I förra veckan var det fem år sedan det folkliga upproret mot den syriska regimen, det som kom att utlösa det förödande inbördeskriget, började.
I dag är landet fullständigt förött: Nära en halv miljon människor uppskattas ha dödats och hälften av befolkningen har tvingats lämna sina hem – miljontals av dessa har flytt landet.
Spekulationerna om vad detta betyder, och vad tanken bakom egentligen är, har haglat.
I förra veckan var det också dags för en av det syriska krigets mest inflytelserika externa aktörer, Rysslands president Vladimir Putin, att meddela att den ryska militären ska minska sina insatser i Syrien och att huvuddelen av styrkorna ska dras tillbaka. Spekulationerna om vad detta betyder, och vad tanken bakom egentligen är (ett strategiskt drag? en pr-kupp? en bluff?), har haglat.
Samtidigt har trevande internationellt orkestrerade fredssamtal mellan krigets olika parter inletts.
En sak står klar mitt uppe i allt det diffusa och svårtolkade: Den syriska regimen har, med Rysslands benägna bistånd, lyckats med vad som sannolikt varit dess enda kvarvarande mål – att göra sig ofrånkomlig.
Redan på ett tidigt stadium under kriget övergav regimen alla ansatser att fungera som en enande maktfaktor. Den skydde inga medel i sin militära framfart mot den egna befolkningen, och spelade utan omsvep ut etnoreligiösa grupper i landet mot varandra.
Nu befinner sig Syrien, vilket vi även skrev om på nyhetsplats i fredagens Arbetaren, i en situation där landet de facto är delat. Utöver de kurdiskstyrda enklaverna i norr, som klämda mellan Turkiet och de jihadistiskt kontrollerade sunniområdena själva går en osäker framtid till mötes, består landet i grova drag av en sunnidominerad inlandsdel och en shia- och minoritetsdominerad västlig del.
Hur dessa delar någonsin ska kunna enas under ett gemensamt styre står skrivet i stjärnorna.
Hur dessa delar någonsin ska kunna enas under ett gemensamt styre står skrivet i stjärnorna. Och det är regimen naturligtvis väl medveten om. Den har för länge sedan retirerat från statsförvaltarrollen till rollen som den främste bland krigsherrar.
Bashar al-Assad vet att även om han själv i slutändan tvingas kliva åt sidan som president har han tillförsäkrat sig en situation där hans regim är en maktfaktor och en ofrånkomlig part vid varje överenskommelse.
Syrien har blivit vår tids motsvarighet till Balkankrigets Bosnien-Hercegovina – skövlat, etniskt delat och i händerna på krigsherrar som mest av allt vill garantera sitt block en maximalt stor del av kakan. Men i mångdubbelt större omfattning – och i en situation präglad av ännu större hopplöshet.