[FILM] Det vita folket
Regi: Lisa Aschan, 2015
De första bilderna slår fast: Sverige 2015. Skulle någon tvivla är en av de första scenerna också igenkännbar när prinsesstårtan fördelas bland personalen. En lyckad verkställighet har ägt rum.
Lisa Aschans Det vita folket utspelar sig på ett svenskt, låst förvar dit Alex (Vera Vitali) förs för vidare transport ”hem”. Hon har hämtats när hon var och handlade frukost och ”hoppsan, det fanns visst ett utvisningsbeslut”, så utan ägodelar (förutom en limpa och en dunk mjölk) och en sjuårig dotter kvar hemma förs hon till bunkern i skogen.
Där utspelar sig saker som nog kan te sig väldigt sällsamma för den som fortfarande tror att det är objektiv myndighetsutövning det är frågan om inför en utvisning, eller verkställighet, av en person som befinner sig olagligt i landet efter avslag på en uppehållstillståndsansökan.
För naturligtvis är det människor som du och jag som arbetar här, och människor som du och jag som tvingas till väntan i sitt förvar (”genomsnittstiden är 17 dagar” och man tvivlar inte på att siffran stämmer med verkligheten). Personalen har till uppgift att se till att ”gästerna” håller sig lugna, ”för allas säkerhet”, och då ingår meditation, yoga och att visualisera önskedrömmar. Något att sova på nästan trugas.
Alex bestämmer sig omedelbart för att hon ska rymma, redan vid den första promenaden genom korridoren spanar hon in svagheter i byggnaden. I samtal med personal och andra intagna gör hon bedömningar av vem som kan manipuleras och vem som det är bäst att hålla sig ifrån.
Det visar sig att de flesta har sprickor som går att riva i och dra nytta av, inte minst chefen Viktoria, fantastiskt spelad av Pernilla August, som i förstone framstår som med ett hjärta av sten. ”Inga känslor här”, som hon själv uttrycker det.
Vad som först verkar vara en grå, nästan dokumentär skildring av empatilös myndighetsutövning, förvandlas inför våra ögon till en hypnotiserande thriller där upproret är bränslet.
Små gester och subtila detaljer gestaltar så fantastiskt väl maktutövningens dressyr, i röstförändringar och blickar framställs övergreppen; en hand som smörjs in med glidmedel – sedan svart ruta, en omotiverad och lite för närgången privat fråga. En mungipa som dras upp och visar föraktet över sorg, otålighet och ångest som är helt naturliga reaktioner men som ska kvävas ”för allas trevnad”.
Med ett sensationellt skådespelarteam som fått en precis regi lyckas Lisa Aschan få fram nyanser och bevekelsegrunder hos var och en av det tiotal personer som äter och äts här, i omväxlande turer.
Myndighetsutövarna har också sina sköra liv att vakta, och de intagna har ibland val att göra, val som kan vara grymma.
Detta är Filmsverige som allra, allra bäst.
