I en mycket bättre framtid – mer eller mindre avlägsen – står ett museum över vår egen tid. När vi går in genom portarna till denna institution möts vi av en utställning över den kapitalistiska epokens slut. Kring montrar och skärmar trängs förundrade skolbarn, medan forskare gräver ned sig i gamla dokument och databaser i hopp om att begripa sitt märkliga förflutna.
Lönearbete? Rasism och sexism? Klimatkris? Nationalism och krig? Vad var det för besynnerlig samhällsformation som ständigt utsöndrade och återskapade sådana fenomen? Och än viktigare – vad var det som till slut fick denna ordning på fall?
När vi strövar igenom utställningen och bläddrar i framtidens historieböcker får vi en allt klarare bild av vad det var som hände. Det börjar gå upp för oss att det avgörande momentet i samhällets förändring var… ja, vadå?
Den frågan kan vi förstås inte svara på i dag. Likväl är detta tankeexperiment (som jag lånat från den amerikanska socialisten Michael Alberts bok The Trajectory of Change) av avgörande betydelse för varje vänsterrörelse som vill lämna samtidens cynism bakom sig och börja vinna igen.
Det handlar om att fråga sig hur rörelsen kan hindra sina motståndare att fortsätta som vanligt genom att höja kostnaderna för deras agerande tills de inte längre har något annat val än att ge efter för våra krav.
Att tänka strategiskt är nämligen att tänka baklänges. Det handlar om att ställa upp mål, och sedan fråga sig vad som måste finnas på plats för att dessa mål ska förverkligas. Det handlar om att fråga sig hur rörelsen kan hindra sina motståndare att fortsätta som vanligt genom att höja kostnaderna för deras agerande tills de inte längre har något annat val än att ge efter för våra krav.
Det rör sig med andra ord om ett materialistiskt tänkande som försöker greppa de faktiska villkoren för förändring här och nu, men där varje reform också ses som en språngbräda mot större förändringar i framtiden. Detta kräver i sin tur en odogmatisk rörelse som inte på förhand utesluter några taktiska manövrer och som förblir öppen för att bygga koalitioner med andra krafter. Och inte minst kräver det en välkomnande attityd som både kan få nya aktivister att ansluta sig och få de gamla att stanna kvar.
Hur det än blir har vi alla en bokstav att bidra med när historien skrivs.
Inget av detta är förstås någon nödvändighet. Om man verkligen tror att framtidens historieböcker kommer att innehålla en framgångssaga som kretsar kring toppstyrda fackföreningar, elitkontrollerade partier, tygellösa företag, individualistiska konsumentmaktskampanjer och passiva medborgare – ja, då är det fritt fram att fortsätta som vanligt.
Om man å andra sidan tror att museerna i framtidens demokratiska, fria och jämlika samhälle kommer att dokumentera en mångförgrenad folkrörelse som beslutsamt, målmedvetet och solidariskt tog strid mot såväl de egna pamparna som mot fossilkapitalet och sin tids förtryckande normer – ja, då måste vi börja lägga grunden för denna rörelse nu.
Hur det än blir har vi alla en bokstav att bidra med när historien skrivs. Bokstäver som tillsammans bildar meningar, som tillsammans bildar en berättelse. Vilken bokstav är din? Och vem tänker du skriva framtiden med?
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
