Arbetslösheten bland personer födda i Sverige har sjunkit det senaste året. I Arbetsförmedlingens statistik från april i år låg den på 4,7 procent.
I stället fortsätter arbetslöshetssiffrorna för personer födda utanför Sveriges gränser att skjuta i höjden. Mer än var femte utlandsfödd är numera arbetslös. Tre fjärdedelar av dessa personer är födda utanför Europa.
Som tidigare sammanställningar visat är det ingen nykomlingseffekt – ännu efter ett decennium i Sverige är arbetslöshetstalen högre bland invandrare än bland inrikes födda.
Siffrorna är nya, men mönstret är det samma sedan länge: Invandrade personer är kraftigt överrepresenterade i arbetslöshetsstatistiken i Sverige. Och som tidigare sammanställningar visat är det ingen nykomlingseffekt – ännu efter ett decennium i Sverige är arbetslöshetstalen högre bland invandrare än bland inrikes födda.
Det vore överförenklande att låsa sig till en enskild förklaring till att mönstret ser ut som det gör. Delvis handlar det sannolikt om skillnader i utbildning, delvis om att den som inte pratar svenska som en infödd har en nackdel i jobbkonkurrensen, och tyvärr finns troligen även direkt diskriminering där som en inte obetydlig faktor – det har flera gånger visats att personer med icke-typiskt svenska namn har svårare att ens bli kallade till anställningsintervju.
Hur som helst har invandrares överrepresentation i arbetslöshetsstatistiken – vid sidan av det på senare år alltmer bombastiska talet om ”islamisering av Europa” och ”svenskfientligt våld” – i vulgariserad språkdräkt länge använts som bräckjärn av radikal- och populisthögern. ”Invandrare kommer hit och lever på bidrag” har det hetat, och bilden som frammanats har varit den av den late utlandsfödde som till följd av makthavarnas blåögdhet kan suga ut det svenska välfärdssystemet. Även bland många utan rasistisk grundåskådning har invandrares bidragsberoende uppfattats som en besvärande omständighet.
I själva verket vore den mest adekvata enradiga sammanfattningen av situation denna: Invandrare kommer hit och tar Sveriges arbetslöshet.
Något förenklat uttryckt gjordes valet att prioritera bekämpandet av inflationen framför att bekämpa arbetslösheten.
Strax före 1990-talet påbörjades en omläggning av den ekonomiska politiken i Sverige. Något förenklat uttryckt gjordes valet att prioritera bekämpandet av inflationen framför att bekämpa arbetslösheten. På några få år sjönk inflationen också från tvåsiffriga tal till att närma sig noll. Arbetslösheten kom under samma tid tvärtom i huvudsak att stabilisera sig på en nivå väsentligt över 1970- och 80-talens låga siffror.
Redan tidigare var det en vanlig uppfattning bland nationalekonomer att ett visst mått av arbetslöshet bör finnas i ett samhälle, men nu blev arbetslöshetens centrala roll en institutionaliserad – om än oftast outtalad – sanning: Ju större andel av befolkningen som har ett arbete, desto större möjlighet för de arbetande att höja sina löner, desto högre inflation. Och omvänt.
Ett centralt begrepp i sammanhanget är jämviktsarbetslöshet – beteckningen på den lägsta arbetslöshetsnivå som på lång sikt anses förenlig med en stabil inflation. Jämviktsarbetslösheten vill även högerpolitiker få ned – till exempel hoppades den förra borgerliga alliansregeringen att försämringar i a-kassan skulle skapa en incitamentsstruktur bland de arbetssökande som skulle pressa ned jämviktsarbetslösheten. Men ha bort arbetslösheten helt vill de inte.
Med andra ord utför de arbetslösa ett för de ekonomiska makthavarna viktigt arbete i vår tids kapitalistiska ekonomi.
Med andra ord utför de arbetslösa ett för de ekonomiska makthavarna viktigt arbete i vår tids kapitalistiska ekonomi: De håller, under förnedrande och själsdödande villkor, på jobbtorg och ”i åtgärder”, nere lönerna, och därmed inflationen.
Runt hälften av dessa arbetslösa är utlandsfödda. Om inte de funnits där hade svenskfödda fått uppgiften att med sin arbetslöshet hålla nere inflationen.
Men nu finns invandrarna där. Vi låter dem ta ”vår” arbetslöshet. Och sedan skuldbelägger vi dem för det.
