Höghastighetstågen, HH, kallar Toivo Jokkala ”science fiction-liknande supersamfärdselmodeller”. Dock: Dessa ”rafflande framtidsdrömmar” har varit verklighet sedan: 1964 i Japan; 1981 i Frankrike; 1991 i Tyskland; 1992 i Spanien, Belgien och England och 2009 i Nederländerna. Dessutom finns numer HH bland annat i Österike, Schweiz och Kina.
HH-linjer planeras också på många håll, bland annat på sträckan Helsingfors-Tallinn-Riga-Warszawa-Berlin. Faktum är att Sverige numera är ett u-land på järnvägens område. Den grundläggande anledningen till det är att bilindustriernas lobbyorganisationer styrt svensk trafikpolitik sedan 1940-talet: Deras mål kan anas: Total nedläggning av våra järnvägar.
Ledarskribentens utskåpning av HH-järnvägar baserar sig på de beräkningar Trafikverket, TRV, gjort, vilket är märkligt: Detta statliga verk som fullständigt massakrerats av Riksrevisionsverket och av regeringen tillsatt utredare. Ekonomistyrning och uppföljning saknas i princip. Detta verks kostnadsberäkningar litar Jokkala fullständigt på!
Överallt har HH-tågen dragit till sig flyg och bilresenärer. Redan den första TGV-linjen Paris-Lyon, halverade flygresandet och stoppade upp ökningen av bilresandet på den parallella motorvägen.
Att HH är en viktig klimatsatsning bryr sig Toivo Jokkala inte heller om. Utsläppen av koldioxid skulle minska med 2 700 000 ton i Sverige, därför att bil- och flygresande skulle minska.
Överallt har HH-tågen dragit till sig flyg och bilresenärer. Redan den första TGV-linjen Paris-Lyon, halverade flygresandet och stoppade upp ökningen av bilresandet på den parallella motorvägen. Mellan Madrid och Sevilla minskade flyget från 11 till 4 procent och bilresandet från 60 till 34 procent. Dessa fakta är tydligen ointressanta för ledarskribenten. TRV:s skrämselberäknigar får skymma allt annat.
Jokkala har helt rätt i att avreglering och marknadslösningar inte varit bra för järnvägssystemet. Ändock har resandet fördubblats sedan 1990, vilket nästan helt beror på Länstrafikbolagens satsningar, och de står utanför avregleringarna.
Konsekvensen har blivit ont om plats på spåren. Ett problem Toivo Jokkala helt bortser ifrån. Västra och Södra stambanornas spår måste fördubblas. Varför dessa nya spår inte ska byggas för 300 km/t är svårt att förstå. Byggkostnaden beror mer på terrängen än på hastigheten.
250 miljarder låter som mycket pengar och återställning av det nuvarande nätet kostar ungefär lika mycket. Men, som miljöorganisationerna påpekat: 1 procent av BNP årligen löser det ekonomiska problemet. Det våra förfäder klarade under andra halvan av 1800-talet, borde vara möjligt för oss.
TRV tycks ha fått order att antingen lägga ned ett 40-tal lokala järnvägar eller se till att kommuner och företag betalar. Risken är uppenbar att det nuvarande nätet försummas till förmån för det nya.
Men då behövs politisk vilja. Politisk vilja att strunta i billobbyismen, och satsa på både lokala och gränsöverskridande järnvägar. Men är det möjligt med en före detta metallare som statsminister när IF Metall har sin medlemsbas i bilindustrin?
Tyvärr tyder inte mycket på det. TRV tycks ha fått order att antingen lägga ned ett 40-tal lokala järnvägar eller se till att kommuner och företag betalar. Risken är uppenbar att det nuvarande nätet försummas till förmån för det nya.
I TRV:s prioriteringar verkar också ingå att skrämma bort godskunder och resenärer, så att belastningen på spåren – och därmed också underhållskostnaderna – minskar. Hastighetssänkningar här och där, samt avstängning av vitala avsnitt för reparation används som medel. Avstängningarna i Strängnäs och mellan Falköping och Skövde är exempel på den taktiken.
Av Riksrevisionsverkets rapport är det också möjligt att dra en häpnadsväckande slutsats: Beror TRV:s oförmåga att redovisa hur järnvägspengarna använts på att ekonomiska medel smugglats över till vägsidan?
Endast en gammaldags kameral granskning av alla verifikat i bokföringen kan avslöja sanningen. Det skulle kunna var en anledning till det bristande underhållet. Finns den politiska viljan till en sådan granskning?
Slutsatsen i TRV:s gömda klimatrapport är att vägtrafiken måste minska kraftigt. Detta kräver satsning både på långsamma och snabba tåg. En utbyggnad av långsamma lokala, och regionala järnvägsnät samt snabba interregionala och internationella dito. För det krävs politisk vilja, men det verkar alla partier tyvärr sakna – till och med Miljöpartiet.
Fotnot: Hur bilintresenterna styrt trafikpolitiken finns beskrivet i docent Gunnar Falkenmarks bok: ”Mobilitet, politik och milljö”
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr