Just nu lever de flesta av oss i orkanens öga vad gäller politisk instabilitet. Bostadsbubblan är fortfarande alive and kicking, och de stora europeiska bankerna må kanske vara insolventa bortom all räddning, men än så länge har inte någon dominobricka fallit hårt nog för att starta den oundvikliga kedjereaktionen.
Italien, Spanien och Grekland är ”under kontroll”, får vi höra, trots att absolut inga av de faktorer som låg bakom dessa länders kriser har lösts.
Ju längre tiden går, desto svårare blir det att låtsas som om allt fortfarande är normalt, eller som att de problem vi har bara utgör någon sorts tillfällig störning, något kort avbrott i vårt annars så stabila lunk mot framtid och framsteg.
Den som känner människan vet dock att bara för att det blir svårare att låtsas som ingenting så innebär det knappast att folk inte kommer att göra det, tvärtom: ju svårare tiderna blir, desto mer desperat kommer folk att klamra sig fast vid varje strimma hopp och varje förevändning.
Denna 180-sväng föranleddes ju som bekant av en flyktingsituation som faktiskt var – och fortfarande är – en kris för de offentliga finanserna.
Det som slår en är dock hur otroligt bräckliga den här sortens narrativ har blivit i dag. Den svenska vänstern gick från att tala om hur Sverige höll på att falla sönder totalt (kapitalt?) under åtta år av högerregeringar och hur landet blödde och såldes av för skrotvärdet till att pang bom börja skriva artiklar om att det minsann inte finns någon systemkris här inte, allt är bara bra och blir till och med bättre i landet lätt och lagom.
Denna 180-sväng föranleddes ju som bekant av en flyktingsituation som faktiskt var – och fortfarande är – en kris för de offentliga finanserna, med det lilla problemet att det den här gången faktiskt inte satt en högerregering på bekväm plats som man rätt och slätt kunde ge hela skulden.
Man var således, lite här och var, tvungen att kasta sin gamla berättelse om nationell upplösning i soptunnan och låna ett par retoriska uppslag från självaste Fredrik Reinfeldt för att förklara den nya linjen, en linje som bestod i en vid det här laget helt uttjatad moralism kombinerat med ständigt förlöjligande av alla idéer om att det skulle finnas någon sorts ”systemkris” i det här landet.
Att man själva varit just de som talat om förekomsten av sådana kriser i en tid innan antalet flyktingar ens börjat innebära seriösa sociala eller finansiella problem, det föll snabbt i glömska, för vem ville egentligen komma ihåg något sådant?
Berättelser är sköra, lika flyktiga som spindelväv, och de kan gå i kras på en nanosekund när de väl kör med huvudet först in i en allt för bångstyrig verklighet.
I dag talas det mycket om att vi inte bör ”bekräfta SD:s berättelse”, och folk som läst Gramsci (eller snarare: läst nyhögerns klantiga tolkning av Gramsci) beter sig ofta som om ”narrativ” och ”metapolitik” är den hetaste politiska nyheten sedan kilskrift och skivat bröd.
Detta trendiga fokus på just berättelser utgör också en sorts verklighetsflykt, faktiskt, för att det förnekar något som borde vara mycket självklart vid det här laget: berättelser är sköra, lika flyktiga som spindelväv, och de kan gå i kras på en nanosekund när de väl kör med huvudet först in i en allt för bångstyrig verklighet.
Något att tänka på när du öppnar morgonens Dagens Nyheter och där läser om hur allt är bra och håller på att bli ännu bättre, kanske?
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.