År 1991 blev Estland, Lettland och Litauen självständiga från den sönderfallande Sovjetunionen. Nästan 50 år av vad som – Sovjetunionens högstämda paroller om nationellt likaberättigande till trots – i praktiken varit rysk dominans var till ända. Kvar i de baltiska länderna blev en av Europas största minoritetsbefolkningar – över en miljon rysktalande människor.
Om några veckor utkommer journalisten och Rysslandskännaren Kalle Kniivilä med en ny bok, denna gång om just Baltikums rysktalande – eller ”ryssar”, som de med nationalistisk urskillningslöshet allt som oftast klumpas ihop som. Deras politiska situation och plats i strategispelet har aktualiserats av Rysslands nya, expansiva utrikespolitik.
Rysslands regering hävdar numera även utåt att dess intressen sträcker sig ”överallt där det finns ryssar”.
Att Putinregimens imperialistiska anspråk nu för tiden utgör ett potentiellt hot även mot de baltiska staterna är ett faktum. Rysslands regering hävdar numera även utåt att dess intressen sträcker sig ”överallt där det finns ryssar”, och dess annektering av Krim och deltagande i krigföringen i Ukraina visar vad det kan betyda i praktiken.
Men att Putin använder en expansionsretorik som minner om Tysklands visavi Polen och Tjeckoslovakien under senare delen av 1930-talet, om olyckliga landsmän i det nära utlandets våld, gör tyvärr inte att diskrimineringen av Baltikums rysktalande, i synnerhet i Estland och Lettland, mindre sann. För att rekapitulera förloppet:
Vid sin självständighet från Sovjetunionen 1991 återinförde Estland och Lettland sina medborgarskapslagar från tiden för deras senaste självständighet – det vill säga lagar stiftade innan 1940-talet. Personer som innehaft estniskt eller lettiskt medborgarskap före den 16 juni 1940, och dessas ättlingar, blev omedelbart medborgare i de nya självständiga staterna – baserat blodets rätt. Övriga inbyggare fick efter bästa förmåga försöka erövra ett medborgarskap via bland annat språktest av ett slag som skulle ha gjort 00-talets Folkpartiet Liberalerna gröna av avund.
I EU är Irlands minoritetsspråk iriska, med 140 000 modersmålstalare, officiellt språk, medan ryska, med nästan tio gånger så många, inte är det.
Sedan dess har vissa rysktalande naturaliserats i Estland och Lettland, i juridisk mening – i praktiken ses de, och behandlas, ofta som utbölingar. Andra har fått leva som främlingar med utländskt medborgarskap, eller som statslösa. Deras språk saknar, i dessa länder såväl som i det mer medborgarskapsgenerösa Litauen, officiell ställning. Det gäller på hemmaplan som i mellanstatliga sammanhang – i EU är Irlands minoritetsspråk iriska, med 140 000 modersmålstalare, officiellt språk, medan ryska, med nästan tio gånger så många, inte är det.
År 2011 samlade aktivistgrupper i Lettland in tillräckligt många namnunderskrifter för att inleda en process om att göra ryska till andra officiella språk i landet. I den folkomröstning som följde fick förslaget stöd av 24,9 procent av de röstande. De företrädesvis ryskspråkiga icke-medborgarna – 14,1 procent av landets befolkning – hade förstås inte rösträtt.
Rysslands pågående expansionsretorik är avskyvärd. Att de baltiska staterna trots det fortsätter att besanna Putinregimens argument om förtryck av ryskspråkiga är anmärkningsvärt.
