Allt sedan PKK, det kurdiska folkets försvarsstyrka, efter sex år av försök till dialog intog en väpnad kamp 1984 för att få ett slut på den statliga terrorn mot det kurdiska folket, har turkiska staten gjort allt som står i dess makt för att ställa den kurdiska frihetskampen i dålig dager.
Det med metoder snarlika dem som Nazitysklands propagandaminister använde gentemot judar, men i en mer modern tappning. Bland annat genomförs så kallade falsk flagg-operationer (false flag), vilket innebär att till exempel turkiska staten genomför en hemlig och dold operation för att lura allmänheten att tro att det som sker utförs av PKK.
Namnet kommer från det militära konceptet att flyga under falsk flagg. False Flag-operationer används både i krigs- och fredstid som ett effektivt sätt att skapa propaganda för den egna saken.
En annan metod som tillämpas är desinformation i syfte att vilseleda, vilket är precis vad turkiska staten använt sig av i sin lobbyverksamhet gentemot omvärldens politiker.
Flera turkiska soldater, högt uppsatta militärer och före detta agenter ur specialstyrkan har erkänt att turkiska staten faktiskt låg bakom flera mord på kurder som de sedan kablade ut som ett dåd av PKK.
Ayhan Carkin till exempel, ansvarig för minst 1000 personers död under sina verksamma år som medlem i en turkisk special styrka, säger:
”I de flesta fallen där man anklagade PKK för diverse attentat och massakrer så var det i själva verket vi själva som utförde dem. Det handlar om desinformation – att avsiktligen förvränga, åsidosätta eller rent av att uppdikta information i syfte att vilseleda folket. Till exempel massakern i byn Pinarcik, där flera barn mördades utfördes av specialstyrkan JITEM. Men kablades ut som ett dåd av PKK. Man spred bilder på de mördade barnen i media med Öcalans bild bredvid. Folket svalde informationen i vanlig ordning. Fullt förståeligt. Men de bör veta att det inte stämmer, vi gjorde det inte PKK.”
Eller en före detta turkisk soldat vid namn Sirac Kilic, stationerad i Gever Kurdistan (sydöstra Turkiet): ”Vi dödade kurder bara för skojs skull. Vi sprängde en liten tjej för hon inte ville tala om för oss var PKK:s baser låg. Vi såg en 14-årig tjej valla får, min överordnande beordrade oss att skjuta henne. Vi vägrade. Han tog upp en pistol och sköt henne. När jag somnar kan jag fortfarande höra den lilla kurdiska tjejens skrik som vi dödade. Hon bönade och bad på kurdiska. Vi förstod inte.”
Sveriges före detta utrikesminister Anna Lindh var en av de politiker som faktiskt tog in all desinformation, byggd på false flag-operationer som turkiska staten kablade ut till omvärlden.
Utan någon som helst eftertanke och krav på bevis tillät hon sig matas av information från ena parten och agerade därefter, precis som många andra länder gjort när det kommer till terrorlistningen av PKK. Samtliga har totalt ignorerat och aldrig tillåtit organisationen att få försvara sig mot de anklagelser Turkiet kommit med i över 30 år.
En del länder har valt att inte låta sig påverkas av Turkiets lobbyverksamhet, däribland Indien, Kina, Ryssland, Schweiz, Egypten, Norge samt många andra länder, bland annat i Sydamerika. Listan är godtycklig och har ingen som helst juridisk grund att vila på.
Direkt efter den 11 september 2001 inledde EU arbetet med att ta fram en egen terrorlista. EU:s utrikesministrar, inklusive Sveriges Anna Lindh, antog i december 2001 den första listan, som därefter uppdaterats några gånger per år. PKK lades till listan i maj 2002.
Samtliga EU-länder har ett rättssystem där den misstänkte i en rättsprocess ställs till svars för de handlingar den anklagas för, väl där får de en chans att försvara sig. EU, som gärna ser sig som ett typexempel på vad en demokrati är, går emot alla sina värderingar när unionen tillåter politiker agera domare som via sina politiska intressen bestämmer om vem som ska finnas med på terrorlistan. Sådant liknar mer det som sker i diktaturer.
Ett exempel på EU-politikernas hybris kunde man ta del utav när EU:s näst högsta domstol sade nej till att inkludera den kurdiska organisationen PKK på unionens terroristlista april 2008.
Enligt domstolens förstainstansrätt hade EU inte på ett godtagbart sätt motiverat beslutet att föra upp PKK på listan över grupper vars tillgångar ska frysas som ett led i kampen mot terrorism. Något som politikerna ignorerade och dessutom gjorde de allt i deras makt för att behålla PKK på listan.
Under årens lopp har olika aktörer – intellektuella och representanter för olika organisationer fört fram sina åsikter på olika plattformar om att PKK bör tas bort från EU:s lista över terrororganisationer.
Trots en stor insats från olika håll där man påvisade felaktiga anklagelser man haft gentemot PKK så röstade politikerna i EU-parlamentet ja till fortsatt listning av PKK som terrororganisation.
Samtliga svenska EU-parlamentariker som röstade för eller avstod från att rösta representerade Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet, Folkpartiet, Feministiskt Initiativ och Socialdemokraterna. De som röstade nej var Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Samtliga som röstade ja eller avstod är därmed för fortsatt krig och elände i regionen, någon annan förklaring finner jag inte.
