”Jag känner mig som en gammal utnött kofta som slängts bort. Jag har jobbat sedan jag var 15, men är inte värd något längre.” Hon satt på pianopallen i det starkt solbelysta rummet. Strax därpå slog hennes åldrade händer an tangenterna på det ostämda pianot som någon donerat till långvårdsavdelningen.
I flera av rummen längs korridoren låg människor och väntade på döden. Hela tiden pep det någonstans och lampor blinkade rött. De vitklädda kvinnorna sprang fram och tillbaka för att komma till undsättning.
Jag var 15 när hon sade det där om koftan till mig. Det var på ett av mina första jobb. Hon och de andra gamla berörde mig djupt. Kvinnan som slogs men egentligen bara var rädd. Mannen som låg och skrek efter vaniljglass och hann dö innan löven föll av träden. Hon som var min namne och trodde hon var en liten flicka igen.
Förra veckan skrev vår krönikör Malcom Kyeyune att vi är bra på att slänga folk på soptippen i det här landet och att även många av de människor på flykt som vi den senaste månaden anordnat insamlingar till kommer att hamna på den.
Jag kom att tänka på henne då när jag läste texten, hon som spelade piano på avdelning 23. Och på de andra människor jag pratat med och intervjuat genom åren, de som alla givit uttryck för samma sak – hur de känner sig obehövda, som kostnader någon helst skulle slippa.
Och den som gjort studiebesök inom äldreomsorgen och på våra fängelser, som sett en akutmottagning där frivilligarbetande pensionärer från Röda Korset avlastar vårdpersonalen, vet att det här samhället går på knäna.
Problemet med ideella gästspel från civilsamhället och hjälp via Swish är inte att människor vill rusa till undsättning, problemet är att det är ambulansåtgärder som inte mäktar förändra samhället i grunden. Åtgärder som i stället för att rikta kraven mot dem som bär ansvar för missförhållandet lyfter bördan än mer från dessas axlar cementerar tyvärr klassamhället.
Den solidaritetsrörelse med människor på flykt som under den senaste månaden brunnit i vårt land har visat upp ett Janusansikte – hoppets och trötthetens. För hur vi än vänder och vrider på det så fortsätter kapitalisterna sin kapitalflykt medan vi möblerar om på Titanic.
Och inga direktsända insamlingsgalor ordnas för de som felmedicineras och i tysthet skrumpnar bort, för missbrukare som förvägras rätt behandling och ber om 20 spänn i t-banan för att få sova på något härbärge, för uttjänta arbetare som kastas ut när företagen ska kostnadseffektivisera och vinstmaximera, för dem som försäkras ut, vräks och vanvårdas. De är många, många – och blir allt fler.
Om ni ska få mig att tro att revolutionen kommer sändas på tv så vill jag åtminstone ha galor för höjd skatt, eller ännu hellre: äganderättens avskaffande.
