Om knappt två veckor är det slut. Och kommer aldrig mer igen. Så vad är då värt att sortera in i minneskartoteket av året 2015?
Det jag kommer att bära med mig är sveken, och de svikna. Det är så jag ser tillbaka på det här året – ett oändligt staplande av tomma ord och symbolpolitik, en uppsjö av uppoppande populister, fundamentalister och kapitalister beredda till allt för att erhålla eller behålla privilegier. Deras system knakar i fogarna men det är ett evigt sminkande, fejande och putsande, ett stöpande och köpande, ett rumsterande och paketerande.
Men svek är ju förstås också intimt förbundet med förväntan; sviken kan bara den bli som trodde på någonting. Och det är där nyckeln till förändring av maktbalansen ligger.
Det går inte att vänta sig något av dem som alltid bara vill rädda sitt eget skinn, det går inte att tro på ett ord yttrat av personer som endast vill försvara sitt inpinkade revir. Vi måste sluta med det. Låt oss börja med socialdemokratin.
I valrörelsen 2014 lovade partiordförande Löfven att det sedan fyra decennier ockuperade Västsahara skulle erkännas om han fick bilda regering. Som bekant fick han ju göra det. Och i mars i år var löftet vatten värt. ”Det är inte aktuellt nu”, upprepade han som ett mantra i medierna.
Och nu i december gick hans vapendragare, utrikesminister Wallström, ännu längre och meddelade att hon vill överklaga en EU-dom som slår fast att unionens länder inte ska handla fisk eller jordbruksprodukter av Marocko framställda på ockuperad mark.
När strömmen av människor på flykt från länder drabbade av bland annat svenska vapen tilltog i september i år stod vår statsminister på Medborgarplatsen i Stockholm och proklamerade att vi aldrig ska ”bygga murar för att skilja människor från människor”.
Att hans ”Europa tar emot människor som flyr från krig”. Det var den 6 september. Två månader senare meddelar han att gränsen för svensk solidaritet är nådd – riket ska vaktas minutiöst, utbölingar kontrolleras och visas ut.
Vi kan inte förlita oss på någon regering. Och absolut inte en ledd av ett parti som lever på gamla meriter. För att inte bli svikna måste vi nu slutligen våga inse att Socialdemokraterna för en politik som sparkar nedåt, som förföljer utsatta och kohandlar med sina grundläggande värderingar.
Utgångspunkten är att partiet i dag uttalat anser att vi ”behöver skapa ett globalt handslag mellan arbete och kapital”, som Löfven sade på S-kongressen i april 2013.
December är en tid för ett vansinnigt uppsving i affärsverksamheten som gör de rika knösarna till affärsmän ännu rikare och de fattiga satarna till kunder ännu fattigare. En tid för maktspel och uppgörelser.
Och även den unge idealisten Karl-Bertil Jonsson tvingas slutligen stå där med mössan i hand och ta emot överklassens förtroliga ryggdunkningar. Ett handslag och kapitalisterna kan fortsätta ohotat. Låt oss ge dem mittfingret i stället.
