Den amerikanska författaren Joyce Carol Oates håller upp en grotesk skrattspegel mot bilden av USA som möjligheternas förlovade land. Mäns våld mot kvinnor är den mest markanta röda tråden i hennes verk, men här finns även ekon av klassamhälle och imperialism. Anna Remmets har gjort en djupdykning i ett i flera bemärkelser stort författarskap.
När den amerikanska författaren Joyce Carol Oates gav ut den självbiografiska boken Det förlorade landskapet, nyligen översatt till svenska, blev detta det senaste tillskottet till den nästan 80-åriga, flerfaldigt prisbelönade, författarens bibliografi på över 100 böcker.
I boken beskriver hon hur hon från sina arbetarföräldrar ärvt en kärlek till att ständigt arbeta, vilket kanske kan förklara hennes enorma produktivitet – även om kommentaren ter sig något ironisk, då den kommer från en författare som i sina verk beskriver de exploaterande villkoren för USA:s arbetarklass i allt annat än romantiserande och nostalgiska termer.
Att tala om ”stora amerikanska” romaner är förvisso en tröttsam klyscha som sällan berättar något av substans om en författare eller en bok. Men i Oates fall är det nästan oundvikligt, då hennes författarskap, som till stor del består av romaner på flera hundra sidor, är så tydligt centrerat kring det som brukar kallas Den amerikanska drömmen.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.