Skrivandet av essäer fungerar som en sorts mangel, ett verktyg för att pressa skrynkliga tankar in i räta led. Själva akten att skriva om något som man tänkt på hjälper en att förstå tankar som tidigare varit dunkla, och det avslöjar sammanhang och brister som kanske tidigare legat dolda. Ett inlägg är i regel det sista steget i en lång process av läsande och funderande, en formulering av tankar som ofta legat och jäst i månader i sträck.
Då och då snubblar man dock in på ett tankeled som känns som att man behöver skriva ned det direkt, hur diffust och inkomplett det nu än må vara eller hur sent på natten det än är. Likt en substanslös dröm är risken annars att dessa saker helt enkelt glider ifrån en och är borta nästa morgon.
Hur lägger man egentligen märke till luftföroreningar? Som stadsbo inandas jag konstant en ström av bilavgaser och andra trevligheter, men det är mycket sällan jag behöver tänka på att det är så.
Vi människor är ju trots allt underbart anpassningsbara, och för mig är luften längs Klostergatan lika naturlig som… ja, vad som helst. Kanske är den till och med mer naturlig än naturen själv.
Sådana är vi människor: både känsliga för mönster och helt blinda för dem på en och samma gång.
När vi väl vänjer oss vid något blir det också som luften vi andas: alldeles osynligt, något vi varken ser eller längre är kapabla att reflektera över. Om jag tids nog skulle drabbas av någon lungsjukdom skulle jag säkert kunna se tillbaka och enkelt hitta förklaringen, och luften skulle retroaktivt bli synlig som något farligt, något som trots allt fanns där hela tiden. Sådana är vi människor: både känsliga för mönster och helt blinda för dem på en och samma gång.
En enkel fråga: när framtidens historiker, kulturvetare och allmänna viktigpettrar väl tar fram obduktionskniven, vad är det då de kommer att se, och vilka slutsatser kommer de att dra?
Likt luften vi andas är den kultur vi lever i osynlig och ogreppbar, den är ”naturlig” i den bemärkelsen att den är vad vi har och vad vi är vana vid, punkt och slut. Det är enkelt, till och med löjligt, att bombastiskt utbrista att ”kulturen är sjuk”, till den grad att sådana argument i dag är kroniskt omöjliga att ta på allvar. Låt oss dock vända på steken och helt fräckt ställa följande fråga: Hur i hela friden skulle den kultur vi har i dag inte vara sjuk?
Det är tyvärr inte en överdrift att påstå att i princip alla system vi moderna människor förlitar oss på är stadda i förfall.
Det går inte att öppna tidningen i dag utan att läsa om hur världen krisar. I någon mån så har väl alltid pressen varit sensationsdriven, men det är tyvärr inte en överdrift att påstå att i princip alla system vi moderna människor förlitar oss på är stadda i förfall.
Vi har strukturerat våra samhällen kring ett antagande om att den sköra ekologiska balans som gällt i drygt 10 000 år skulle fortsätta att gälla, men Holocenperioden är nu i princip avslutad.
Resultatet? En stor skara städer – och kanske också hela länder – kommer att stå under vatten inom loppet av ett sekel. Miljoner människor kommer att behöva flytta, vilket är jobbigt att tänka på, så vi tänker inte på det. Inga planer finns. Sättet som vi odlar mat på är så ohållbart att en person som föds i dag troligen kommer att leva längre än vårt moderna jordbruk.
Vad göra? Våra ekonomiska arrangemang är lika dödsdömda, av den enkla anledningen att de problem vi står inför inte går att lösa och de lösningar vi har motsvarar problem som inte finns. Fram till nyligen stavades svaret på en ekonomi i förändring ”utbildning”, och tanken var att vi alla skulle bilda oss till en plats i framtidens globaliserade ekonomi.
I USA har framtiden nu officiellt anlänt, och resultatet är en fattig, arbetslös mobb med högskolediplom plus en gigantisk studiemedelsbubbla som hotar att spränga statens finanser ännu en gång, om det nu ens finns så mycket kvar av dem att spränga efter år av militära äventyr och Wall Streets fiffel.
Ingen av oss har någon framtid, och vi tänker knappt på det. Låt mig vara tydlig här: jag menar INTE att apokalypsen snart är här och att mänsklighetens resa är över.
Någonstans, vid någon punkt, amputerade vi helt enkelt bort framtiden som om den vore en infekterad blindtarm, en ynklig rest som vi klarade oss utan men som vi inte längre kunde leva med utan konstant smärta.
Jag menar precis det jag säger: vi har inte längre någon framtid. Någonstans, vid någon punkt, amputerade vi helt enkelt bort framtiden som om den vore en infekterad blindtarm, en ynklig rest som vi klarade oss utan men som vi inte längre kunde leva med utan konstant smärta.
I morgon kommer solen att gå upp, och det kommer den fortsätta att göra i flera miljarder år till. Människor som vi existerade för 10 000 år sedan, och människor som vi kommer nästan garanterat att existera om 10 000 år. Om vi talar om tidens gång så är det inget fel på den, inte ens vi moderna människor kan rucka på denna omutliga del av tingens ordning.
Men för oss – för just oss – så har Framtiden med stort F, Framtiden som hållplats och mentalt väderstreck, gått förlorad. Tillsammans bestämde vi oss för gå ut bakom knuten och dränka idén om den likt en missbildad kattunge, till synes utan att någon av oss kommer ihåg hur eller när detta kunde ha hänt.
Ta den kreditbubbla som Sveriges ekonomiska proffstänkare nyligen ”upptäckt”. Den är inte ny för fem öre, och den är inte unik på något sätt. Du kan gå ut på Youtube och hitta föreläsningar om just det faktum att Sverige är mitt inne i en gigantisk kreditbubbla, föreläsningar som är daterade till för fem år sedan.
Kreditbubblor är över huvud taget inte svåra att upptäcka eller klassificera, och vem som helst som ville göra detta kunde göra det för länge sedan. Det är dock först nu som många börjar tala i riktigt allvarliga toner om denna bubbla som till synes ”plötsligt” dykt upp mitt ibland oss, i ett läge där alla historiska jämförelser nog visar att det helt enkelt är för sent att göra något åt saken.
Kraschen kommer alltså, och vi kan inte skylla detta på någon annan än oss själva. Problemet var helt enkelt för stort: ingen ville göra något, för att ingen hade någon lösning som inte var politiskt eller ekonomiskt smärtsam på något vis.
I en annan tid skulle människorna nog ha valt lite smärta nu i stället för otroligt mycket mer smärta ett par år framåt, men vi gjorde inte det. Kanske är det så att hela saken liksom försvann in i det svarta hål som tagit över den plats i våra hjärnor där framtiden tidigare bodde.
Ta upp ett problem, vilket som helst. Visa att vi inte har några lösningar, att vi inte har några planer, att vi inte har någon som helst beredskap.
Reaktionen du kommer att få, om folk ens ids att lyssna, är alltid något i stil med ”jaja, någon kommer att komma på något”. Vem då? Hur? Det andra standardsvaret är om något ännu mer talande: ”jaja, du snackar bara om problem, men vad är din lösning?”, med det outtalade argumentet att den som inte har någon lösning diskvalificerar sig på något vis, att det då är okej att stoppa allt som just sagts i en låda och lotsa iväg den till något dammigt magasin likt arken i Indiana Jones.
Men du: Jag har faktiskt ingen ”lösning” på ohållbarheten i dagens industriella jordbruk, men detta ändrar inte på att det är ohållbart. Ingen hade någon ”lösning” på den kreditbubbla som blåsts upp det senaste decenniet, för att det folk menade med ”lösning” var alltid ”något som vi kan göra som inte är jobbigt eller tråkigt”.
Bristen på enkla, på förhand förpackade svar som inte förnärmade en jävla käft eller ruckade på ett enda ingrott intresse i landet Lätt och lagom har dock som bekant INTE gjort att kreditbubblan kände sig manad att bara försvinna, utan den är nu större än någonsin och redo att göra det som kreditbubblor brukar göra: att spricka, och trasa sönder otaliga människoliv och hårt belasta vårt politiska system på samma gång.
Hur kom vi till en punkt där ett nekande svar på frågan ”men har du någon lösning då?” numera nästan garanterat möts med ett ”okej, då kan jag förtränga det här”, snarare än ett ”okej, då behöver väl du eller jag komma på en lösning innan det är för sent”.
Hur kunde detta bli normalt? Har det alltid varit så? Det är sent och jag har inget svar, bara den gnagande känslan att detta inte kan vara annat än djupt ohälsosamt. På något plan är vi alla medvetna om nuets skörhet, om bräckligheten i de fundament som vi låtsas ta för givna.
Var dag öppnar vi tidningen och läser om att någon dag, ett antal dagar i framtiden, så kommer konsekvenserna av våra handlingar definitivt att dimpa ned i den kollektiva brevlådan. Var dag lägger vi ned tid och energi på att glömma, att förtränga, att släta över. Var dag går solen ned för att sedan gå upp igen, som för att håna alla våra försök att låtsas som ingenting.
Vi har stympat oss själva, skurit bort en del av sinnet.
Vi har stympat oss själva, skurit bort en del av sinnet. Kulturvänstern – denna allt mer parodiska varelse – debatterar transpersoners undanskymda plats inom teatervärlden eller hur man bör göra för att vara en ”foodie” utan att för den skull syssla med kulturell appropriering; den ”riktiga” vänstern morrar surt åt detta spektakel och fortsätter med bestämda miner sitt eviga lajv av ’68, ’17 eller ’31.
Och liberaler, ja, de diskuterar hur underbart det är att vi lever i den bästa av alla världar där allting bara blir bättre och hur hemskt det är att det finns folk som har mage att inte hålla med.
Robotar kommer att fixa allt. Jorderosion? Hallå, har du ens hört talas om 3D-printers? Okej, kanske är det så att många andra mänskliga civilisationer fallit ihop efter att den infrastruktur de förlitade sig på (exempel: diken, vägar, bevattningssystem, åkrar) blåste bort, föll ihop eller slogs sönder, men hade någon av de här andra sämre människorna Twitter? Inte? Okej, bra, kul att vi klarade upp det.
Känslan är stundtals hisnande. Är det jag som är sjuk, som misstänker att det ligger något akut farligt i vårt kollektiva fördrivande av idén om framtiden som en plats där konsekvenserna av dagens agerande gör sig gällande? Är det jag som är galen, för att jag tror att apokalypsen inte kommer – att solen kommer att fortsätta att gå upp och ned och att världen inte kommer att ta slut, frysa till is, eller fyllas av zombies innan det är dags för oss att ligga som vi bäddat, hur mycket vi än lyckas med att ställa till det innan dess?
Vi människor är underbara varelser, vi ser mönster och vi ignorerar mönster, vi lägger märke till saker och vi förtränger saker. Vid någon tidpunkt blev framtiden – den där stunden någonstans över horisonten där allt vi vet kommer att hända faktiskt också händer – vår generations svar på Tjernobyl: en diffus, osynligt farlig exklusionszon ingen vettig person borde ge sig in i, ett skuggland, enbart befolkat av mutanter och randat av ruiner.
Utanför zonen går våra liv trots det vidare som normalt, summan av en tyst kompromiss om att aldrig tala om vad det är vi gjort eller vad vi faktiskt förlorat. Och utanför våra fönster fortsätter solen gå upp och gå ned.
I morgon, när jag vaknar upp igen, kommer alla dessa tvivel troligtvis att vara borta. Utanför kommer fåglarna att kvittra och bilavgaser att blandas med dimman, och alla hjälpmedel i världen kommer att stå mig till buds för att få mig att vilja fortsätta leva ett till synes normalt liv i en normal värld.
Tanken att det osynliga som alltid finns där skulle kunna vara något förrädiskt eller farligt kommer te sig lika avlägsen och löjlig som handlingen i en halvt bortglömd dröm, och om något kommer bensinångorna att kännas som en fröjd i lungorna, en bekräftelse på att allt fortfarande står rätt till. Kanske kommer jag slå upp tidningen och där läsa att vi i Sverige bara är ett par månader ifrån en allvarlig bankkris, och kanske kommer jag att känna precis ingenting alls innan jag hastigt bläddrar vidare på jakt efter bättre sorters läsning.
Tanken är både skrämmande och betryggande.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
