I mitten av mars har det gått fem år sedan kriget i Syrien bröt ut på allvar. Konflikten, som började som en del i den arabiska våren och handlade om fredliga demonstrationer mot den sittande regimen styrd av president Bashar al-Assad, har sedan dess spridit sig och blivit ett storpolitiskt spel som engagerar flera tunga aktörer som bland andra Ryssland, USA, Turkiet och Iran.
Som vanligt i alla väpnade konflikter drabbas civilbefolkningen värst. Enligt FN befinner sig 4,8 miljoner människor i syriska områden där det i dag är svårt att nå ut med humanitär hjälp på grund av de pågående striderna.
Uppemot tio miljoner har inte tillräckligt med mat och behovet av rent vatten och hygienartiklar är enormt.
Samtidigt fortsätter människor fly över gränsen till Turkiet i hopp om en säkrare tillvaro. För ingenting tyder just nu på en ljusning i den omfattande konflikten med flera hundra stridande grupper på marken.
– Det ser mörkt ut. Blir bara värre och värre. Kriget i Syrien är en unikt vidrig konflikt, för sedan striderna började i mars 2011 har det inte varit en lugn period, och det ser tyvärr bara ut att fortsätta.
Det säger journalisten, författaren och Mellanösternkännaren Aron Lund, som bland annat skrivit de uppmärksammade böckerna Syrien brinner: Hur revolutionen mot Assad blev ett inbördeskrig och Drömmen om Damaskus, till Arbetaren.
Aron Lund är, precis som många andra experter på området, oroad över den fortsatta utvecklingen och beskriver läget som katastrofalt.
– Allt i Syrien är mer sårbart nu än för bara några år sedan. Viktiga samhällsfunktioner som vatten, el, avlopp och oljetillförsel har slagits ut på flera ställen. Den enda ljuspunkten jag skulle kunna peka på är att allt fler inblandade parter tycks vara överens om att situationen är ohållbar. Men det betyder inte att de är beredda att kompromissa, säger han.
Ett av de stora problemen i det pågående inbördeskriget är det omfattande antalet stridande grupper. I motsatts till många andra konflikter är det ett myller av parter som slåss såväl nationellt som nere på lokal nivå.
I media har det de senaste åren framstått som att kriget enbart står mellan president al-Assads regeringsstyrkor och terrororganisationen Islamiska staten, IS. Dessa är visserligen, enligt Aron Lund, de två militärt starkaste parterna men på marken finns även många andra. Från de kurdiska Folkets försvarsenheter, YPG, sekulära oppositionsgrupper till organisationer med kopplingar till Al Qaida.
Bakom många av dessa finns finansiärer från en rad olika länder med skilda intressen. Bland annat har Ryssland den senaste tiden aktivt gått in i konflikten på regimens sida och luftbombat stora områden som kontrollerats av IS eller den syriska oppositionen.
Al-Assad har stöd från en del av befolkningen, men regimen har också gjort sig skyldiga till omfattande krigsbrott och anklagas bland annat för att ligga bakom den fruktansvärda gasattacken i Ghouta sensommaren 2013, vilken enligt flera olika källor beräknas ha krävt mellan 322 och 1 729 dödsoffer, varav merparten var civila.
Faran med att inte lägga sig i nu är att Ryssland och regimen då kan göra som de vill och ge sig på alla oppositionsgrupper.
Danielle Barsoum Malki, handläggare för Syrienfrågor vid Olof Palmes internationella center
Danielle Barsoum Malki är handläggare för Syrienfrågor vid Olof Palmes internationella center och säger, precis som Aron Lund, att läget i landet ser fortsatt mörkt ut.
– Tyvärr ser jag inget slut på konflikten. Det är en otroligt stor utmaning att få de många grupperna att släppa sina vapen. Som det är just nu har inte ens de största oppositionsgrupperna i landet någon kontroll över de starkast beväpnade grupperna, säger hon.
Danielle Barsoum Malki säger också att regimen tagit betydligt fler liv än IS och de andra religiösa extremistgrupperna som strider i landet.
– Alldeles oavsett vems fel det här kriget var från början så har al-Assad störst andel i skulden för att det nu är som det är. Men även utländska makter är skyldiga. USA, Turkiet och Saudiarabien visste inte vilka grupper de gav hjälp till från början och de grupperna har nu förlorat kontrollen över stora områden vilket gjort att vapnen hamnat i händerna på andra, säger hon.
Kriget har snart pågått i fem år. Vad anser du att omvärlden borde göra?
– Man måste hitta vilka grupper som verkligen har förankring i landet och vilka aktörer som är legitima, vilket naturligtvis är otroligt komplicerat. Men omvärlden måste välkomna samtal. Faran med att inte lägga sig i nu är att Ryssland och regimen då kan göra som de vill och ge sig på alla oppositionsgrupper.
Och hur ska man hantera president al-Assad?
– De flesta vill naturligtvis få honom inför domstol. Men han har stöd hos Ryssland, Kina och Iran – och folket i Syrien är delat. Men med sådana brott som begåtts ska man naturligtvis inte kunna gå ostraffad.
