Året var 1992. Berlinmuren var borta, Sovjetunionen likaså. Kalla kriget var över: äntligen kunde man börja drömma om en framtid utan världskrig, utan ideologiska konflikter, utan dramatiska, snabba rörelser. Våra barn kunde äntligen födas in i en värld där historien själv förpassats till historieböckerna. I denna den bästa av alla världar så fanns det egentligen […]
Året var 1992. Berlinmuren var borta, Sovjetunionen likaså. Kalla kriget var över: äntligen kunde man börja drömma om en framtid utan världskrig, utan ideologiska konflikter, utan dramatiska, snabba rörelser. Våra barn kunde äntligen födas in i en värld där historien själv förpassats till historieböckerna.
I denna den bästa av alla världar så fanns det egentligen bara två uppgifter kvar för politiken: dels att komma på förklaringar för varför vårt sätt att leva utgjorde det enda sättet, dels att argumentera för att det egna partiet var bäst på att förverkliga det system och de värderingar alla redan kommit överens om.
Liberalismen gick från att komma med argument för varför liberalism var bättre än andra ideologier till att komma med argument för varför det inte fanns andra ideologier. Socialismen gick från att argumentera för att socialism var bättre än liberalism till att argumentera att socialism utgjorde den bästa sortens liberalism. Vänsterpartier gick från att lova en annan sorts värld till att lova en mer balanserad budget.
Nu efter terrorattacken i Paris så har det blossat upp en debatt kring varför det inte blir några stora nyheter av bombdåd och terrorattacker när de sker i andra delar av världen. Eller, lite cyniskt: varför ser vi så många franska flaggor på Facebook, men aldrig irakiska, syriska eller afghanska flaggor?
Många hävdar att förklaringen helt enkelt är vår allenarådande rasism. Jag misstänker dock att skälet är enklare än så: vi blev ju liksom alla lovade en värld där såna här saker inte skulle hända oss igen!
I våra försök att hantera denna tragedi får vi höra att detta var en attack på vilka vi är och vad vi står för, och att det enda sättet att slå tillbaka är att vara oss själva ännu mer, att stå för det vi står för ännu mer, att göra det vi redan gör fast ännu mer. Men ärligt talat – finns det något problem i dag där denna sorts logik inte utgör den första, bästa och ”enda” lösningen vi kan föreställa oss?
Karin Petterson skrev nyligen i Aftonbladet att vi behöver ett mer effektivt militärt svar mot IS. I ett läge där de flesta erkänner att IS utgör resultatet av olika ”militära svar” i Mellanöstern är det ganska lustigt att vi ändå hamnar i att vi behöver göra det vi redan gör, bara mer eller bättre. Likaså ska den liberala demokratins problem lösas genom mer eller bättre liberal demokrati, EU:s problem lösas genom mer EU, teknologins avigsidor botas genom ännu mer teknologi – och så vidare.
I 25 år har vi gjort allt för att övertyga oss själva om att historien faktiskt tog slut på 1990-talet, att det enda som kvarstår är mer och bättre, inte radikalt annorlunda.
Varje ekonomisk kris, varje smält glaciär, varje social katastrof och varje bomb eller terrordåd blir således fler och fler stenskott i vindrutan på vår allt mer skakiga bilfärd in i framtiden. Och ju skakigare denna färd blir, desto högre och gällare kommer ropen om att det enda som gäller är mer och bättre, desto mer panikslaget mässar vi om att det enda som går är att gasa på.
Världen innanför våra ögonlock börjar bli ganska klaustrofobisk.
