I måndags undertecknades industriavtalet, en dag före det gamla avtalet skulle ha löpt ut. Traditionellt sätter industriavtalet nivån, eller ”märket” för löneökningar på hela arbetsmarknadens efterföljande avtal. Men det dröjde inte länge förrän den fackliga kritiken vädrades.
I en debattartikel kallade den fackligta aktiva byggnadsarbetaren Kent ”Renen” Johansson överenskommelsen för ”ett svek.”
– Grunden för sveket är att de var skitnödiga. Det kändes som de tänkte ”tiden rinner ut och nu måste vi komma fram till ett avtal så att det inte ger de andra förbunden möjlighet att sätta sitt eget ”märke”, säger han.
Avtalet har förhandlats mot en fond av konflikter inom LO om var kraven bör ligga och om industrin i år ska tillåtas bestämma nivån för resten av avtalen.
De så kallade 6F-facken har konsekvent hävdat att det i år inte ska betraktas som att det finns något industrimärke, eftersom det aldrig kom någon LO-samordning till stånd. Men LO centralt, IF Metall, Medlingsinstitutet och Svenskt Näringsliv har å sin sida gått på den traditionella linjen.
Sveket bestod i att de valde att gå arbetsgivarnas till mötes i stället för att gå hela kollektivet till mötes.
Kent ”Renen” Johansson, aktiv på lokal nivå inom Byggnads
Medan parterna inom industrin förhandlade om industrifackens krav på 2,8 procent, med långt avstånd mellan parterna, strejkvarslade två av 6F-förbunden för det gemensamma 6F-kravet på 3,2 procent. Utan något avtal i industrin kunde ingen hänvisa till något märke.
Den 30 mars, stod parterna inom industrin fortfarande långt ifrån varandra – dagen efter var ett nytt avtal ändå på plats. Av industrifackens bud på 2,8 procents löneökningar landade slutprodukten på 2,0. Tillsammans med pensionsavsättning blev det så kallade avtalsvärdet 2,2 procent, det vill säga precis under förra avtalets 2,27.
Enligt Kent ”Renen” Johansson, aktiv på lokal nivå i 6F-facket Byggnads, är det uppenbart att industrifacken nöjde sig med en lägre nivå för att försäkra sig om att de, även detta år, fick sätta märket.
– De hade kunnat suttit och väntat på oss. Nu var de så bestämda att visa att det är vi som bestämmer. Sveket bestod i att de valde att gå arbetsgivarnas till mötes i stället för att gå hela kollektivet till mötes, säger han.
Med ett kort avtal kan vi återkomma och förhandla nästa år igen.
Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare för IF Metall
Men Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare för IF Metall, ett av fack som tecknar industriavtalet, avfärdar den beskrivningen.
– Det där är bara efterhandskonstruktioner. Vi har redan från början sagt att vi inte siktat på varken högre eller lägre än förra avtalet. Vi har hamnat där vi föresatt oss att hamna, säger han.
Han anser att det med den utgångspunkten inte finns någon anledning att vara annat än nöjd.
– Jag tycker att det blev ett bra avtal. Vi har sett läget, den inhemska sektorn går ganska bra, exportindustrin har det lite jobbigare. Men det ljusnar och med ett kort avtal kan vi återkomma och förhandla nästa år igen, säger han.
Men mannen som går under namnet ”Renen” är långt ifrån ensam om sin kritik. Jan-Olov Carlsson, ordförande för IF Metallklubben på Volvo Lastvagnar i Umeå delar hans uppfattning.
– Man får inte glömma att motparten också var väldigt aggressiv. Men jag är övertygad om att det spelade en roll för slutnivån att industrifacken har bestämt sig för att vara normerande och sätta märket, säger han.
– Jag tror nog att det fanns en påtryckning både från politiker och OPO att se till att märket sattes, säger han och åsyftar med OPO de opolitiska ordförandena som medlarna i industriavtalet kallas.
Många på vår arbetsplats har uttryckt besvikelse över att man inte tog chansen att ta igen de makt- och inflytelsefrågor vi förlorat.
Jan-Olov Carlsson, ordförande för IF Metallklubben på Volvo Lastvagnar i Umeå
Även om Jan-Olov Carlsson tycker att arbetsköparna fick kompromissa mest med sina krav på under en procents löneökningar, så delar han 6F-fackens analys om att en löneökning runt 3 procent hade varit genomförbar.
– Avtalet kan knappast räknas som den största segern i fackföreningsrörelsens historia, det är för låg nivå helt enkelt. Många på vår arbetsplats har uttryckt besvikelse över att man inte tog chansen att ta igen de makt- och inflytelsefrågor vi förlorat. Men det var åtminstone bra att det inte blev några ytterligare villkorsförsämringar.
