Akram Aylisli, författare från Azerbajdzjan, råkade illa ut efter publiceringen av boken Stendrömmar, där han skildrar vänskapen mellan en grupp azerer och några armenier. Efter bokbål och kampanjer i media har han kastats ur författarförbundet och förlorat sin statliga pension. Till och med familjemedlemmar har blivit av med jobben. Från sin påtvingade exil säger Aylisli att han aldrig hade räknat med att saken skulle ta sådana proportioner.
För att förstå vad som händer måste man titta närmare på konflikten mellan länderna. Huvudsakligen rör den sig om vem som har rätten till den lilla gränsrepubliken Nagorno-Karabach, i dag en del av Azerbajdzjan men med en armenisk befolkningsmajoritet.
Området tillhörde Tsarryssland och blev efter revolutionen 1917 en del av den transkaukasiska Sovjetrepubliken. Efter konflikter med Turkiet beslutade Stalin att Nagorno-Karabach skulle vara en självstyrande oblast i Azerbajdzjan, trots stor upprördhet från invånarna. De nuvarande gränserna drogs 1923.
Azerer precis som armenier delar in mänskligheten i två motsatta läger.
Ryszard Kapuscinski i reportageboken Imperiet
Ingen uråldrig konflikt, alltså. Ämnet blir dock inte mindre laddat för det. 1990 lyckades den berömde polske journalisten Ryszard Kapuscinski ta sig förbi milisen och besöka Nagorno-Karabach. I reportageboken Imperiet förklarar han situationen som att ”azerer precis som armenier delar in mänskligheten i två motsatta läger”: de som anser att Nagorno-Karabach är ett problem och de som inte gör det. För armenierna är den första gruppen bundsförvanter, den andra fiender; för azerererna är det tvärtom.
”Trots att vi lever så långt ifrån Paris och Rom”, säger en armenisk man till Kapuscinski, ”är vi en del av det kristna Europa, och egentligen dess utpost”. Mycket riktigt är också Armenien och Nagorno-Karabach kristna enklaver i en annars muslimsk del av världen. Däremot har det aldrig funnits någon religiös konflikt att tala om. Och trots att området historiskt varit viktigt för både azerer och armenier, är orsakerna till dagens situation knappt 100 år gamla.
”Trots att vi lever så långt ifrån Paris och Rom är vi en del av det kristna Europa, och egentligen dess utpost.”
Under Sovjettiden levde folk sida vid sida utan några större problem. Men avstaliniseringen krattade manegen för en patriotism som flammade upp i mitten på 80-talet.
Delar av den armeniska medelklassen såg med oro på ”azefieringen” av Nagorno-Karabach och menade att perestrojkan var ett gyllene tillfälle att ena folket. 1988 röstade den högsta sovjeten i Nagorno-Karabach för att man skulle ansluta sig till Armenien.
Efter nej från Moskva och Azerbajdzjan utbröt demonstrationer i Armeniens huvudstad Jerevan, och inom loppet av ett par dagar hade en fjärdedel av landets befolkning samlats på gatorna för att protestera. Kulminerande våldsamheter och ett järnvägsembargo från azeriskt håll ledde snart till fullskaligt krig. Sedan vapenstilleståndet 1994 har förhandlingarna befunnit sig i dödläge.
Hur kan det vara så svårt att enas? Journalisten Thomas de Waal ser en bidragande faktor i krocken mellan två konkurrerande historieskrivningar. För många armenier upplevs Nagorno-Karabach som ett led i en historisk förfördelning där den stora tragedin är det armeniska folkmordet 1915, då uppemot en miljon armenier mördades av turkiska trupper.
Händelsen lever kvar som ett sår och har inte lindrats av Turkiets vägran att erkänna massakerns omfattning. I Azerbajdzjan har man svarat med att sedan 1998 hedra minnet av det ”azeriska folkmordet”, ett paraplybegrepp för alla de olika förföljelser som azererna har fått utstå, exempelvis massdeporteringarna från Armenien under 1980-talet.
Detta fokus på det egna martyrskapet har enligt de Waal gjort det omöjligt för de båda länderna att inlemma sina egna brott i självmedvetandet. Varför skulle vi ha någon skuld, lyder berättelsen – vi, de ständigt förtryckta! Resultatet är en bisarr kapprustning av nationella trauman.
Stendrömmar är alltså bara en ny pinne i elden. Nu senast har en högt uppsatt politiker utlyst en belöning till den som ger honom Akram Aylislis avhuggna öron. Ursprunget till denna mytomspunna praktik brukar ofta lokaliseras till den armeniske krigshjälten Andranik Ozanian, känd för sin brutalitet och sin trofésamling.
Fast enligt historiker i Azerbajdzjan var det förstås här som traditionen tog sin början. Oavsett vem som har rätt, om nu någon har det, verkar det som att det kulturella utbyte Aylisli skriver om länge har varit en realitet.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr