Arbetare som sägs upp efter 15 års anställning efter att ha drabbats av hälsoproblem. Tjänster som döps om för att bli omvänt skräddarsydda, det vill säga utformas för att inte passa oönskade anställda. Timvikarier som plötsligt får sänkt lön med hjälp av en utstuderad räkneteknisk manöver.
Både förra veckan och denna rapporterar Arbetaren om det cyniska schackrandet hos en av landets ledande kollektivtrafikentreprenörer för att krama ur en slant extra ur verksamheten.
En typ av beteende som vi sett prov på allt oftare sedan tidigare offentligt drivna verksamheter konkurrensutsatts och blivit föremål för upphandlingsförfaranden där det snålaste anbudet vinner.
Från vänsterhåll brukar fenomenet benämnas med begrepp som privatiseringshets och nedmontering av det gemensamt ägda.
”Vi måste våga utmana ägarförhållandena”, säger den som tycker att dagens parlamentariska vänster bara pratar skattesatser, om ens det.
Det är ett riktigt påpekande – men problemformuleringen är likväl alltför snäv.
Tittar man på just några av de dominerande kollektivtrafikentreprenörerna i Sverige i dag framträder nämligen ett intressant mönster.
Bussbolaget Keolis, med fleråriga kollektivtrafikåtaganden i bland annat Stockholms, Västra Götalands, Östergötlands och Dalarnas län, ägs till 70 procent av den franska staten, via det nationella järnvägsbolaget SNCF, och till 30 procent av den offentliga pensionsfonden CDPQ i den kanadensiska delstaten Québec.
Buss- och järnvägsoperatören Transdev, tidigare Veolia, ägs till 60 procent av den statliga franska finansorganisationen Caisse des dépôts et consignations, också den med bland annat pensionsförvaltning som uppdrag.
MTR, som kör tunnelbanan i Stockholm, ägs till en dominerande del, 76 procent, av regeringen i Hongkong, särskild administrativ region i Folkrepubliken Kina.
Buss- och tågbolaget Arriva, med omfattande uppdrag i bland annat Storstockholm och Region Skåne, är helägt av tyska staten via dess järnvägsbolag Deutsche Bahn.
Och så vidare.
Vad som de senaste åren vuxit fram förefaller alltså vara en ny – eller i alla fall vidgad – typ av statskapitalism, där de företag som har musklerna att i längden stå sig i konkurrensen på den avreglerade kollektivtrafikmarknaden är offentligägda bjässar som valt att kasta sig in i anbudsracet.
Det är förstås ett slag i ansiktet på de sentimentalt sinnade upphandlingsivrare som haft familjebaserade lokalentreprenörer med en busslinje var som romantiskt ideal – men det är en klen tröst.
Vad vi ser är en verksamhet ägd av det allmänna men på marknadens villkor, bortom, eller med ytterst svag, demokratisk kontroll, som villigt lånar sig till utsugningen – ordet känns i sammanhanget helt befogat – av de anställda i de länder och regioner där den lägger sina anbud.
Vi måste, världen över, hitta sätt att börja ställa krav på hur våra skatte- och pensionspengar används.
Vi måste, fackligt och på bred front, ta strid för en demokratiserad och människovärdig offentlig sektor.
Och det räcker inte att plädera för offentligt ägande – vi måste göra upp med hela den ordning där basala gemensamma behov förväntas lösas på en avreglerad marknad.
