Det går fort nu. I söndagens Dagens Nyheter rapporterade Björn af Kleen från det mörkblå Östermalm i Stockholm, där Sverigedemokraterna nu erövrar traditionellt moderata väljare. I artikeln passade en före detta kulturminister och hennes make, tidigare moderatledare, på att anklaga svenska medier för att mörklägga nyheter om invandring.
I onsdags gick Mats Edman, nyligen sparkad före detta chefredaktör på Sveriges Kommuner och Landstings nyhetstidning Dagens Samhälle, ut på Facebook och efterlyste finansiärer till ett nytt journalistiskt projekt – efterlysningen inleddes med orden ”Det finns en ’sanning’ mellan DN och Avpixlat”. (Avpixlat är, för den som händelsevis inte vet, en rasistsajt som bland annat gjort till sin affärsidé att hänga ut och hetsa mot invandrare.)
Det är svårt att avgöra vad av allt detta som är uttryck för en faktisk radikalisering i nationalhögerriktning.
Det är svårt att avgöra vad av allt detta som är uttryck för en faktisk radikalisering i nationalhögerriktning och vad som snarare handlar om att vi fått ett samhällsklimat där blåbruna åsikter kan plockas ut ur garderoben och vädras offentligt. Kanske spelar det mindre roll vilket.
Saken är nämligen den att förskjutningen i samhällsdebatten – och där utgör tyvärr även hatsajterna en del – påverkar oss alla. Dagligen exponeras vi för den misstänksamma, missunnsamma och aggressiva nationalismen, och dess problemformuleringar äter sig gradvis in i våra huvuden. Plötsligt har man hamnat i att bedriva ett inre försvarsresonemang om varför invandring ”visst är bra för Sverige” – och har därmed godtagit grundtanken att nationalstaten är det politiska subjektet som ska värnas.
Samtidigt som vi människor delar samma jordklot och gemensamt ofrånkomligen påverkas av vår tids stora, verkliga hot – miljö- och klimatkrisen, fattigdomen, krigen, de globala klassklyftorna – fållas vi in i en nationalismens förkrympta tankebanor: ”Hur mycket invandring tål Sverige?”
Men vi får inte glömma bort att tillsammans söka sätt att konfrontera nationalismen som det ruttna idésystem den är.
Naturligtvis är vi i alla tider och alla samhällssystem tvungna att förhålla oss till vår idémässiga omvärld. Växande nationalism och högerradikalism måste motverkas med en bred samhällelig organisering, inte bara genom att vi som hyser ett annat perspektiv ställer oss och ropar ”Jalla jalla, Sverige ska falla”.
Men vi får heller inte glömma bort att tillsammans söka sätt att konfrontera nationalismen som det ruttna idésystem den är.
Självklart är inte alla former av nationalism identiska. Att vilja upphöja en före detta kolonialmakt är inte samma sak som att fira nationell frigörelse från kolonialism. Att, i till exempel ett splittrat land som Libanon, vilja göra en sekulär nationalism till bärare av visionen om ett samhälle bortom etnoreligiös gruppchauvinism är inte samma sak som att dyrka den fosterjord som givits Folket av Gud.
Men all nationalism, vare sig den bygger på blodets eller jordens rätt, vare sig den titulerar sig höger eller vänster, förutsätter ett mytiskt förhärligande av den egna tänkta gemenskapen och ett utestängande av dem som inte anses passa in – det går inte att komma ifrån.
Och det är det viktigare än på länge att påminna sig om.
