Höjd pensionsålder före nästa val. Det var i veckan beskedet från socialförsäkringsminister Annika Strandhäll, som också är ordförande i den pensionsgrupp i riksdagen som består av Socialdemokraterna och de fyra borgerliga allianspartierna.
Pensionsarbetsgruppens ambition är att komma överens om en ny ordning som ska gälla under lång tid och inte rivas upp vid framtida regeringsskiften.
Troligen kommer åldersgränsen för det tidigast möjliga uttaget av pension att höjas från 61 till 62 eller 63 år, i linje med vad den statliga pensionsålderutredningen föreslog för ett par år sedan. Samtidigt kommer troligtvis den övre gränsen för den som vill fortsätta ha kvar sin anställning att höjas från 67 till 69 år.
Med sistnämnda tillägg kan det kanske låta som en reform i huvudsak baserad på frivillighet och flexibilitet. Men det är det inte.
En höjning av gränsen för det tidigaste pensionsuttaget slår hårt och obönhörligt mot de redan mest utsatta – de som till följd av dålig arbetsmiljö och hårda villkor på jobbet helt enkelt behöver gå i pension tidigt.
Och det är ingen hemlighet att syftet med de planerade förändringarna är just att människor ska drivas att ta ut sin pension allt senare – ”fler arbetade timmar för att upprätthålla finansieringen av systemet”, som socialförsäkringsminister Annika Strandhäll uttryckte saken på måndagen.
I socialförsäkringsministerns uttalande ligger i öppen dager den illusion som fått sätta sin prägel på hela pensionssystemet – föreställningen att en hållbar pension bara är möjlig genom att maximera den enskildes arbetade timmar.
Sanningen är att pensionerna til syvende og sidst är en fråga om samhälleliga prioriteringar, ingenting annat.
Naturligtvis måste det finnas ekonomiska resurser att fördela i samhället vid den tidpunkt då pensionerna betalas ut. Men att dessa ska ackumuleras i en ordning där vissa människor sliter ihjäl sig medan andra framlever sina dagar på a-kassa och socialbidrag är bara absurt, och ett underbetyg för det samhällsbygge där detta är en systematisk effekt.
Pensionsåldersutredarna och pensionsgruppen har själva konstaterat att många med tunga arbeten inte orkar arbeta till 65 års ålder, och att en ändrad lägstaålder för pensionsuttag därför skulle ställa krav på förbättringar av arbetsmiljön.
Kruxet är bara att en höjd åldersgräns i sig skulle verka i rakt motsatt riktning – om det finns en möjlighet för arbetsköparna att behålla sina anställda i ett par år till i dålig arbetsmiljö, utan att dessa har möjlighet att lämna tidigare, så lita på att det är just det som kommer att bli följden.
Flera länder i västvärlden har de senaste åren höjt sin pensionsålder som en del i neddragningen av det offentligas utgifter, och i förlängningen som ett led i det globala marknadsmässiga chicken race där länderna bjuder under varandra i sociala villkor.
Det är detta race vi måste ta strid mot.
Att slåss för bibehållna pensionsrättigheter är en del av kampen för att värdera livskvalitet, under hela livet, framför att låta människor reduceras till utslitbara kuggar i ett produktionsmaskineri.
