För 101 år sedan, natten mellan den 24 och 25 april 1915, greps, fängslades och dödades hundratals armenier i Konstantinopel, huvudstaden i det osmanska imperium som då hade några få år kvar av sin existens. Det blev startskottet på ett förlopp som kulminerade i morden på över en miljon armenier, mellan 150 000 och 300 000 assyrier/syrianer och många kaldéer och greker i det som idag är Turkiet.
Över hälften av de armenier som bodde i regionen dödades, nästan alla överlevande flydde. De kristna befolkningsgrupperna i Anatolien decimerades på ett sätt som i sin kirurgiska skoningslöshet framstår som ett förspel till vad som några decennier senare hände Europas judar och romer.
En del av den skandal som den senaste tiden skakat Miljöpartiet – en aspekt som skymtat fram men sedan hamnat i skymundan av allt det andra – rör historieskrivningen gällande folkmorden på armenier och assyrier bland vissa av partiets företrädare med turkisk bakgrund.
Sedan tidigare är det känt att den nu avgångne bostadsministern Mehmet Kaplan varit kritisk till riksdagens agerande i frågan. När den dåvarande rödgröna oppositionen fick igenom ett svenskt erkännande av folkmorden i riksdagen 2010 argumenterade Kaplan, på tvärs med sitt eget parti, för att riksdagen skulle rösta nej. När det sedan blev dags för omröstning kvittade han ut sig.
Det är svårt att spekulera i exakt var Mehmet Kaplan står i frågan i dag, och det vore hur som helst en för vidlyftig slutsats att kalla honom folkmordsrevisionist. Vad som dock tycks uppenbart är att frågan ännu 2010 hade en sådan känslighet bland delar av den exilturkiska gruppen att det för Kaplan tedde sig smidigast att, efter att ha i sina anföranden ha avfärdat poängen med ett erkännande, smita ut åt sidan.
Tydligare var miljöpartisten Derya Uzel Senor i en intervju i Turkiska ungdomsförbundets tidning EuroTurk inför valet 2014. Där svarade hon på en fråga om huruvida Miljöpartiet kommer att driva vidare riksdagens beslut angående folkmorden: ”Miljöpartiet kommer att arbeta för att beslutet inte ska verkställas i regeringen. Jag själv kommer även att driva den frågan.”
Den turkiska statens nationalistiska projekt är ett fenomen vars rötter går tillbaka till just folkmordens dagar, till den mytiska föreställningen om turkisk pånyttfödelse ur spillrorna av det osmanska imperiet. Det är ett projekt som burits upp av såväl auktoritära sekularister som turkiska islamister: Under större delen av dess existens har den turkiska nationalstaten bekämpat alla försök att låta religionen prägla politiken, parallellt med att den sökt kväsa alla etniska minoriteter och skriva historia utifrån sin ideologi, men efter det islamistiska AKP-partiets makttillträde 2002 har det bevisats att även högerislam går utmärkt väl att förena med etnisk förföljelse och folkmordsförnekelse.
I en tid när den auktoritära turkiska staten är mer på offensiven än på länge – med återupptaget krig mot kurderna, en kaskad av rättsprocesser mot personer som misstänks ha förolämpat presidenten, såväl i Turkiet som utomlands, och diplomatiska framstötar mot för regimen misshagliga företeelser – är det hög tid att sätta sökljuset på dess agerande. Turkiets ambassads uppmaningar till TV 4 i förra veckan om att stoppa sändningen av en dokumentär om folkmordet på assyrier är talande – EU:s kohandel med den turkiska regimen, och eftergivenhet för dess fortsatta krav, har uppenbarligen gett råg i ryggen.
Det är sorgligt att framträdande personer inom den exilturkiska gruppen omfattar den turkiska statens aggressivt förljugna världsbild. Allt stöd till de röster som vågar ta ställning mot den!
