I lördags förra veckan, den 10 oktober, anordnade det prokurdiska vänsterpartiet HDP, tillsammans med ett antal fackliga organisationer, en manifestation i Turkiets huvudstad Ankara. Huvudparollen var ”Nej till krig, slut fred nu”, med anledning av att den turkiska armén sedan i somras återupptagit den väpnade konflikten med den militanta kurdiska organisationen PKK.
Strax efter klockan 10 lokal tid exploderade två kraftiga bomber vid manifestationens samlingsplats. I skrivande stund är antalet döda 105, och över 400 personer har skadats. Det värsta bombdådet i Turkiets historia är ett faktum.
Det är för tidigt att dra några slutsatser om vilka som ligger bakom attentatet. Den turkiska säkerhetstjänsten, eller element inom den, har en lång historia av att inte sky några medel när det gäller att bekämpa vad man uppfattar som den turkiska statens fiender – men inte heller grupper med en annan agenda, som terrororganisationen Islamiska staten, IS, vore särskilt långsökta misstänkta när det gäller attacker för att sabotera prokurdisk organisering.
Uppenbart är dock vad som står på spel: förutsättningarna för en multietnisk och gräsrotsdemokratisk folkrörelse att växa sig stark i Turkiet.
Det prokurdiska HDP, huvudarrangör till lördagens manifestation, bildades 2012 som den samlade partipolitiska grenen av Demokratiska folkkongressen, en koalition av vänstersinnade organisationer, rörelser och småpartier i Turkiet. Folkkongressens mål var att i grunden omskapa det turkiska politiska klimatet för att ge representation åt grupper och individer som de ansåg förtrycktes på etniska, religiösa eller könsmässiga grunder. Vid parlamentsvalet i juni skrällde HDP och forcerade den ökända 10-procentsspärren med 13,12 procent av rösterna.
Vad som i Sverige kan låta som ganska grundläggande krav för en progressiv rörelse – att vilja upprätta undertryckta gruppers ställning – är i en turkisk kontext politiskt sprängstoff. Den turkiska staten är nämligen, allt sedan den bildades 1923 ur spillrorna av det multietniska Osmanska imperiet, en sekulär enhetsstat av ett sällsynt auktoritärt slag.
I omvandlingen av det fallna islamiska sultanatet till en modern nationalstat ingick ett konsekvent förnekande av de etniska minoriteternas – i synnerhet kurdernas – identitet och rättigheter. I kombination med den intolerantaste typen av statssekularism och en unikt stark ställning för militären har Natolandet Turkiet genom åren utmärkt sig för det sannolikt mest diktatoriska samhällsskick som kan uppvisas av en europeisk ”demokrati”.
President Recep Tayyip Erdoğans moderat islamistiska parti AKP väckte, när det bildade sin första regering 2002, vissa förhoppningar om att skaka om den militaristiska ”djupa staten”. Men förhoppningarna har kommit på skam – i stället ser vi efter 13 års regeringsinnehav vad som närmast kan beskrivas som en fusion av de nya och gamla maktblocken till ett nytt auktoritärt härskarkluster.
Det är denna ordning som modiga gräsrotsrörelser i Turkiet försöker bryta upp, och det är i ljuset av den som HDP:s sensationella resultat i junivalet ska ses. Inför nyvalet den 1 november – tillkommet till följd av att AKP plötsligt inte längre kunde bilda regering på egen hand – är det många som önskar att de kurdvänliga och minoritetsbejakande krafterna ska hålla sig på mattan.
Bombattentaten i Diyarbakır i juni, i Suruç i juli och nu i Ankara, är, oavsett vilka organisationer som ligger bakom, försök att med skräcken som vapen kväsa de progressiva rörelserna. Dessa behöver vår solidaritet mer än någonsin i dag.
