Jag skakade när jag kom till redaktionen. På tåget hade jag hört P1-dokumentären Död i slutet rum och i hissen upp hade den precis tagit slut. Det var helt ofattbart att åklagaren Lena Lithner med den massiva bevisningen, de glasklara vittnesmålen, det uppenbara skeendet, inte ansåg saken styrkt för att väcka åtal. Hon tvingades ändå öppna utredningen igen – som vanligt efter att media skänkt ljus där rättsväsendet försökt mörka.
Men så för ett par veckor sedan kom det slutgiltiga beskedet: För andra gången läggs förundersökningen mot de poliser som mördade Sinthu Selvarajah i ett rum på psykiatriavdelningen på Västerås sjukhus i december 2014 ned.
Sinthu Selvarajah, som hade bipolär sjukdom, hade kommit in akut dagen innan. På kvällen då han dog hade han blivit orolig vid medicindelningen och börjat springa runt på avdelningen. Personalen ringde polisen (något jag innerligt hoppas att de lärt sig att de aldrig mer ska göra).
Fem stycken är de när de först slår ned Sinthu Selvarajah med batong för att sedan spreja honom med tre burkar pepparsprej.
De kravallutrustade poliserna gick grundligt tillväga och agerade samstämmigt; till det finns flera vittnen. Fem stycken är de när de först slår ned Sinthu Selvarajah med batong för att sedan spreja honom med tre burkar pepparsprej – när den sista går sönder häller en av poliserna ut innehållet i sina handskar och gnuggar in det i ansiktet på honom. Därefter trycks en plastpåse mot hans mun.
Obduktionprotokollet slår fast att Sinthu Selvarajah hade stora blödningar på skulderbladen precis där en av polismännen hade tryckt ned sitt knä. Den skräckslagna vårdpersonalen vittnar om ett fruktansvärt övervåld mot en ensam icke-våldsam människa. I dörröppningen ser de hur polismännen sitter på honom. Sedan sprack hans blick. Den unge ingenjören fick aldrig sitt drömjobb.
Nu i maj skulle Osmo Vallo ha fyllt 62 år, nu i maj är det 21 år sedan han mitt på ljusa dagen mördades av poliser. Nästan på samma sätt som Sinthu Selvarajah. Han hade ”uppträtt förvirrat” i ett bostadsområde i Karlstad. Obeväpnad, utan att göra tillstymmelse till motstånd, bussas en polishund på honom, därefter sparkas han ned och läggs på mage i handfängsel.
Det händer förstås hela tiden ändå, eftersom poliserna som dödade Osmo Vallo kom undan med 60 dagsböter för polishundens bett.
En av polismännen hoppar honom på ryggen. Vittnen ser. Efter det mordet vet alla att polis och ordningsvakter aldrig, aldrig får åsamka tryck eller utöva våld mot ryggen på en person som ligger på mage. Det händer förstås hela tiden ändå, eftersom poliserna som dödade Osmo Vallo kom undan med 60 dagsböter för polishundens bett. De har ju frikort att döda.
Svensk polis dödar flest människor i Norden, enligt forskning. Den som råkar trampa snett, blir mentalt skör, hamnar lite utanför skyddsnätet, råkar bli för full, har mörkare hudfärg eller bara är på fel plats vid fel tidpunkt – ja, den lever farligt, är fritt villebråd. Som 68-åriga Lenine Relvas-Martins i Husby som sköts ihjäl i sitt hem av en insatsstyrka den 13 maj 2013. Han hade varit på sin balkong och inte gjort ett dyft olagligt. Åklagaren lade ned förundersökningen. Poliserna, fullständigt livsfarliga, går fria.
Deras våld mot andras kroppar angår oss alla.
I sin vårbudget i år lade Vänsterpartiet fram att de vill satsa på fler poliser – 160 miljoner ska vi betala för det. De kallar det för ”en rättvisefråga” – jag kallar det för klassförräderi. Poliser är nämligen inga vanliga arbetare. De är beredda att både slå ned och döda arbetarklassen för att försvara kapitalet. Deras våld mot andras kroppar angår oss alla.
Lyssna på dokumentären om Sinthu Selvarajah. Minns hans namn, sprid det till era vänner. Och ska ni frukta, så frukta den riktiga fienden.