Enligt en undersökning beställd av Världsnaturfonden känner en av tre svenskar klimatångest. Undersökningen gjordes ironiskt nog inför förra årets upplaga av Earth hour, det till intet förpliktigande nedsläckningsjippo som en timme varje år signalerar att det går att stoppa klimatkrisen genom symbolhandlingar.
Det som i själva verket krävs är en grundläggande omorganisering av våra samhällen, en avveckling av den fossila ekonomin, som inte är möjlig att genomföra inom ramarna för kapitalismen. På så sätt utgör klimatkrisen en stor möjlighet för vänstern, men frågans själva omfattning verkar väcka ett slags passivitet och en känsla av maktlöshet parad med skuld hos många av oss.
Hur betydelsefull är den egna livsstilen här?
Konsumtion har en minst sagt framträdande roll i vår vardag. För dem som har råd utgör konsumtionen en av de främsta källorna till njutning. Att köpa ett matbord, en läsk eller ett läppstift genererar en känsla av välbefinnande och fungerar samtidigt som kanal för vår vilja till förändring.
Genom konsumtion kan vi uttrycka vår särart och samtidigt delta i olika gemenskaper. Detta påverkar förstås även vänsterns förståelse av politiskt arbete, kamp och organisering.
Vänsterns egna aktioner och kampanjer anpassas oundvikligen efter samma logik: de måste vara snygga, roliga, lätta att känna igen och delta i, vilket i sig kanske inte är negativt.
Konsumtion av politiska positioner och budskap kan väcka starka känslor av makt och förändring, som Beyoncés uppmärksammade album Lemonade, vars radikala estetik och inramning har slagit an en sträng hos många med progressiva ideal och samtidigt fungerar som en plattform för Beyoncés varumärke, klädkollektion och så vidare.
Vänsterns egna aktioner och kampanjer anpassas oundvikligen efter samma logik: de måste vara snygga, roliga, lätta att känna igen och delta i, vilket i sig kanske inte är negativt. Men hur återverkar det på våra resultat, analyser och långsiktighet? Vilka frågor går att driva i den formen och vilka blir lidande?
Givetvis är det idealistiskt att tro att livsstilsförändringar kommer att räcka för att lösa ett problem av klimatfrågans magnitud. Men finns det ändå inte en poäng i att vi tränar oss i konsumtionsminimering? Kanske kan det fungera som ett sätt att bryta passiviteten och putta oss i rätt riktning.
Frågan om hur vänstern ska bete sig är gammal som gatan: ska vi leva som vi lär och föregå med gott exempel eller är det att se sig själv som förmer än andra? Borde vi i stället göra som folk gör mest, med tanke på att individuella livsstilsval ändå aldrig kommer kunna åstadkomma någon djupgående förändring?
Just det kollektiva är nyckelordet här: som rörelse spelar vår moral, syn på relationer och på konsumtion givetvis roll.
Aleksandra Kollontaj lackade år 1911 ur på alla killar som sa att idén om en fri sexualmoral och förändrade könsförhållanden var överbyggnad, något som fick vänta tills efter revolutionen. För att hålla samman och växa var arbetarklassen tvungen att konfrontera frågan om sexualpolitik och praktisera andra slags relationer, leva enligt en annan moral än resten av samhället, menade hon.
Just det kollektiva är nyckelordet här: som rörelse spelar vår moral, syn på relationer och på konsumtion givetvis roll. Som individer kanske mindre så, men hur går vi från att vara individer till en rörelse? Hur viktiga är de etiska frågorna för att skapa sammanhållning och gemenskap?
Jag tror vi tenderar att underskatta dessa aspekter. Det varken går eller är meningsfullt att ställa sig utanför samhället eller bygga en liten enklav med höga inträdeskrav, något vänstern redan anklagas för. Men vore det inte kul att diskutera hur vi vänsteraktiva påverkas som individer och kollektiv av att allt fler relationer, känslor, initiativ och aktiviteter medieras via konsumtion?
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr