Sjukdomsfall till följd av psykisk ohälsa ökar i Sverige.
Antalet pågående sjukfall i psykiatriska diagnoser steg mellan 2012 och 2014 med 48 procent och utgör nu därmed 40 procent av samtliga sjukfall. ”Akut stressreaktion” är enligt Försäkringskassan den vanligaste sjukdomsdiagnosen.
Och det är uppenbart att läget i arbetslivet spelar en avgörande roll. Enligt resultatet av den kunskapsöversikt som forskningsrådet Forte fått i uppdrag av regeringen att ta fram och som presenterades i april i år finns ett vetenskapligt samband mellan arbete, psykisk ohälsa och sjukskrivning.
”Riskfaktorer i arbetslivet är psykiskt ansträngande arbete, höga krav, låg kontroll, obalans mellan ansträngning och belöning, samt rollkonflikter”, skriver rådet i sin rapport.
Alla som i en eller annan form vistats på arbetsmarknaden under de senaste 15 åren kan med sin kroppserfarenhet vidimera forskningsrådets påståenden.
Alla som i en eller annan form vistats på arbetsmarknaden under de senaste 15 åren kan med sin kroppserfarenhet vidimera forskningsrådets påståenden. Kraven och tempot har på en mängd områden skruvats upp, samtidigt som den rådande arbetsideologin – vare sig den förses med etiketter som ”arbetslinjen” och ”egenansvar” eller tillämpas obenämnd – har gjort den enskildes missnöje över sin arbetssituation, den sista mentala ventilen, till ett tabu i samtiden.
Samtidigt går det naturligtvis knappast att tänka sig ett tydligare underkännande av den politik som bedrivits på området det senaste decenniet än det statistiken och forskningsrapporterna ger.
Om det finns någon positiv sidoaspekt av utvecklingen är det att en del av det samhälleliga stigma som vidlåder psykisk ohälsa möjligen kan vara på väg att luckras upp, i samband med att allt fler drabbas i en eller annan form.
Om man läser de tidningsartiklar i allmänpressen som kommer i ens väg som behandlar människor som tagit sig igenom personliga psykiska eller psykosomatiska svårigheter framträder ganska snart ett mönster.
Men vad vi tyvärr också ser tecken på i vårt vardagliga förhållningssätt till psykiska diagnoser är en outtalad indelning i a- och b-lag. Och här gör arbetslinjens värderingar paradoxalt nog comeback, bakvägen.
Om man läser de tidningsartiklar i allmänpressen som kommer i ens väg som behandlar människor som tagit sig igenom personliga psykiska eller psykosomatiska svårigheter framträder ganska snart ett mönster.
Den typiska berättelsen handlar om en kvinna eller man i arbetsledande befattning och/eller med ett kreativt karriärjobb ”med många bollar i luften”, en högpresterande perfektionist som jobbar dygnet runt och hyser en gränslös tro på den egna kapaciteten. Plötsligt brakar allting samman och personen går in i en svårartad kris.
Efter en mer eller mindre lång sjukskrivning och en strävan upp ur eländet, lika tvångsmässigt målmedveten som den som tidigare präglade personens arbetsliv, kommer hen ut på andra sidan, förändrad till kropp och själ, med fördjupade insikter om tillvaron och dess villkor, och kan nu fortsätta att gå genom livet som en typ a-person, men med andra ideal och förhållningssätt än den tidigare karriärmänniskans.
Till en början kan förmedlingen av den här typen av narrativ möjligen ha sporrats av en journalistisk strävan att visa att ”även i styrkans högborg kan det finnas svaghet”. Nu tycks de mer eller mindre ha blivit en subgenre i sig.
Vad dessa berättelser gör är att befästa en föreställning om den ideala psykiska ohälsan.
Vad dessa berättelser gör är att befästa en föreställning om den ideala psykiska ohälsan. Vad som förpassas till b- eller c-lagen är dels alla de fall som rör människor som har en psykisk ohälsa eller skörhet som inte orsakas av jobbet, men som troligen förvärras av det, samt alla insjuknade som inte haft karriärbefattningar, som inte hyst en övertro på den egna kapaciteten men som varit tvungna att kämpa på i alla fall, som inte brakat samman plötsligt utan gradvis men obönhörligt, vars sjukdom inte leder till en förändrad världsbild men är lika påtaglig ändå, och som kommer ut kantstötta på andra sidan, utan en förestående ny karriär som hälsobloggare, ambulerande föreläsare eller yogainstruktör.
Kort sagt 98 procent av alla drabbade.
Mig veterligt saknas studier på området, men det känns tyvärr inte som någon vågad gissning att personer med de rätta, statusfyllda, förtecknen också har lättare att få erforderlig sjukskrivning och hjälp till återhämtning av företagshälsokliniker och omgivande instanser.
En del av lösningen måste ligga i att fortsätta bredda kunskapen om och förståelsen och acceptansen för alla typer psykisk ohälsa, i alla olika samhällsgrupper.
Men på ett övergripande plan är det också alldeles nödvändigt att göra upp med ”det moderna arbetslivet” – att fackligt och politiskt ta upp kampen mot krav- och tempohöjningarna på arbetsplatserna, att kräva ett återupprättat arbetsmiljöarbete och verka för ett demokratiserat arbetsliv. Ett arbetsliv där vi alla kan få vara starka och svaga.
