmen om det tredje riket.
Precis som i Star Wars växte dessa fascistiska regimer mer eller mindre fram inom ramarna för representativa politiska system. Förintandet av Dödsstjärnan i den klassiska trilogin tycks då representera segern över axelmakterna efter andra världskriget.
Sett utifrån det här perspektivet kanske den verkliga besvikelsen över prequeltrilogin handlar om att den river upp ett sår, som innebär att det inte längre är möjligt att se republiken eller jedikrigarna som entydigt goda.
Vi kan helt enkelt inte längre se de gamla Star Wars-filmerna med samma ögon. Den konfronterar oss i stället med en värld som är komplex och fragmenterad. Den visar att stjärnornas krig inte är enbart en kamp mellan de onda och de goda, och erbjuder inte något löfte om ett lyckligt slut.
Det är också i detta uppvaknande som magin försvinner. Den universella kraften, med sin mörka och ljusa sida, symboliserar inte någon österländsk mystik. Kraften är snarare en symbol för modernitetens dualism, det faktum att civilisation och barbari existerar sida vid sida i den västerländska moderniteten.
Den kommande Star Wars-trilogi som inleds med premiären av filmen The Force Awakens (2015), tar sin början en generation efter att Dödsstjärnan förintats.
Utifrån prequeltrilogin framstår denna händelse inte längre som ett historiens slutögonblick. Förintelsen av Dödsstjärnan är slutet på en repressiv makt, men efter att segerruset lagt sig måste livet i galaxen gå vidare.
Mot bakgrund av prequeltrilogins skildringar står manusförfattarna till den kommande trilogin inför en situation där ett återupprättande av den gamla republiken inte framstår som en trolig eller ens önskvärd lösning.
Denna situation tycks också ha sin parallell i den samtida globala politiken. På första världskriget följde det kalla kriget, som efter sin slutfas och Sovjetunionens fall i sin tur följdes av att samhällsteoretiker började tala om ett historiens slut, i betydelsen att det kapitalistiska ekonomiska systemet och de liberala demokratiska idealen hade segrat.
I dag tycks vi emellertid befinna oss i en fragmenterad tillvaro där ett antal olika aktörer förhandlar sina positioner i en allt mer global värld. En värld där den västerländska civilisationen mot bakgrund av förintelsen och avkolonialiseringen inte med självklarhet kan ses som moraliskt överlägsen.
Kanske är vi nu redo att ta till oss den insikten. Precis som republiken i Star Wars vid en närmare granskning inte visade sig vara det sammanhållna välfungerande styre vi trodde att det skulle vara, var den mystiska övertygelsen om att det fanns en historisk riktning som inkarnerades i västerlandets historia också alltid osann.
Samtidigt behöver inte detta leda till politisk apati. Är det någonting vi lärt oss av Star Wars är det att kampen mot totalitarism och auktoritära regimer måste föras, Dödsstjärnan måste förintas, även om det visar sig att också vi lever i en flertydig värld som inte erbjuder något slut på historien.
