Arbetsköparna ska vara med och betala för långtidssjukskrivna. Det anser regeringen. Enligt ett förslag som gick ut på remiss i onsdags ska arbetsköparna stå för 25 procent av kostnaden för sjukskrivningar som är längre än 90 dagar.
Detta ska, hoppas regeringen, sporra företagen att ta ett större ansvar för förebyggande arbete och rehabilitering för att få ned sjukskrivningarna.
I ljuset av att de senaste decenniernas åtstramningar och tempohöjningar på arbetsplatserna sannolikt är en dominerande orsak till de ökade sjukskrivningstalen kan det vid en första anblick te sig naturligt att samma arbetsköpare som bär ansvar för en stor del av problemet också får vara med och bekosta de enskilda sjukskrivningarna.
Men troligen är det tvärtom en mycket dålig idé.
Sjukförsäkringen är, i en samhällsordning där den fungerar som den ska, just en försäkring. Gemensamt skjuter vi till pengar för att den som under en tid på grund av ohälsa är oförmögen att dra in sin vanliga lön får en ersättning att leva på.
Om företagens bidrag till den gemensamma välfärden är ringa går det att justera upp arbetsgivaravgiften – det är inte revolutionär politik, utan helt i linje med socialdemokratins klassiska ståndpunkter.
Plötsligt är det inte en fråga om nivåer på abstrakta utgifter som skatter och arbetsgivaravgifter, utan en enskild arbetsoförmögen som sitter där och kostar pengar.
Att i stället utöka arbetsköparens ekonomiska ansvar för den enskilde sjukskrivne – vare sig det sker i form av medfinansiering på en viss procent eller, som den dåvarande regeringen föreslog 2003, genom att arbetsköparen åker på att finansiera även den tredje sjukskrivningsveckan – individualiserar i stället problemet.
Plötsligt är det inte en fråga om nivåer på abstrakta utgifter som skatter och arbetsgivaravgifter, utan en enskild arbetsoförmögen som sitter där och kostar pengar.
Alla med någon kännedom om klimatet på dagens svenska arbetsplatser borde kunna se vart det leder. Personer som på grund av sin tidigare sjukdomshistoria har en statistisk överrisk att hamna i längre sjukskrivningar på nytt kan en gång för alla glömma att få en ny anställning. Särskilt på mindre arbetsplatser skulle det te sig som ett alltför stort hasardspel.
Och i ljuset av arbetsköpares redan erkänt stora uppfinningsrikedom när det gäller att göra sig av med misshagliga långvariga medarbetare – vare sig det sker genom lokala avtal, driftställesomläggning, outsourcening eller utköp – råder det föga tvivel om åt vilket håll utvecklingen skulle gå om de därtill åkte på att bekosta 25 procent av ersättningen för anställda med upprepade långtidssjukskrivningar. Snart skulle många av dessa stå utan anställning.
Den strukturella lösningen på sjukskrivningsproblematiken kan bara komma ur att arbetarrörelsen tar strid mot det sjukdomsframkallande klimatet på arbetsplatserna.
Den strukturella lösningen på sjukskrivningsproblematiken kan bara komma ur att arbetarrörelsen tar strid mot det sjukdomsframkallande klimatet på arbetsplatserna. Men för de som trots allt blir sjuka måste gälla att deras ersättning bekostas av den kollektiva sjukförsäkringen – inte lämnas i händerna på kostnadsminimerande arbetsköpare.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.