Hundratals miljöaktivister blockerade i helgen koltransporter och stoppade den svenska energijätten Vattenfalls elproduktion vid kraftverket Schwarze Pumpe i Tyskland. Aktionen är en del i protesterna mot bolagets planerade försäljning av sin brunkolsproduktion i Tyskland till det tjeckiska bolaget EPH, ett riskkapitalbolag som verkar för en europeisk kolrenässans.
Bakgrunden till protesterna är enkel: Brunkolsbrytning är oerhört miljöskadligt. Vattenfalls brunkolsproduktion i Tyskland orsakar större utsläpp av koldioxid än Sveriges industrier och vägtransporter tillsammans, och ödeläggelsen av naturen är massiv i dess spår.
Enligt uppgifter till medierna ska partiet redan under hösten 2015 i en överenskommelse med Socialdemokraterna ha avsagt sig ambitionerna att stoppa försäljningen.
Därför krävde Miljöpartiet i 2014 års svenska valrörelse att Vattenfalls brunkolsbrytning skulle avvecklas, inte säljas. Sedan kom regeringsinnehavet och MP:s totala kapitulation i ungefär samtliga politiska frågor emellan, och enligt uppgifter till medierna ska partiet redan under hösten 2015 i en överenskommelse med Socialdemokraterna ha avsagt sig ambitionerna att stoppa försäljningen.
Hur det än förhåller sig med detta anser sig partiet inte längre kunna verka för en nedläggning av brunkolsverksamheten.
Ett miljöparti med ett uns självaktning kvar skulle högljutt ha beklagat ett sådant läge. De skulle ha känt sig manade att redovisa de oerhörda miljömässiga och allmänpolitiska landvinningar inom andra förhandlingsområden – i kombination med ett i riksdagen hopplöst mandatläge i brunkolsfrågan – som motiverat dem att sträcka vapen på denna punkt. De skulle ha lagt fram en vision för hur brunkolen, med hjälp av en livaktig gräsrotsaktivism och fortsatta påtryckningar underifrån, ändå inom en snar framtid skulle kunna förpassas till historien.
I stället väljer miljöpartispråkröret Gustav Fridolin att i medierna kommentera miljöaktivisternas modiga protester i Tyskland med orden ”Jag sitter i en regering och det innebär att jag kan ju inte försvara någon olaglig aktion” respektive ”Det är ganska självklart att jag inte försvarar olagliga aktioner”.
I relation till villkoren för Miljöpartiets existens ter sig uttalandena ganska ödesdigra.
Man kan hävda att Fridolin här ger uttryck för en ganska vedertagen syn på parlamentarismens spelregler, såväl bland systemets företrädare och anhängare som bland dess radikala kritiker. Men i relation till villkoren för Miljöpartiets existens ter sig uttalandena ganska ödesdigra.
Miljöpartiet har, sedan dess tillkomst 1981, aldrig varit en folkrörelse i den reformistiska arbetarrörelsens storleksklass, och partiet har egentligen heller aldrig – vilket visats inte minst av den senaste tidens skandaler – vilat på idémässigt homogen grund. I stället har partiet hämtat mycket av sin styrka och legitimitet dels ur den i samhället ganska brett spridda insikten om att miljöfrågorna behöver tas på allvar, dels ur dess underförstådda löfte att som parlamentariskt parti kanalisera miljöaktivistgruppers och gröna systemkritikers perspektiv in i maktens salonger. Att stå med ett ben i framtidsvisionerna och ett ben i realpolitiken.
När en av partiets två främsta företrädare, efter ett år av politiska kapitulationer utan andra villkor än fortsatt regeringsmedverkan, då gör sig till talesman för perspektivet att en plats i regeringen utesluter sympati för miljöaktivisters civilolydnadsaktioner, finns liksom inte mycket av den legitimiteten kvar.
Miljöpartiet i färd med att undergräva fundamenten för sin existens. Frågan är när de inser det själva.