Lördagen den 14 maj är det 85 år sedan svensk militär öppnade eld mot ett demonstrationståg i Lunde i Ådalen i Ångermanland. Fem arbetare mellan 19 och 35 år dödades.
I likhet med andra djupt symboliska händelser har här symbolen till slut blivit bättre känd än själva händelseförloppet. ”Ådalen” – ofta sammanfattas det som inträffade där i maj 1931 i detta enda ord – betyder i det allmänna arbetarrörelsemedvetandet kulmen och slutpunkten för otuktat klassherravälde, statligt övervåld och militär inblandning i civila angelägenheter. ”Ådalen”, det var tiden då man sköt arbetare.
Det bland många vagt kända förloppet var, i dess huvuddrag, detta:
Under våren 1931 sympatistrejkade arbetare i Ådalen med arbetare vid ett sågverk i Hälsingland som fått sina löner sänkta. Arbetsköparna svarade med att ta in strejkbrytare. Transportarbetareförbundet lokalavdelning kallade till fackligt möte i Kramfors, där det beslutades att alla arbetare skulle gå ut i lokal generalstrejk tills strejkbrytarna återkallats.
Innan mötet avslutats började många av de som samlats, mellan 3 000 och 6 000 personer, att tåga mot orten Lunde, där strejkbrytarna höll till. I Lunde möttes de av ditkommenderad militär från Sollefteå, som sköt varningsskott i marken.
När skotten avfyrades breddade sig folkmassan vid trycket från de bakomvarande, varpå soldaterna svarade med att skjuta rakt in i folkhopen. Fem personer stupade, och hade inte Tore Alespong – då Andersson – som var trumpetare i demonstrationståget spontant blåst eld upphör-signalen i sin trumpet hade tragedin troligen blivit ännu större.
”Alldeles intill mig, på bara en armlängds avstånd, föll unga flickan Eira Söderberg blödande till marken, och skottsalvorna fortsatte. Då insåg jag intuitivt möjligheten att blåsa eld upphör”, berättade Tore Alespong i ett reportage i SVT:s Aktuellt 1991. (Alespong blev talande nog ställd inför rätta för egenmäktigt övertagande av militär tropp, men frikändes.)
Ådalenhändelserna har av det sedermera statsbärande socialdemokratiska partiet blivit kanoniserade som monument över den mörka tidsepok som partiet lyfte landet ur. Det kan därför vara värt att hålla i minnet att såväl LO som socialdemokratin var djupt splittrade i sina åsikter om det inträffade tiden efteråt.
Ådalenhändelserna har av det sedermera statsbärande socialdemokratiska partiet blivit kanoniserade som monument över den mörka tidsepok som partiet lyfte landet ur. Det kan därför vara värt att hålla i minnet att såväl LO som socialdemokratin var djupt splittrade i sina åsikter om det inträffade tiden efteråt. Inte minst hystes det på många håll ett stort behov av att distansera sig från arbetarnas protester och utdefiniera dem som något som i huvudsak hade med kommunister och syndikalister att göra.
”Jag vågar göra gällande, att hela den trafik, som från kommunistiskt håll bedrives, och hela detta sätt att utnyttja upprörda stämningar gör, att när man skall söka de ansvariga, man måste ställa kommunisterna vid arbetsgivarnas och strejkbrytartransportörernas sida”, sade till exempel blivande S-märkte landsfadern Per Albin Hansson i riksdagens andra kammare dagen efter skotten.
De inblandade militärerna frikändes i högsta instans, så när som på tre dagars arrest för en av dem (flera arbetare fick fängelsestraff), men Ådalskommissionen kom efter det inträffade fram till att det var olämpligt att använda sig av militär personal vid kravaller, och därefter har militär aldrig satts in i liknande situationer i Sverige. En annan följd av händelserna var att vi i landet fick en enhetlig statlig polis.
Utan tvekan tillhör Ådalenhändelserna en annan, och på många sätt mörkare, tid. Arbetare lever i dagens Sverige sällan under de till armod gränsande villkor de levde under vid tiden för skotten i Ådalen, samhället är på många sätt mindre auktoritärt, och vanliga människor har fler kanaler för att göra sina röster hörda i samhället.
De demonstrerande arbetarna var ute i ett ärende: att få stopp på det organiserade strejkbryteri som hotade deras kamp för social rättvisa.
Men med ikoniseringen och försteningen av Ådalenhändelserna tenderar vi att glömma viktiga aspekter med bäring på den tid vi själva lever i.
De demonstrerande arbetarna var ute i ett ärende: att få stopp på det organiserade strejkbryteri som hotade deras kamp för social rättvisa. Även i dag söker arbetsköpare spela ut arbetare mot varandra – med den skillnaden att du numera även försöker få begreppet strejkbryteri att falla i glömska, vilket vi sett exempel på senast i årets svenska avtalsrörelse.
Militären i Ådalen kunde bruka dödligt våld med ingen, eller mycket ringa, påföljd. Den statliga polis som i dag fyller den civilt agerande militärens roll har tyvärr allt som oftast också den privilegiet att utan påföljd kunna döda, vilket vi vid upprepade tillfällen rapporterat om i Arbetaren. Samhället har blivit öppnare och jämlikare än det var 1931, men fortfarande befinner sig samhällets svagaste i tillspetsade situationer i dödligt underläge i förhållande till de som bär uniform.
Då, liksom nu, hade därtill många etablerade ”progressiva” krafter en grundkalibrering som gick ut på att omedelbart distansera sig från sociala konflikter som misstänktes kunna färga av sig negativt på dem själva. Det som fick berättelsen om Ådalen att ändra skepnad var inte den socialdemokratiska partiledningens klappande hjärta – utan en massiv folklig opinion som krävde rättvisa.
