”Det är ett enormt misstag att inte samarbeta med den syriska regeringen i kampen mot den islamistiska terrorismen. Vi vet att Mellanöstern är fullt av motsägelser, men vi måste vara realister.”
Så sade Rysslands president Vladimir Putin i FN:s generalförsamling i måndags. Vad han syftade på är den syriska regimens väpnade strider med terrororganisationen Islamiska staten och andra jihadistiska grupper i det inbördeskrigshärjade landet.
Två dagar senare fick Putin mandat från det ryska parlamentet, duman, att inleda flyganfall i Syrien.
Det skorrar i mångas öron falskt när den ryske presidenten, till vardags sysselsatt med sin egen väpnade konflikt i östra Ukraina, försöker spela rollen som eftertänksam internationell fredsstrateg. Men beklämmande nog fångar Putin i sitt FN-tal en verklighetsbeskrivning som vinner allt större gehör även i vår del av världen.
I många sammanhang – massmedial utrikesrapportering, politiska debatter, vardagsdiskussioner om Mellanöstern – där fokus för ett par år sedan låg på den syriska regimens blodiga kampanj mot den lokala avläggaren av den arabiska våren, har allt sökljus kommit att riktas mot Islamiska statens, IS, härjningar. Allt fler pläderar, i likhet med Vladimir Putin, för att militärt backa upp den regim som Islamiska staten slåss mot i Syrien.
Det är i och för sig långt ifrån obegripligt. IS framstår med sin våldsdyrkan, sina massavrättningar, sina systematiserade sexuella övergrepp, sin religiöst motiverade förstörelse av regionens flertusenåriga kulturarv och sitt hat mot alla andra religiösa riktningar än den egna, som en mardrömsliknande anomali, som ondskan i militariserad skepnad. Inte för inte går mångas tankar till Röda khmererna i 1970-talets Kambodja.
Men grundläggande fakta i målet, som att den syriska statens terror hittills skördat långt fler offer än Islamiska statens, att IS och andra väpnade jihadistgrupper knappast hade vunnit insteg i Syrien om det inte varit för den Putinstödda syriska regimens cyniska spel, kommer samtidigt allt mer i skymundan.
Det gör också att bilden av vad som vore möjliga lösningar grumlas.
Det var Syriens regim och dess president Bashar al-Assad som 2011 omedelbart valde att möta de demonstranter som krävde demokratiska och sociala reformer i landet med ett besinningslöst statligt våld. Det var därigenom regimen som garanterade att det enda motstånd som efterhand tycktes slagkraftigt var det militariserade.
Det var Syriens regim som var först ut med att spela sekteristkortet, genom att systematiskt hetsa etnoreligiösa grupper i landet mot varandra och, när våldet eskalerat, mer eller mindre tvinga in de religiösa minoriteterna i en situation där de måste söka sig till regimen för beskydd.
Det var den syriska regimen som började bomba sin egen befolkning, och det var den som gång på gång gjorde sig skyldig till attacker med kemiska vapen.
I skuggan av detta har en fascistoid terrorarmé som IS, som annars hade haft svårt att göra några som helst avancemang, vuxit sig stark – till en början utan att knappt röna regimens intresse.
Som trogen sponsor bakom den syriska regimens våldsapparat står sedan länge dess mäktiga allierade, Ryssland, med åratal av militärt samarbete och flottbas i syriska medelhavsstaden Tartus. När vapenleverantör Putin nu pläderar för strategiskt samarbete mot terrorismen är detta det sista vi ska glömma.
