Det första som slår en är röken. Hur delar av västra London plötsligt ligger som i en tjock dimma just efter att de första grillarna med majskolvar och kyckling tänts tidigt på morgonen. Sedan hörs basen på avstånd. Ett stigande muller mellan de vitmålade trevåningshusen som blir allt mer öronbedövande för varje kvarter.
Gatorna runt norra Kensington fylls snart av människor. En man sitter tillbakalutad på trottoaren och smuttar på en spliff samtidigt som några unga tjejer i färgglada karnevalskläder trängs under taket till en busskur i skydd för regnet som sakta håller på att avta.
En öppen lastbil rullar förbi och på flaket står några äldre män och fipplar otåligt med sladdarna som leder upp till en vägg av väldiga basförstärkare. Mellan sig passar de en flaska mörk rom medan de lyssnar intensivt för att höra om ljudet börjar ta sig. Socca, dancehall, drum and bass och dub. Och naturligtvis mängder av Steel band-orkestrar.
Notting Hill Carnival har sedan 50 år tillbaka varit en självklar del av västra Londons stadsbild och hålls sista söndagen och måndagen i augusti varje år. För många av de nästan en miljon besökarna är det ett två dygn långt party fyllt av karibisk musik och mat från hela världen. För andra, en betydligt mer röststark minoritet, är det ett sodom och gomorra i hjärtat av den sedan länge genomgentrifierade stadsdelen. Medan vissa suckar halvt uppgivet och menar att karnevalen sedan länge släppt sitt politiska fokus med krav på rättvisa och likabehandling.
Oavsett vilket går det inte att blunda för historien. För att förstå karnevalen måste vi gå så långt tillbaka som till 1948. Året då den första passagerarbåten med jamaicanska migrantarbetare anlände till den lilla hamnstaden Tilbury strax utanför London. Ombord fanns drömmar om en bättre framtid i ett Europa som sakta höll på att återhämta sig från kriget.
Den brittiska regeringen, som just utfärdat arbetstillstånd till samtliga invånare i det väldiga imperiet, insåg att behovet av arbetskraft var enormt för att få landet på fötter igen. Allt för många soldater hade stupat i de senaste sex årens hårda strider mot Tyskland och nu riktade arbetsköparna inom främst industrin, den gryende välfärdssektorn och inom transportbranschen sina blickar mot de karibiska kolonierna på andra sidan Atlanten.
På en raspig filmupptagning från BBC syns det hur fartyget Empire Windrush och de nästa 500 förväntansfulla passagerarna välkomnas i land av nyfikna journalister. Ombord finns bland andra calypso-kungen Lord Kitchener som framför tv-kameran lite blygt improviserar fram de första raderna i den sedan dess klassiska ”London is the place for me” med textrader fulla av hopp, längtan och framtidstro över de möjligheter som utlovats i det nya hemlandet. Verkligheten skulle dock bli någonting helt annat än en solig calypso för många av dem som kommit att kallas ”The Windrush Generation”.
Med starkt stöd av den brittiska fascistledaren Oswald Mosley och hans Union Movement drar kampanjerna snart igång för att stoppa invandringen av afrokaribiska migranter. Keep Britain white blev slagordet som visade en både bred och brutal rasism. På barer och lunchrestauranger sattes skyltar upp. ”Inga svarta, irländare eller hundar.” De nyanlända, med löften om en dräglig tillvaro, tilldelades Londons sämsta bostäder i de mest nedgångna områdena kring Notting Hill i väster och Brixton i söder.
Tonläget höjs snabbt och attackerna från nybildade grupper som White Defence Leauge och Empire Loyalists, en utbrytargrupp ur konservativa Torries, trappas upp. Den karibiska befolkningen som under en tioårsperiod växt från 15 000 till 170 000 börjar att organisera sig. De accepterar inte längre rollen som andra klassens medborgare och en viktig del i kampen är musiken.
Högtalaranläggningar bärs ut tillsammans med picknickkorgarna efter kyrkobesöken på söndagarna och afrokaribiska föreningar bildas runt om i de utspridda stadsdelarna. Lokala sound systems spelar amerikansk rhythm and blues och blue beat från Jamaica och folk dansar, umgås och äter jerked chicken, salt fish och ris med bönor.
I slutet av sommaren 1958 inträffar dock några händelser som ska få stor betydelse för utvecklingen. Sex afrokaribiska män misshandlas svårt under några våldsamma nätter i vad som närmast liknar den amerikanska söderns lynchmobbar. Upprinnelsen är ett påstått gräl mellan en jamaicansk man, Raymond Morrison, och hans svenska fru, 22-åriga Majbritt Morrison, vid Latimer Road tunnelbanestation, inte långt ifrån där karnevalen i dag startar. Majbritt själv blir också attackerad och kallas ”nigger lover” av pöbeln när de springer längs gatorna.
Händelsen får stor uppmärksamhet i media och liknande attacker inträffar på flera håll i landet. Samtidigt har organiseringen bland den afrokaribiska befolkningen tagit fart på allvar. Inte minst tack vare kvinnan som kommer att gå till historien som den som lade grunden till det som i dag är Europas största gatufest.
Claudia Jones föds på Trinidad 1915. Vid nio års ålder emigrerar familjen till USA till följd av det förödande prisraset på kakao som gjort tillvaron outhärdlig för många lantarbetarfamiljer på den lilla västindiska ön. Men livet i New York blir svårt och efter bara något år dör mamman till följd av de sjukdomar hon dragit på sig i de dragiga hyreslägenheterna. Familjen lever periodvis på pappans ströjobb och tvingas kämpa för överlevnad.
I tonåren organiserar sig Claudia i det amerikanska kommunistpartiet och blir snart en uppskattad skribent på tidningen Daily Worker, inte minst tack vare sitt feministiska fokus. Hon får dock snart myndigheternas ögon på sig och grips första gången 1948, samma år som Empire Windrush anländer till London, för sina politiska aktiviteter.
Tre år senare, 1951, grips hon på nytt och döms till fängelse för så kallad anti-amerikansk verksamhet tillsammans med vännen och IWW-agitatorn Elizabeth Gurley Flynn (för alltid förevigad som kvinnan i Joe Hills berömda sång ”Rebel Girl”). En enad och kritvit jury beslutar att Claudia Jones efter frigivningen ska skickas tillbaka till Trinidad, en ö hon inte sett på 27 år.
Domen väcker dock starka känslor på många håll. Av rädsla för fortsatt politisk agitation bland de många fattiga sockerarbetarna på ön vädjar den brittiske guvernören på Trinidad till regeringen i London som i stället ger henne inresehandlingar till Storbritannien där hon väntas göra mindre skada.
Två veckor senare anländer hon till det brittiska imperiets huvudstad och blir snart en viktig pusselbit i det afrokaribiska samhälle som växt fram. Under parollen ”ett folk utan röst är som ett lamm hos slaktaren” startar hon Storbritanniens första svarta nyhetstidning, The West Indian Gazette, bakom ett skrivbord på en frisörsalong i Brixton.
Strax efter de blodiga attackerna i Notting Hill 1958 beslutar sig Claudia Jones för att något mer måste göras och redan i januari året därpå hålls på hennes initiativ en stor karibisk karneval i St Pancas Town Hall i närheten av Camden. Karnevalen blir en succé och tv-sänds av BBC medan Steel bands-orkestrar och jazzband fyller dansgolven.
Fem år senare avlider Claudia Jones i en hjärtattack, 49 år gammal. Begravningen förvandlas till en politisk manifestation innan kistan slutligen placeras strax till vänster om Karl Marx på Highgates kyrkogård i norra London och hundratals människor trängs för att lyssna till minnesorden över hennes outtröttliga kamp för social rättvisa.
I dag sitter hennes minnesmärke med orden ”Mother of Caribbean Carnival in Britain” fortfarande kvar i hörnet av Tavistock Road och Portobello Road, ett av de viktigaste stråken under Notting Hill-karnevalen.
Socialarbetaren Rhaune Laslett hade på håll följt Claudia Jones arbete. Förutom sitt jobb hjälpte hon till vid ett center för gratis juridisk rådgivning åt nyanlända migranter och arbetade extra med hemlösa i Notting Hill. 1966 klipper hon banden för det som ska bli det riktiga startskottet för en av världens mest välkända karnevaler.
Tusentals människor strömmar ut på gatorna och i en intervju med The Caribbean Times långt senare förklarar Rhaune Laslett att: ”Jag kunde se det framför mig som i en dröm. Hur folk i färgglada kläder dansade med varandra och var glada. Det var män och kvinnor, barn och vuxna, både svarta, vita och bruna. Alla skrattade de tillsammans.”
Snart involverades fler av de boende i området och orkestrar från såväl Karibien som Östeuropa och Irland spelade sida vid sida. Samtidigt fortsatte kraven på rättvisa att växa och rapporteringen om Svarta Pantrarna och det militanta självförsvaret i USA började sprida sig även till England.
Den legendariska discjockeyn och fotografen Don Letts, själv andra generationens invandrare med rötterna på Jamaica, har i flera intervjuer förklarat att karnevalen för hans föräldrar mest handlade om bevarandet av sin västindiska identitet. Men hos de yngre, barnen till The Windrush generation, växte frustrationen över sakernas tillstånd.
Bilden av Don Letts framför muren av poliser som spärrat av Portobello Road är klassisk och användes av The Clash på framsidan till två av deras samlingsalbum. Fotot är tagit 1976, bara minuterna innan de första stenarna kastas och kravallerna bryter ut.
Kravaller som bland annat fick Joe Strummer och Mick Jones att skriva texten till The Clashs debutsingel ”White riot”. Londons punk- och reggaescen exploderar och grupper som Aswad, Tom Robinson Band och Steel Pulse sätter soundtracket till några oroliga och tumultartade år i Storbritannien.
I dag är karnevalen större än någonsin med nära en miljon besökare varje år. Trots detta har organisationen bakom lyckats hålla sig kvar vid tanken om en fest av och för folket. Inga stora företag släpps in och allt är gratis. När en välkänd energidrycksjätte under några år försökte etablera sig på området muttrades det snabbt om kommersialisering bland många av besökarna.
Hit kommer i stället världsartister för att uppträda gratis på lastbilsflaken längs trottoarerna. Den två dygn långa festen är efter karnevalen i Rio de Janeiro världens största gatuparty och spelar fortfarande en viktig roll i arbetet mot rasism och diskriminering.
