Sommarföljetongen: Gudarna – del 2

DET ANDRA KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

”Har du haft vårtor?”

Skolsköterskan slängde ner min fot på britsens sorgliga blekgrå pappersremsa. Hon såg misstänksamt upp bakom det enorma förstoringsglaset. Håret var blont och fluffigt. I ett födelsemärke på halsen stack tre krulliga hårstrån upp.

”Det är en glasbit. Det gör skitont.”

”Inga svordomar, Janne.”

”Jag sa bara skit?”

”Du får gärna ha ett vårdat språk när du är hos mig.”

”Jag vet typ inte vad en vårta är.”

Jag tittade lite sorgset på foten. Mitt i hälen var nu ett hål. Med en skalpell hade skolsköterskan gröpt ur den enorma glasbiten som inte fanns. Hålet kantades av helt onödiga hudfransar.

”Det där är en vårta.”

Skolsköterskan pekade i köttet med skalpellen. Hon såg stolt ut, som om hennes enorma visdom nu hade fått guldstjärna i himlen.

Vårtor. Det spelade ingen roll. Jag kunde komma med en diamant i hälen. Jag hade kunnat bryta mig in i kungahuset och stjäla drottning Silvias vackraste diamanter. Jag hade kunnat hugga in drottning Silvias diamanter precis i hjärtat av foten. Skolsköterskan hade ändå sagt att det var vårtor.

Jag hade sett så mycket fram emot att få bort den onda glasbiten, en liten intensiv skitbit, från mitt eget kött. För denna längtans skull hade jag klätt av min fot naken inför skol­sköterskan Ann Bidén.

”De säger ju att vårtor gör fruktansvärt ont”, sa Ann Bidén med en gnällig röst inifrån gommen.

DE? Hade inte DE utrotat vårtorna by now? Plus, vem nuförtiden hade vårtor? Det var så typiskt. All min längtan skulle alltid komma på skam. Jag fick ett infall att dra hårstråna ur Ann Bidéns födelsemärke i ett ryck, få bort hår, hud och kött, nå ända in till blodet. Skolan var helt enkelt ingen plats för gudar, eller diamanter. Skolan var en plats för vårtor.

”Och använd badtofflor i duschen.”

Skolsköterskan drog fram en broschyr: ”Om vårtor på fot och hand”. Framsidan pryddes av en stor vit blobba med en massa rött i mitten. Jag drog min strumpa över foten, den var smutsig och luktade lite svett.

Det var modevisning i matsalen. Helt klart ett individuellt val som spårat ur. Katy Perry, Avicii och den fruktans­värda trion Swedish House Mafia (R.I.P) dånade i högtalarna från 1900-talet.

I Janne Lerngrens haltsteg genom korridoren fanns nu hämndlystnad, en naggande känsla av fail och ett hopp om att en dag få skrika BITCH! till hela världen.

Och, som om det inte vore nog:

I foajén till matsalen, vid väggspeglarna där man kunde råka vara lite undangömd om man hade tur, stod min pappa och speglade sig med böjda ben.

I pastellgul, kortärmad skjorta och ljusblå jeans.

Jag visste inte om jag skulle kräkas eller säga hej. Tyvärr var ”hej” inget alternativ. Kranen rann medan han smekte de blöta handflatorna genom håret för att få det att ligga rätt. Jag hade sett honom göra det i badrummet hemma.

Vattenkammat.

Pastellgul, snudd på citronmarängtårtagul.

Jag hade innerst inne alltid vetat att min pappa har ett hemligt liv.

En kamera som svept över Rörbergsskolan i Tierp under resten av skoldagen hade visat ännu mer sorgliga ting.

Det var modevisning i matsalen. Helt klart ett individuellt val som spårat ur. Katy Perry, Avicii och den fruktans­värda trion Swedish House Mafia (R.I.P) dånade i högtalarna från 1900-talet medan Mona i min klass, en helt okej gud med mycket muskler och många tankar i skallen, riggade en upphöjd scen av matsalsborden.

Ester, Embla och Vilma var indragna i själva uppförandet. De stod i olikfärgade strumpbyxor bakom ett rött skynke redo att börja promenera på catwalken när Mona gjorde ett tecken. Hon drog för de enorma matsalsgardinerna med ett snöre. Lukten av skolmat blev ännu mer påtaglig i mörkret.

Ester, Embla och Vilma, med jordens kanske sämsta självkänsla. Som behövde en självhjälpsbok. De var fantastiska, som alla gudar, men de hade fått ebola. Det var så vi gudar hade börjat se på saken. De var smittade. Jag kände explosionen komma. Luften var lättantändlig. Folk satt i klungor och åt, jag hade en tallrik blek fil framför mig, rörde runt med skeden flera varv.

Den betygsättande läraren hette Ralf Eriksson. Ralf stod bredbent över en stereo i färd med att koppla en enorm dator till en liten sladd som ideligen slingrade ur hans händer. När Mona svepte förbi slet han tag i hennes mest uthängande kroppsdel, en höft, och muttrade:

”Jag får inte till uppkopplingen, Mona. Eller är det Facebook som krånglar. Jag menar Spotify.” Ralf drog skamset höfthanden upp och ner. ”Men det sista som lämnar oss är väl hoppet.”

Ralf var en helt möjlig ekvivalent till min egen far. Talade i sentenser. Vad är det med lärare som möjliggör denna kärleksslakt mot språket? Är det personalrummets defekta lappar och affischer som sätts upp av övriga ebola-insjuknade äldre quinnor och gybbar, som knarkar det här:

”Om man är tyst för länge vissnar tungan” (källa: Pippi).

”Alla är barn i början” (källa: okänd).

”Alla känner apan men apan känner ingen” (källa: Olle Ljungström. Ingen vet vad det betyder).

”Ingen har nytta av att vara unik i en garderob” (källa: Jonas Gardell).

Och värstingen:

”Älska mig mest när jag förtjänar det som minst för då behöver jag det som mest” (källa: typ Kungen).

Det var mörkt som blyerts i matsalen. Jag behövde en Ipren. Ralf Erikssons feminina arm gled sakta ner över Monas höft medan hon styrde uppkopplingen på datorn. Handen fastnade där.

Bara hans hand på hennes höft, bara just nu och här medan Ester, Embla och Vilma gned sina strumpbyxeben inför modevisningen, precis en meter från den ekologiska mellanmjölks­maskinen, medan skolmatsalspersonalen gått ut på bakgården för att ta en cigg.

Låten dundrade ut.

 I used to bite my tongue and hold my breath

Scared to rock the boat and make a mess

So I sat quietly, agreed politely

Trummorna kickade igång livskänslan i Ralfs ögon. Han gjorde utfall med benen och kramade om hela Mona.

Längtar Mona efter det här, tänkte jag och öste in fil i munnen. Jag hade blivit hungrig nu. Vill hon stå öga mot öga med Ralf Eriksson och känna sig som en horunge i hans blick?

Är det något blixtrande sexigt att bli berörd av honom?

Är det hon som tvingar honom? Hennes fina, dagen till ära ganska så lättklädda, unga kropp. En vinröd tunika och svarta leggings. Är det därför Ralf skälver av erotik och snart måste gå ut och runka på toaletten? Jag ville springa fram och vara fittig, springa fram och separera gudomligt lammkött från åldrad lantis, klibba bort unga Mona från gamla Ralf.

Kräkas upp filen på deras kram.

Katy Perry ramade in kramen, gjorde den möjlig, bara en kram sedan gå, bara en kram sedan släppa henne.

 I guess that I forgot I had a choice

Let you push me past the breaking point

Får man krama vem som helst? Får Ralf Eriksson krama vem som helst?

Ingen i lärarkåren befann sig i matsalen.

Det brann små tårar från mina kinder ner i filen. Jag var ändå inget skolombud. Kamratstödjarna i klassen var Malva och Tim. Jag var ingen att säga något alls.

Kanske var det ingenting att se. ”Övergreppet” var redan försvunnet. Mona stod bakom skynket igen, hos Embla, Ester och Vilma och samlade deras mod, upprymd, uppfylld, det här var hennes individuella val.

Trots att det inte finns några individuella val, som Bita säger. För det som hände nyss var inget individuellt val, det var Monas kropp som inte kunde svara på Ralfs känsloutbrott med något bättre än en kram, en bekräftelse på att han var okej, att hans tafs på höften nyss varit helt okej.

Jag kände mig förvirrad som en burk müsli.

Uppblött i ett ton fil.

Matsalsdörren var tjock av armar och ben, Amors och Amins kyssläppar pressades mot rutan, det blev slem­avtryck på glaset. Ångestskriken kom.

Bita brukar inte använda trosor. Hon är förbi trosor. Hon har överlistat hela anti-fitt-systemet. Hon drog upp en rosa binda och viftade med den i handen.

Trycket släppte, folket vällde in. Ralf formade sina händer till lurar runt munnen.

”TJEJERNA I SP14 SKA GÅ MODEVISNING. VILL NI SE, SÅ SLÅ ER NER OCH HÅLL MUN. ANNARS HAR NI INTE HÄR ATT GÖRA. LUNCHEN ÄR OFFICIELLT SLUT.”

Det var inte helt klart hur meningarna i Ralfs mun gick ihop. Jag gick bort och lämnade min tallrik. Traven med smutsiga filtallrikar brakade ihop. Inga mattanter i när­heten. Och jag såg inte Daniel Abdollah någonstans. Hans mörk­lockiga hår dök inte upp i strömmen av hårdnackade tvåor.

Men där var Bita och Lilly.

Gudarna.

Min egen folkstorm.

De skulle rädda hela världen.

”Janne, har du trosor?”

De ställde sig hos mig. Embla och Vilma gick sin första parad utklädda till Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad i ABBA, med platta hattar på huvudet i blått och brunt vilket fick dem att likna två ekollon.

”Vad snackar du om?”

Bita brukar inte använda trosor. Hon är förbi trosor. Hon har överlistat hela anti-fitt-systemet. Hon drog upp en rosa binda och viftade med den i handen.

”Ursäkta den rosa färgen”, sa hon. ”Men det är krig och jag behöver verkligen trosor. Lilly hade bindan. Du får ställa upp med trosorna.”

Bita tycker om att säga ”krig” istället för ”kris”, det är ett mycket mer konstruktivt ord, som visar på att motståndet lever. Tjejer till exempel, de har inte kriser, de har krig. Bra att minnas ifall vuxenheten skulle råka tuta i tjejer att de befinner sig i kris, vilket den råkar, pretty ofta.

”Jag har bara trosorna jag har på mig.”

”Okej, kan jag få låna dom.”

”Jag fattar inte.”

”Ge mig trosorna.” Bita tiggde med handen. Jag tittade på Algot och Melvin i Daniel Abdollahs klass. De filmade modevisningen. Jag kom att tänka på hur Daniel hade filmat Lilly.

”Är du okej?” sa jag till Lilly.

Hon ryckte på axlarna.

”Jag kan gå igen. Plus, Daniel är inte här.”

”Var är han?”

”Låt mig slippa höra hans namn”, sa Bita och drog in oss i dunklet bakom modevisningens röda skynke. Utanför mullrade en cover på ”Hey ya”, denna vidriga låt från tidernas begynnelse.

”Dra ner dom snabbt”, väste Bita.

Ester och Vilma klampade omkring på borden i bikinis till absurda applåder. Jag klädde av mig. Om det var någon som skulle se mig avklädd nu så skulle det vara Mona eller Embla. Det skulle vara okej. Bita fick trosorna. Hon var också naken, med sitt varma fluff mellan benen. Hon var lite tjock och hade fina lår. Mina trosor var lite tajta på henne. Hon klistrade fast bindan mellan benen.

”Så jävla schyst”, sa hon och tryckte till med handen.

Det dallrade i det röda skynket. Ralfs håriga hand stack fram. Inkräktaren drog bort ridån och upptäckte mig halv­naken och Bita i trosor. Lilly satt på golvet, som om hon fortfarande rörde sig i en annan värld.

”Vad i hel…?” Ralfs ögon lyste.

”Hallå, vi byter OM!” sa jag full av integritetskränkningskänslor.

Den rutiga skjortan Ralf stirrade på Bita som om han aldrig sett ett par tjocka, gosiga lår med en bindtrosa i mitten. Hon stirrade tillbaka som om hon aldrig sett en gubbe i femtioårsåldern.

Mona kom in.

”Hallå, ni förstör min modevisning!”

Hon började snyfta. Jag försökte tänka att det inte var hennes fel. Jag försökte tänka på gudarna, på systerskapet. Jag kröp ihop på golvet bredvid Lilly i min tröja. Golvet var iskallt och fullt av grus. Rihanna sjöng ”Diamonds”.

Ralf skrek genom musiken.

”Nu lägger ni av att sabba för andra, tjejer. Det här är så typiskt er tjejer. Blockera ombytesmöjligheterna för dom som faktiskt satsar på sina individuella val. Satsa på nåt ni också!”

Ralf Eriksson dirigerade med armen likt en onykter flygledare som vallar en skock får. Jag drog åt mig ett rött skynke och gömde mina och Bitas blottade kroppsdelar i det. Vi gick okrossbara genom det dunkla skrattjublet. Ingen har nytta av att vara unik i en garderob.

Det var symtomatiskt att vi satt på toaletten, som luktade näsblod och brända lik.

I det inre av skoltoaletterna fick vi på oss kläderna utan avbrott. Det var trångt och klottrigt. Lilly tung och ledsen i kroppen.

Lika bra att ta ett möte direkt.

”Och nu till det mest basala”, sa Bita. ”Daniel Abdollah, I swear to God I will never mention your name again until vi har pratat med rektorn.”

Jag betraktade Lillys insjunkna ansikte. Det brukade vara lyckligt, uppvänt mot världen, nu orkade det inte.

Det var symtomatiskt att vi satt på toaletten, som luktade näsblod och brända lik. Jag såg mig i spegeln: redig, bastant, en Janne. Jag såg att Lilly var på väg att krossas.

Någonstans for det igenom mig att vi hade pappa. Att pappa jobbade på den här skolan. Att han skulle rädda oss. Det var inte lugnt någonstans att tänka så. Tanken fladdrade bort som i en spolning.

”Jag måste byta binda redan.”

”Lägg av Bita, det passar inte nu.”

Hon bökade runt och insåg allvaret.

”Okej, jag gör det sen.”

”Vi går och anmäler till rektorn”, sa jag med handen på toalettdörren.

Lilly ryckte på axlarna.

”Har du några blåmärken?”

”Bara i fittan, typ”, pep Lilly.

Bita låtsades kolla med ett förstoringsglas mot Lillys under­liv. Ingen skrattade.

”Lilly. Vad gör du ens i skolan? Du är i chock. Du borde ligga hemma och vila dig framför Vänner.”

Bita tog tag i hennes axlar och ruskade dem, men rörelsen gled igenom Lillys skörhet. Kroppen var ihålig. Jag gav Bita en bister blick.

Rektorn hette Catharina Blomsteräng Swärdh och såg ut som en ansiktslyft skräcködla. ”Blomsteräng” passade inte alls ihop med den stränga uppsynen. Hon var hämmad och polisiär. Men hon var kvinna. Och ett kvinnoliv måste kunna sympatisera med en fallen syster i kampen.

Jag insåg genast. REKTORER blir bara de människor som inte har ett eget ärende i världen. REKTORER går igenom livet slipade och oärliga mot människor som brinner.

På Catharina Blomsteräng Swärdhs skrivbord stod en burk vaselin. Den vilseledde mig när vi stod utanför den öppna rektorsdörren och respekterade känslan av helvetesgap mellan hennes existens och vår.

”Stig på, tjejer”, sa rektorn efter att hon plockat färdigt med ett papper. ”Välkomna in.”

”Vi behöver hjälp”, sa Bita som kom först.

Rektorn såg misstänksamt på henne.

”Vad kan jag hjälpa er med, tjejer?” Hon knäppte händ­erna över skrivbordet som en galen professor.

Jag insåg genast. REKTORER blir bara de människor som inte har ett eget ärende i världen. REKTORER går igenom livet slipade och oärliga mot människor som brinner. Om rektor­erna vore ärliga och bjöd till skulle hela skolan målas rosa, föräldrarna göra uppror och några teenage mom­hippies kicka igång ett föräldradrivet dagis nere i källaren. Det skulle bli kaos. Rektorer måste släcka alla bränder i folk bara genom blicken.

Det är en blick som hatar de som tänker.

Det är ett fullkomligt paradoxalt ideal, egentligen. En skola med bildningsförakt. En skola som utbildar lobotomerade, ofria tänkare.

Och det här har jag alltså kommit på helt själv.

”Alltså, vi är inte tjejer. Men glöm det.”

Rektorn skrattade överlägset.

”Säg mig, Bita …” Rektorn sökte efter Bitas efternamn. Hon såg ner på vad som måste vara en klasslista.

”BITA HOSSEINI.”

”Just det, Bita Hussein. Om du inte är tjej, vad är du då?”

”En gud.”

”Jaså.”

Hon vände sig till mig.

”Vill du, Jane, berätta vad jag ska hjälpa er med?”

Rektorn är den enda i världshistorien som uttalar mitt riktiga namn. Det var uppenbart att jag tilltalades för att Bita just gjort sig till clown i rektorns ögon. Nu gav hon mig en blick av tvingande lojalitet.

”Ni måste skugga Daniel Abdollah i NA13. För han slår Lilly.” Sa jag.

Rektorn fick något oförstående medlidsamt i ansiktet.

”Vad är det du säger?” gapade hon överklassigt. ”Skugga Daniel Abdollah?”

”Käften, Janne.” Bita tog ordet. ”Lilly här”, hon pekade med händerna, ”är ihop med Daniel Abdollah. Det vet alla. De hade ett BDSM-förhållande. Det spårade. En gång slog Daniel Lilly gul och blå mot en diskbänk. Käken gick nästan av. Igår körde han in en räfflad dildo i henne tills hon blödde. Och filmade det. Är det helt okej enligt skol­lagen tycker du? Är det helt okej?”

Rektorn tog motvilligt emot sitt eget ord ”skollagen” i denna soppa av övergreppsanklagelser. Hon snörpte lidande på munnen och såg ut mot vinterljuset i fönstret. Det såg ut som om hon längtade efter en glass.

”BMI?” sa rektorn.

”Glöm allt du vet om Body Mass Index, Catharina”, sa Bita. ”Jag sa BDSM. Bondage, Dominans och Underkastelse, Sadism och Masochism.”

Lilly kröp ihop bakom orden och armarna.

Rektorn viftade på sina händer fulla med guldringar.

”Vi tar det här från början.” Hennes röst fick ett hack, ett litet avbrott. ”Vad är det som har hänt?”

Hon famlade efter min blick.

”Daniel Abdollah är hustrumisshandlare, våldtäktsman och porrfilmare”, sa Bita glasklart.

Rektorn tog ett myndigt papper och började bunta ihop det med några andra papper på skrivbordet. Jag insåg att hon gjorde det för att vinna tid.

”Bita Hussein, du pratar om Daniel Abdollah och Lilly Karlsson som om de vore gifta. Är ni gifta, Lilly?”

Nu lät hon lugnare. Nästan högtidlig. Lilly ruskade på huvudet.

”Då är Daniel Abdollah ingen hustrumisshandlare.”

Rektorn kilade in pappersbunten i rätt fack. Det kändes som om vår samtalstid var förbrukad.

”Ni kommer med allvarliga anklagelser.” Rektorn reste sig upp från skrivbordet och kom runt till vår sida. Hon lät sin nätta rumpa ta stöd av skrivbordskanten. ”Daniel är en av skolans bästa elever. Och Daniel Abdollah slåss inte. Han är uppriktigt sagt en pärla, och jag, mina vänner, tycker mig känna honom väl. Men det inser inte ni?” Rektorn pillade strategiskt på datormusen så att datorn lyste igång.

Det var en retorisk fråga. Rektorn studerade Bitas pin på bomberjackan, en kampnäve inuti en fet feministsymbol.

”Det är bra, tjejer, att ni är intresserade av internationella kvinnodagen. Om det är något jag kan hjälpa till med där, varsågoda. Men det om Daniel Abdollah låtsas jag att jag inte hörde. Allvarliga anklagelser.”

Jag gick mot dörren.

”Jag förstår inte”, sa rektorn. ”Vill ni Daniel illa?”

Jag letade med ljus och lykta efter nåd i rektorns ögon, men hon var en hjärna i en glasburk.

Bitas aktivism drunknade. Lillys blick var svart.

Det fanns en tid när jag trodde på vuxenheten. Jag trodde att vi ohängda ungdomar skolades in i ett samhälle för att det i det samhället fanns äkta och kreativa värderingar, något att tro på. Nu insåg jag att det var vuxenheten som var sjuk i huvudet.

Catharina Blomsteräng Swärdh stängde dörren själv.

Kevin, Daniel Abdollahs underhuggare, stod ute och rökte i snöslemmet. Kevin, som hela högstadiet skrek ”kuken i fittan” så ofta att frasen kunde gjort oss alla på smällen med barn 312.

Där utanför, i det turkost inredda väntrummet, stod Amor.

Amor, i all sin tysta poetprakt. I höstens färger, mitt i våren. En brun kavaj, en roströd halsduk, en svart tygkasse, gråa jeans och lika lockigt hår som Daniel Abdollah, fast mer åt brunt. Amor Lindgren. Jag ville springa fram och krama honom, borra in näsan i hans hud.

Janne och Amor. En ekvation som aldrig var tänkt gå ihop. Det senaste halvåret hade vi inte pratat med varandra alls, trots att vår fritid brann av hemliga mejl långa som romaner.

”Hej”, sa Bita hopplöst och knyckte mot dörren. ”Rektorn gräver sin egen grav därinne. Vad fan ska du göra med henne?”

Amor fick rött på kinderna.

”Jag har lovat lära henne foxtrot.”

Han såg ner i golvet.

Amor dansar. Han går estetisk och har en kropp som marmor mot munnen. Naken ser han ut som en romersk skulptur. Jag visste att han ville väl mot hela världen. Men det här var det sjukaste. Till och med Lilly skrattade.

”You what?”

”Rektorn behöver lära sig dansa. Hon ska på bal på Upp­sala slott. Jag lovade ge henne lektioner.”

”Snälla Amor, sälj inte din kropp”, sa Bita uppgivet.

Rektorn pangade upp dörren. Hon log sitt allra bredaste leende, bara mot Amor. Nu såg hon helt annorlunda ut, hade tagit av sig den vita koftan, under jumpern skymtade ett par välformade bröst redo att trycka sig mot Amors oskuldsfulla torso.

”Amor, min favoritkavaljer! Välkommen in, stig på, stig på.”

Vi skingrades utan ett ord.

Kevin, Daniel Abdollahs underhuggare, stod ute och rökte i snöslemmet. Kevin, som hela högstadiet skrek ”kuken i fittan” så ofta att frasen kunde gjort oss alla på smällen med barn 312.

Den dånande orgelkänslan i mitt huvud var återställd.

”Var är Daniel?” sa jag undergångsmässigt.

”Fan, jobbar. Satsar på företaget.”

”Det är skolplikt?”

”Inte i gymnasiet. Janne, du har sexig rumpa.” Kevin synade mig nerifrån och upp tills vi möttes med ögonen. Han var svartklädd med överdimensionerad keps, såg ut som en fånge förirrad ur ett begravningståg.

”Käften.”

”Är du född så?”

Kevin bolmade ut röken över mig.

”Är du född med Tourettes syndrom?”

Jag vann. Kevin hade bakåtvinklad keps. Det kunde bli år 2024, 2034, kepsarna kunde raderas ur modehistorien och aldrig återvända, i Tierp hade alla bönder ändå keps. Det stod ”RAGGARE” på skärmen.

”Be Daniel ringa mig asap när du ser honom.”

Jag drog i Kevins skälvande hand och rafsade ner mitt nummer över ådrorna med en tuschpenna. Blundcyklade hem för att slippa se Tierp svischa förbi och etablera sig i min hjärna.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
4 hours sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Hanna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Hanna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Hanna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Hanna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad
5 hours sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Silas Aliki om följderna av ändringar i migrationsrätten som riksdagen förväntas rösta igenom den 12 mars 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / TT , Lo River Lööf Kollage: Arbetaren

Silas Aliki:
Regeringen ändrar migrationsrätten – ”ökat lidande”

Riksdagen röstar på onsdag den 12 mars om ett förslag att ta bort preskriptionstiden för utvisningsbeslut. Förslaget som förväntas gå igenom innebär att det blir omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet, skriver Silas Aliki och varnar för att lagändringarna kommer att öka både utsattheten och lidandet för de berörda.

Den 12 mars förväntas riksdagen rösta igenom förändringar i migrationsrätten som kommer att få stora konsekvenser. Regeringens syfte med de nya reglerna är att få fler personer som fått avslag på sina asylansökningar att lämna Sverige. Men vilka följder får de i praktiken?

I korthet kommer, enligt de nya reglerna som ska träda i kraft den 1 april, utvisningsbeslut inte att preskriberas så länge en person är kvar i Sverige. Det blir alltså omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet. Dessutom avskaffas möjligheten till så kallat spårbyte, det vill säga att en person som fått avslag på asylansökan kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.

Spårbyte inte längre möjligt – vitt jobb räcker inte för att få stanna

Reglerna är utformade så att även alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd avslås, om det första arbetstillståndet var ett sådant som personen fått genom spårbyte. Personer som arbetat vitt i Sverige i flera år, och som ofta återförenats med familjen, kommer att behöva lämna landet. 

Advokatsamfundet påpekade i sitt remissvar att de nya reglerna med stor sannolikhet kommer medföra att en större grupp redan mycket utsatta människor kommer att hamna i en sådan otrygghet att den måste anses oförenlig med utlänningslagstiftningen. 

Det bekräftar den bild som Statskontoret i en rapport nyligen kom fram till – det finns stora rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen. Möjligheten att söka asyl på nytt är därför en sorts säkerhetsventil, som i många fall kan läka bristerna hos Migrationsverket och leda till ett bättre resultat. En ventil som regering och riksdag alltså nu tar bort. 

Utsattheten ökar med nya asylregler

Men reglerna kommer inte, på det sättet som regeringen tror, leda till att människor utan tillstånd lämnar Sverige. 

Asylrättscentrum, som i över 30 år arbetat med att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter i asylprocessen, har pekat på att statistik från åren 2021-2022 visar att omkring 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter preskription får det.

Det innebär att människor som har behov av skydd inte längre kommer att kunna få det, eftersom man bara får en chans i den process som ibland har beskrivits som ett lotteri. Dessa människor kommer, visar forskning, i stor utsträckning välja att stanna kvar i Sverige, trots att de saknar möjlighet att få stanna. Att återvända upplevs helt enkelt som för farligt.

Större risk för exploatering på arbetsmarknaden

Risken är stor att de nya reglerna bara kommer att öka utsattheten och lidandet, och dessutom ge den informella ekonomi där papperslösa utnyttjas i bygg-, städ- och restaurangbranschen ännu fler människor att exploatera. 

Att dra in uppehållstillståndet för personer som befunnit sig lagligt i Sverige under hela sin tid här, och etablerat sig på arbetsmarknaden, framstår också det som en såväl mänsklig som ekonomisk katastrof. 

Lagstiftning som den här blir bara begriplig för den som inser att syftet med Tidölagets politik inte är att se till att den svenska arbetsmarknaden fungerar som den ska eller att människor följer fattade beslut. Syftet är att skapa oro, rädsla och en känsla av att inte vara välkommen hos bruna och svarta personer. Med eller utan uppehållstillstånd. 

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Palestinsk man och ett barn sitter i en ambulans efter ett israeliskt bombanfall i Gaza i december 2024
Debattörerna ifrågasätter att Sverige har tagit emot sjuka och skadade personer från kriget i Ukraina men inte från Gaza. FOTO: Abdel Kareem Hana/TT

Hyckleri att inte ta emot patienter från Gaza

Sverige kunde ta emot sjuka från Ukraina – men inte från Gaza? Hyckleriet är fulländat, skriver svenska vårdarbetare tillsammans med företrädare för partiet Solidaritet, Visionspartiet och Feministiskt Initiativ.

I en replik på Expressen Debatt hävdar Sverigedemokraternas migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling att det är ”uteslutet” att Sverige ska ta emot sjuka från Gaza. Det är ett skamlöst exempel på nekropolitisk* retorik i dess mest avhumaniserande form.

Medan Sverige utan att tveka tog emot tusentals sjuka och skadade ukrainare när Rysslands invasion drabbade dem, ser vi nu hur samma medmänsklighet förvägras palestinierna – människor som utsätts för ett av vår tids mest brutala massmord.

Civila krigsoffer nekas vård

Vad är skillnaden? Är det hudfärgen? Är det namnen? Är det religionen? När ukrainska kvinnor och barn flydde bomber, var det ingen som ifrågasatte deras behov av skydd och vård. Då öppnades Sveriges dörrar med tal om solidaritet och mänskliga rättigheter. Men när det handlar om sjuka och skadade palestinier – då är det plötsligt omöjligt, då skapas undanflykter, då hänvisas det till ”fundamentalism” och ”hederskultur” som svepskäl för att neka vård åt civila krigsoffer.

Och det är ingen slump att detta nekropolitiska budskap ekar även från regeringshåll. När oppositionen i Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) uppmanade regeringen att ta emot patienter från Gaza, tog Tidöregeringens sjukvårdsminister Acko Ankarberg (KD) och biståndsminister Benjamin Dousa (M) snabbt till orda för att avfärda förslaget.

Strax därefter stämde Ludvig Aspling (SD), migrationspolitisk talesperson, in i kören med ett eget debattinlägg i Expressen, där han underströk att palestinier inte är välkomna i Sverige.

Avhumanisering av palestinska liv

Detta är nekropolitik i sin renaste form – makten att avgöra vilka liv som är värda att räddas och vilka som kan lämnas att dö. När den svenska regeringen aktivt motsätter sig att ge vård till döende palestinier, handlar det inte om kapacitet eller ekonomi. Det handlar om en medveten avhumanisering av palestinska liv, där en hel befolkning reduceras till ett politiskt problem snarare än individer med samma rätt till liv och hälsa som alla andra.

För vi vet att Sverige kan. Vi vet att vi har resurserna. Vi vet att vi har erfarenheten – vi använde den när det gällde ukrainska patienter. Men den politiska viljan saknas, för de som dödas och skadas i Gaza passar inte in i den europeiska berättelsen om ”de oskyldiga offren som vi måste hjälpa.” De är istället de oönskade, de obekväma, de som kan offras utan att det rör samhällets moraliska kompass.

Fråga om människosyn

Detta är inte bara en fråga om vårdplatser – det är en fråga om vilken människosyn som styr Sveriges politik. När Tidöregeringen, genom Ankarberg, Dousa och Aspling, sätter ner foten och säger att vi inte ska ta emot skadade palestinier, säger de samtidigt att vissa liv inte är värda att räddas. Det är den yttersta konsekvensen av den rasistiska nekropolitik som nu dikterar Sveriges humanitära hållning.

Hyckleriet är inte bara genomskinligt – det är en skamfläck på alla de principer om humanism och rättvisa som Sverige en gång påstod sig stå för. Att selektivt värdera liv beroende på deras etnicitet, religion eller hudfärg är rasism förklädd till politisk pragmatism.

Vi behöver inte fler ursäkter. Vi behöver en politik som inte gör skillnad på vilka liv som räknas och vilka som kan lämnas att dö.

Om Sverige kunde ta emot ukrainska patienter, då kan vi ta emot palestinska. Allt annat är ren och skär rasistisk nekropolitik.

Farhan Abdi, vårdbiträde, Wadajir förening, Malmö 
Shazia Ali, medlem i Palestinas vänner Linköping
Najm Amoura, ordförande, European Palestinian Youth Union
Seham Aweida, Eslövs Palestinavänner
Roxanda Bezares, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Sead Busuladzic, Visionspartiet 
Diana Castro, leg. sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Paola Castro Echeverri, sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Linus Castro Sköld, psykolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Corinne Dominique, pedagog, Nödrop Gaza
Alexandra Esser, danspedagog, medlem i Judiskt Upprop
Ingemar Fryklund, nätverket NU ÄR DET NOG!
Elin Gauffin, Tillsammans mot rasism
Lisa George-Svahn, specialistsjuksköterska, medlem i Healthcare workers 4 Palestine-Sweden

EvaMärta Granqvist, ordförande, föreningen Hjärta
Natte Hillerberg, ST-läkare, styrelseledamot i Läkare mot rasism
Lisbeth Henricsson, leg psykolog, medlem i Solidaritet
Erica Holm, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Erik Höjer, medlem i Solidaritet
Arne Johansson, ordf Norra Järva Stadsdelsråd
Aysha Jones, Black Lives Matter Sweden
Sherriff Kandeh, Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa
Vilgot Karlsson, Socialistiskt Alternativ
Lovisa Kasström, läkare, Stockholm
Jonatan Kaye, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF)
Sarah Kim, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Dali Kovacevic, undersköterska, Bred Antirasistisk Mobilisering
Kim Källman, examinerad läkare, medlem i Solidariska Vårdarbetare
Berit Larsen, medlem i Solidaritet
Anna Nelson, barnsjuksköterska, barnmorska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Halimo Nuur, undersköterska, Lokala hyresgästföreningen Cactus, Malmö
Ramona Forsman, läkare, Stockholm, Nödrop Gaza
Alice Pietsch, Ingen människa är Illegal, Stockholm
Soledad Quintana Fernández, Feministiskt Initiativ   
Anna-Lena Roune, leg. sjukgymnast, Nödrop Gaza
Birgitta Råstander, Medmänniskor på Riksbron
Sunera Sadacali, allmänläkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Ana Sarmiento Sanchez, läkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Katarzyna Wiatrowska, barnläkare, neonatolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Magnus Wilhelmsson, medlem i Solidaritet 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren. Foto: Skärmdump från Turkish Aerospace Industries, Montage Arbetaren

Amalthea Frantz:
Sluta kryp för skurkstater – lämna Nato

Ett år har Sverige varit medlem i Nato. Ett år för mycket. Regeringen borde ansöka om utträde nu, innan den skämmer ut sig ännu mer.

Maktfullkomlighet och militarism leder alltid till ett helvete för vanliga människor. Oavsett vilken stat det handlar om. Men vissa stater är mer skurkaktiga än andra. I den militära alliansen Nato finns länder som Ungern och Turkiet. Och förstås den stora jätten: USA. 

Den 7 mars är det ett år sedan Sverige blev medlem i Nato. Det skedde hastigt – jämfört med de föregående 200 åren av alliansfrihet. Ändå blev själva inträdet på många sätt utdraget, mycket på grund av att Turkiet ställde krav på krav. De flesta var kopplade till att Sverige inte sågs som tillräckligt avståndstagande från alla former av kurdisk självständighetsrörelse. Turkiet ville också att Sverige skulle börja exportera vapen till landet igen – något som inte hade skett sedan Turkiet invaderade norra Syrien 2019. 

Turkiet testar stridshelikoptrar ovanför våra huvuden

Vi vet hur det slutade. Sveriges regering gjorde allt för att blidka den maktgalna president Erdoğan. Och mindre än ett år senare testar Turkiet sin första inhemskt utvecklade stridshelikopter rakt över våra huvuden, som Arbetaren kan rapportera i dag

”Väderleken i bergen i norra Kurdistan liknar den i norra Sverige under vintern. Så det är tydligt vilka som är måltavlan för de här helikoptrarna”, som en representant för Rojavakommittérna sammanfattar det. 

Samtidigt leds USA av den minst lika maktgalna Trump. Som just nu uppges planera ”stora förändringar” inom Nato och hårdare villkor för medlemsländerna. Trump, som dessutom knyter krigsförbrytaren Putins Ryssland allt närmare sig. En besvärande verklighet för alla, inte minst inom vänstern, som tyckt att Ryssland inte är så illa – dels på grund av pervers Sovjetnostalgi, dels eftersom man gillar allt som utmanar USA:s makt i världen. Vad det borde brinna i deras huvuden nu.

Lämna ”det tomma skalet” Nato

Kom igen, Sveriges regering. Gör något någorlunda rätt för en gångs skull. Skyll på det förändrade läget och lämna Nato. Kanske kan ni också utlysa den där folkomröstningen, som vi inte ansågs mogna för tidigare?

Så slipper ni skämmas ännu mer. Och slipper krypa för skurkstater på köpet.

Även den gamle moderaten Carl Bildt kallade i dagarna Nato för ”ett tomt skal”, eftersom det inte går att lita på USA längre. Vad händer om Sverige faktiskt skulle stå inför ett krigshot? Plötsligt ter det sig inte alls otroligt att Trump skulle kräva att regeringen lovar USA all svensk järnmalm plus en fantasiljon dollar, eller något i den stilen, för att ens överväga att hjälpa till. Och tror någon i hela världen att det i så fall är en god idé att skicka Ulf Kristersson till den förhandlingen?

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ascher, Lönnberg, Rosengrenska, papperslösa
Henry Ascher och Lina Lönnberg är båda aktiva inom Rosengrenska stiftelsen, som i år tilldelas Arbetarens Ottarpris. Foto: Volodya Vagner

Eldsjälar ger papperslösa vård på Rosengrenskas mottagning

I över 25 år har vårdarbetare i Göteborg nätverkat för papperslösas rätt till hälso- och sjukvård genom mottagningsverksamhet och opinionsbildning. Arbetaren besöker mottagningen och Rosengrenska stiftelsen som i år tilldelas Ottarpriset.

Vid första anblicken ser det nästan ut som en helt vanlig vårdcentral. Inskrivningen sker på bottenplan. Runt hörnet från entrén sitter patienter tålmodigt och väntar på att det ska bli deras tur. Vid kassan hanteras kvitton, recept och kontanter. Men detta är ingen vanlig vårdcentral. I stället för att betala så får patienterna små ersättningar, bland annat för att täcka kostnader för mediciner.

Även mottagningens interna rutiner skiljer sig från den vanliga vårdens digitaliserade vardag. Här är det små färgglada lappar som skickas runt, från fack med skyltar som ”sjuksköterska”, ”psykolog”, och ”tandläkare” vid inskrivningen, till respektive undersökningsrum en trappa upp, och i slutändan till journalarkivet.

Mottagning för papperslösa

Arbetet flyter på, det är uppenbart att teamet är väl inkört. De flesta av det tjugotal personer som sköter mottagningen har bakgrund inom vården, men arbetet de utför här i kväll sker helt ideellt. Detta är Rosengrenska stiftelsens mottagning för Göteborgs papperslösa. Varannan vecka erbjuder teamet av sjuksköterskor, läkare, tandläkare, psykologer och tolkar vård åt personer som lever i Sverige – men utanför systemet.

Stiftelsen har ett tätt samarbete med flera andra ideella aktörer, som också finns på plats under mottagningen. Diakoner från Svenska kyrkan erbjuder socialt stöd, en grupp vid namn Rosenjuristerna ger råd i rättsliga frågor, och en optiker från biståndsorganisationen Vision for All utför synundersökningar och utrustar patienter med begagnade glasögon. Av säkerhetsskäl hålls adressen för mottagning hemlig.

På Rosengrenska utförs synundersökningar och patienterna utrustas med begagnade glasögon. Foto: Volodya Vagner

Rosengrenska stiftelsen grundades 1998. Dess namn inspirerades av ett kassaskåp av märket Rosengren som hade donerats till verksamheten vid grundandet.

– Vi följde den göteborgska traditionen med mecenat-namn som Sahlgrenska. Det blev lite av ett uttryck för en slags humor och värme som jag tror att vi bär med oss i arbetet också, berättar en av medgrundarna, barnläkaren och folkhälsoprofessorn Henry Ascher.

Enligt honom är det viktigt att hålla fast vid positiva känslor för att orka ge stöd åt människor i en ofta mycket desperat situation. Hans drivkraft i arbetet föddes bland annat ur den egna familjehistorien. Henry Aschers morföräldrar, som hade judisk bakgrund, anlände till Sverige som flyktingar från Nazityskland.  

Papperslösa har rätt till sjukvård i Sverige

Sedan etableringen har Rosengrenska följt tre mål: Att ge papperslösa tillgång till vård, att sprida kunskap om deras situation, och att avskaffa sig själv som organisation. Eftersom alla människor har rätt till sjukvård anser man att det egentligen inte borde finnas någon ideell och underjordisk specialmottagning för utestängda personer.

Ett steg i denna riktning kom 2013, då riksdagen beslöt att även personer utan tillstånd att vistas i Sverige har rätt till sjukvård. För Rosengrenska innebar det ett skifte från att själva erbjuda många sjukvårdstjänster till att numera framför allt stötta papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Trots att papperslösa enligt lag i dag har rätt till en relativt bred tillgång till vård har många nämligen fortfarande svårt att utnyttja denna rättighet.

– Utan det här stödet hade jag aldrig klarat mig, då hade jag varit död nu, säger exempelvis en kvinna i 60-årsåldern som besökt mottagningen i ungefär ett år.

Rosengrenska stöttar papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Foto: Volodya Vagner

Hon kom till Sverige för ett antal år sedan men saknar uppehållstillstånd, och vill förbli anonym. Tipset om mottagningen fick hon av en bekant.

Utöver finansiellt stöd för köp av diabetesmediciner, får hon av Rosengrenska hjälp med att få behandling hos den offentliga vården, där kunskapsbrist om papperslösas rättigheter ofta blir ett hinder. I handen håller kvinnan en lapp hon fått på Rosengrenskas mottagning, som hon ska visa vid sitt nästa besök på vårdcentralen. På den förklaras hennes hälsosituation och vad det är hon behöver.

Tog del av Ottars sexualupplysning i skolan

Enligt Henry Ascher är det i många fall sådana små, till synes symboliska insatser, som gör stor skillnad för patienternas hälsa.

– Det kan ju tyckas banalt, men den där lilla lappen vi ofta utrustar folk med, den är jätteviktig, säger han.

Även denna insikt, om vikten av upplysning kring hälsofrågor, inspirerades bland annat av hans mammas tidiga år i Sverige, och en händelse som Henry Ascher säger gör honom särskilt glad över att organisationen han är med i tilldelas Ottarpriset: I den svenska skolan fick hans mor ta del av sexualupplysning med Elise Ottesen-Jensen.

Ottars besök på mammans skola ska ha väckt en del kontroverser bland elevernas föräldrar, berättar han. Men Henry Aschers morföräldrar, som satte högt värde på utbildning, och vars beslut att fly från Tyskland togs när det infördes raslagar som skulle gjort det omöjligt för deras dotter att plugga på universitet, uppskattade Ottars insatser i skolan.

Vikten av kunskap för människors fysiska välbefinnande tycker Henry Ascher sig även funnit stöd för i sin forskning i folkhälsa. 

– Att veta att man har rättigheter, och med självförtroende kunna utkräva sin rätt, det är otroligt viktigt för en människas hälsa, säger han.

Uppmuntrar till egenmakt genom information

Hans kollega Lina Lönnberg, psykolog och styrelsemedlem i Rosengrenska, håller med. Samtidigt understryker hon vikten av att kontakten med patienterna även i det lilla ska präglas av Rosengrenskas mål om självavskaffande.

– Vi försöker ju alltid uppmuntra en slags egen makt, alltså att folk inte känner att de måste gå via oss.

I slutet av mars kommer en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg via ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregionen. Foto: Volodya Vagner

Det är en strävan som på senare år har motverkats av de allt mer repressiva tongångarna i den svenska migrationsdebatten. Enligt Lina Lönnberg och Henry Ascher har diskussionen kring förslaget om en angiverilag, alltså att offentliganställda skulle vara tvungna att anmäla papperslösa patienter till polisen, redan skapat stor osäkerhet kring att söka vård bland papperslösa. Detta trots att någon sådan lag ännu inte klubbats.

Är Rosengrenskas slutmål om att bli överflödiga mer avlägset i dag än tidigare, med tanke på den politiska utvecklingen?

– Både ja och nej, säger Lina Lönnberg.  

– På ett sätt finns det ju krafter i dag som inte fanns för tio år sedan, som ifrågasätter de mänskliga rättigheterna, och menar att de skulle vara något man måste förtjäna.

Ny mottagning öppnar under våren

Men å andra sidan menar hon sig även se en annan utveckling. Mot slutet av mars kommer nämligen en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg. Det är ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregion. Projektet, som omfattar två sjukskötersketjänster, finansieras av regionen.

– Vår förhoppning är så klart att det kan bli en del i det här att avskaffa oss själva, säger Lina Lönnberg.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Rosengrenska stiftelsen i Göteborg arbetar för papperslösas rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och styrelsemedlem. Foto: montage Arbetaren, Konstnären till verket: Kasra Alikhan, Volodya Vagner

Rosengrenska stiftelsen får Ottarpriset 2025

Ottarpriset tilldelas i år Rosengrenska stiftelsen för deras arbete för att papperslösa ska ha rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och har varit aktiv i 20 år. Hon berättar för Arbetaren om hur de arbetar för att papperslösa ska få tillgång till såväl blöjor som mediciner.

Rosengrenska stiftelsen i Göteborg började erbjuda vård för papperslösa 1998. På frivillig basis arbetar ett nätverk av vårdpersonal för att papperslösa ska få samma tillgång till vård som övriga invånare. 

Nu tilldelas de Ottarpriset, ett pris som Arbetaren delar ut årligen för att uppmärksamma personer eller organisationer som verkar i andan av Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen. Priset, som består av en summa på 10 000 kronor, instiftades 2017.

– Det är med stor glädje och stolthet, respekt och ödmjukhet som vi nåtts av beskedet att Rosengrenska stiftelsen tilldelas årets Ottarpris. I en tid när demokratiska fri- och rättigheter runt om i världen är under attack, och just nu mer än 122 miljoner människor är på flykt undan krig, konflikter och förföljelse, drabbas tyvärr som alltid kvinnor och barn ojämförligt hårdast, säger Gunnar Henning, ordförande för Rosengrenska stiftelsen. 

”Sedan 1998 har detta frivillignätverk av vårdarbetare i Göteborg ihärdigt stått upp för papperslösas rätt till vård. Likt Elise ’Ottar’ Ottesen-Jensen prövar de ständigt nya vägar för att nå de mest behövande med livsviktig vård och kunskap”, skriver Arbetaren i sin motivering.

– I dag är Ottar nog mest känd för sitt arbete med sexualupplysning, hon grundade ju RFSU. Men hon var också en aktiv antifascist som hjälpte flyktingar, bland annat genom att låta dem bo hemma hos henne. Hon gjorde skillnad i praktiken och nådde de mest utsatta, precis som Rosengrenska, säger Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. 

”Bristande kunskap tvingar fram absurda val”

Arbetaren träffar psykologen Lina Lönnberg som sitter i styrelsen för Rosengrenska och som varit aktiv i nätverket sedan 2005. Likt Gunnar Henning pekar hon på att papperslösa kvinnor är en särskilt utsatt grupp och att en stor andel av besökarna på Rosengrenska är kvinnor.

”Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta”, säger Lina Lönnberg. Foto: Volodya Vagner

Visserligen har papperslösa sedan den 1 juli 2013 rätt till viss subventionerad vård. Lina Lönnberg pekar på att bristande kunskap om papperslösas rätt till subventionerad vård och subventionerade mediciner tillsammans med den utsatthet och fattigdom som präglar ett liv i papperslöshet gör att människor ställs inför absurda val.

– En nybliven mamma kan tvingas välja mellan att ge mjölkersättning till sitt barn och att hämta ut antibiotika för lunginflammation till sig själv. En gravid kvinna kan tvingas välja mellan att avstå från att genomgå en medicinskt nödvändig sen abort och att sätta sig i skuld till personer som utnyttjar hennes utsatthet, säger Lina Lönnberg.

Lag ger papperslösa rätt till vård

Den 1 juli 2013 fick papperslösa laglig rätt till viss subventionerad vård, när det gäller vård ”som inte kan anstå”.

– Det blandas ibland ihop med akutsjukvård, men egentligen handlar det om en ganska omfattande tillgång till vård, säger Lina Lönnberg.

Regionerna, som har ansvar för sjukvården, har skyldighet att erbjuda papperslösa vård och tandvård ”som inte kan anstå”, mödravård, vård vid abort, preventivmedelsrådgivning, samt läkemedel som förskrivs i samband med vården. Dessutom har regionerna även skyldighet att erbjuda hälsoundersökning om detta inte är ”uppenbart obehövligt”. Vad detta innebär behöver avgöras av den behandlande läkaren eller tandläkaren i varje enskilt fall, skriver Socialstyrelsen på sin hemsida.

Lina Lönnberg vill tillägga där att ”vård som inte kan anstå” innefattar: minst vård som kan motverka ett mer allvarligt sjukdomstillstånd, vård för att undvika mer omfattande vård och behandling samt vård för att minska användningen av mer resurskrävande akuta behandlingsinsatser.

Rosengrenskas arbete omfattar att kontakta vårdgivare som feldebiterar patienter. De ger även ersättning för läkemedelskostnader och delar ut vad de kallar barnpeng till nyblivna föräldrar.

– Vi hjälper till med barnpeng för att nyblivna föräldrar ska ha råd att köpa blöjor och mjölkersättning och samtidigt ha råd till mat och mediciner för egen del. Ingen ska behöva välja mellan blöjor och mediciner. Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta, säger Lina Lönnberg.

– Sverige har skrivit under de mänskliga rättigheterna. Det innebär att alla ska ha rätt till hälsa och samma rätt till vård, påpekar hon.

Samtidigt ser hon med oro på utvecklingen som skett de senaste tio åren.

– I dag finns det fler som ifrågasätter mänskliga rättigheter, säger Lina Lönnberg.

Kamp mot angiveri

Något som präglat de senaste åren har varit diskussionen om en angiverilag, som befarades göra vårdpersonal skyldig att ange papperslösa som sökte vård. 

Rosengrenska stiftelsen har varit en av de aktörer som varit med och kämpat mot en angiverilag. De har deltagit i demonstrationer och tillsammans med representanter för 40 olika organisationer uppmanade de regeringen 2023 ”att dra tillbaka förslagen och respektera vårdens yrkesetik samt alla människors rätt till en trygg och säker hälsa- och sjukvård” i en debattartikel i Dagens Samhälle.

Gunnar Henning menar att bara förslaget om angiverilag fick effekter. 

– Många trodde redan att det var lag, både papperslösa och inom vården. På så vis är syftet nästan uppnått. Det skapar oro och brist på tillit hos en grupp som ofta redan har svårt att lita på myndigheter, säger Gunnar Henning.

I november när regeringens utredare Anita Linder presenterade vad hon kommit fram till i Utredningen om stärkt återvändandeverksamhet, hörde vårdpersonal inte till den grupp som skulle omfattas av den så kallade informationsplikten. Förslaget i dess nuvarande form innebär att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogden, Pensionsmyndigheten och Skatteverket på eget initiativ ska lämna uppgifter om papperslösa till polisen.

I tider där mänskliga rättigheter ifrågasätts, anser Lina Lönnberg att det är viktigt att rikta strålkastaren mot verksamheter som verkar för att upprätthålla gemenskap och medmänsklighet.

– De mänskliga rättigheterna har inte bara en plats när alla håller med om dem, de kom till för att avslöja maktmissbruk och motverka att grupper ställs mot varandra. Rosengrenska är en plats där människovärdesprincipen gäller och inte bara är ord på ett papper, säger Lina Lönnberg.

Samarbetar med Västra Götalandsregionen

Under förra året inledde Västra Götalandsregionen ett samarbete med Rosengrenska stiftelsen och Röda korset, där organisationerna ska fungera som en brygga som kan se till att papperslösa får den vård de har rätt till av regionen, något som Dagens nyheter rapporterat om. Genom samarbetet ska kunskapen om papperslösas rättigheter stärkas hos vårdgivaren och dessutom anställs två sjuksköterskor, som ska säkerställa att papperslösa får den vård de har rätt till.

Gunnar Henning är positiv till att politikerna tar ansvar för att se till att de uppfyller lagen. Generellt anser han att det är viktigt att lyfta de positiva krafterna.

– Vi har utmärkta samarbeten där vi ser samma problematiska bild men också möjligheter till att förändra, säger Gunnar Henning.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Stockholms ls av SAC blockerar en sushirestaurang intill Hötorget
Ett trettiotal personer slöt upp för att delta i en facklig blockad mot en restaurang i Stockholm och därmed visa sitt stöd för de ukrainska kvinnor som ska ha utnyttjats på restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund och Håkan Gustafsson

Facket sätter restaurang i blockad – anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare


Med ekonomiskt stöd från Arbetsförmedlingen ska ägaren för den populära sushirestaurangen i centrala Stockholm, enligt facket, ha utnyttjat ukrainska krigsflyktingar. Själv nekar han till alla anklagelser, men de fyra kvinnor Arbetaren pratat med vittnar om både trakasserier och utebliven övertidsersättning. Under onsdagen satte facket därför restaurangen i blockad.

Enligt fyra före detta anställda på en välbesökt sushirestaurang i Stockholm har de arbetat 12-timmarsdagar utan vare sig övertidsersättning eller intjänade drickspengar samt trakasserier från ägaren.

Det är mitt i lunchrusningen vid en tvärgata intill Hötorget mitt i centrala Stockholm. Här, på den populära sushirestaurangen, arbetade fram till alldeles nyligen Olga, Natalia, Alena och Victoria, som inte vill uppge sina efternamn, från Ukraina. De kom till Sverige vid krigsutbrottet för drygt tre år sedan och fick genom ett så kallat introduktionsjobb från Arbetsförmedlingen anställning på restaurangen. Tanken med introduktionsjobb är att genom statliga medel hjälpa nyanlända att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden.

Jobbet blev dock en mardröm.

– Vi var hjälplösa, kände oss förnedrade och orättvist behandlade, säger Natalia i snålblåsten på väg mot sin före detta arbetsplats.

De fyra före detta kollegorna vittnar alla om trakasserier och diskriminering från arbetsköparen, en man som driver flera sushirestauranger i Stockholmsområdet, och som enligt facket Stockholms LS satt i system att utnyttja krigsflyktingar från just Ukraina. Bland annat genom 12-timmarsdagar utan lunchrast och beordrat övertidsarbete utan betalning.

Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat. Ägaren säger dock till Arbetaren att det de säger inte stämmer. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det de säger är inte rätt, mer än så vill jag inte uttala mig, säger restaurangägaren till Arbetaren och hänvisar i stället till sin advokat, som tillfälligt befinner sig på fjällresa.

Facket uppmanade dokumentera diskriminering

När de fyra kvinnorna vände sig till facket fick de uppmaningen att börja dokumentera den påstådda diskrimineringen och i en ljudinspelning hörs hur chefen förklarar att reglerna ser olika ut beroende på varifrån den anställda kommer.

– Så fort vi påpekade något fel blev han arg, säger Olga.

Efter att förhandlingarna mellan facket och restaurangägaren strandade tidigare i veckan försattes serveringen under onsdagen i blockad.

Solidariska byggare i blockaden

Ett trettiotal personer, många av dem ukrainska byggarbetare från det uppmärksammade facket Solidariska byggare, slöt upp med fanor, varselvästar och en stor banderoll framför entrén där de delade ut flygblad till förbipasserande. Många lunchgäster valde att vända i dörren sedan facket informerat om läget.

– Jag är glad att så många är med och att det förhoppningsvis innebär rättvisa för oss, säger Natalia.

Blockaden kommer enligt Stockholms LS att fortsätta fram tills dess att den obetalda övertidsersättningen samt drickspengarna har betalats ut.

Arbetsförmedlingen har stoppat sina utbetalningar till restaurangen och utreder nu missförhållandena.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ur Under a Blue Sun. Foto: Daniel Mann/Tempo dokumentärfestival

Tempo berättar om världen och om oss i den

Årets Tempo dokumentärfestival känns mer aktuell än någonsin. Fast gör den inte alltid det? Josephine Askegård har sett några av festivalens filmer.

Fram till den 9 mars pågår dokumentärfestivalen Tempo på ett flertal biografer i Stockholm. Mer än vanligt tycks festivalen kommentera samtiden med det som dominerar nyhetssändningarna. Galenskaperna som utgår från Vita huset i Washington DC slipper vi beskåda.

Tempos verkliga styrka är att de, olikt de flesta nyhetssändningar, låter oss slippa männen vid makten. I stället får de underrapporterade, de i minoritetsställning och människor utan formell makt ta plats. Rätten att få uttrycka ilska, njutning, rädsla, sorg eller tvekan är lika självklar här som att vara larger than life genom drömmar eller olika typer av förvandlingar – kanske för livet.

Intimt om transitioner

En av de första filmerna jag ser är Trans Memoria, Victoria Versaus dryga timmen långa möte med två andra transkvinnor under könsbekräftande operationer i Thailand. En ganska skakande dokumentation av tre på samma gång sköra, på gränsen till existentiellt ifrågasättande personer som med en samtidigt oerhörd målmedvetenhet kastar sig in i ett kirurgiskt förlopp som inte ens de själva har förutsett vidden av, åtminstone inte regissören och huvudpersonen själv.

De tre genomgår en total kirurgisk ombildning/korrigering av underlivsorganen, dessutom på en plats långt ifrån sina hemorter i Europa. Med i samtalen finns också en tidigare vän till Victoria Verseau: Meril, som tog sitt liv en tid efter sin operation.

Trans Memoria. Foto: Victoria Versau/Tempo dokumentärfestival

De smärtsamma, kirurgiska detaljerna tar plats i filmen, och de tvingar oss som bjuds in utifrån, till många reaktioner samtidigt; förundran, skepsis och respekt. Filmen kräver i gengäld ett allvarligt engagemang av oss. Oavsett vilket val åskådaren gör i sitt eget liv blir det svårt att värja sig. Det finns inte mycket här som signalerar befrielse eller glädje i processen, samtidigt är det svårt att sätta sig till doms över hur en ung transperson kämpar för att komma igenom det som skapar ångest. 

Med detta sagt finns det vissa moment som känns väl privata, och det är inte de fysiska detaljerna utan en barnslighet i presentationen, med stillsam ambient musik, långa och kontemplativa tagningar av en växt eller möbel i närbild. Samt den totala bortvändheten från allt som inte tillhör det som resan till sjukhuset i Thailand handlar om. Vare sig tillvaron hemma i Sverige eller världsläget existerar här, vilket förstärker klaustrofobin. 

Ruiner i Eyes of Gaza

En grupp filmer berör situationen som pågått i halvtannat år i Gaza. Samtidigt som stora delar av Gaza – kanske de flesta – har bombats sönder och samman med sina invånare har insynen varit minimal. Mahmoud Atassis Eyes of Gaza följer Abdalqader Sabbah, Mohammed Ahmed och Mahmoud Sabbah, tre palestinska journalister som reser och vandrar genom ruinerna i den palestinska landremsan. Vare sig de rör sig i norra, östra eller södra delarna är detta i princip det enda som finns. En man sitter framför sitt hus i Az-Zaytouka i sydöstra Gaza och slår ut med händerna, det finns bara raserade väggar kvar bland andra raserade väggar. Han vittnar om att de israeliska trupperna enbart kom för att demolera byggnader och strukturer. Här fanns inget motstånd när de kom. 

Eyes of Gaza. Foto: Mahmoud Atassi/Frontline

På Al-Shifa Hospital ligger patienterna bakom filtar och mumlar förvirrat. Personalen frågar efter räderna var det skulle kunna finnas vapen? Allt är förstört, kilometer efter kilometer. De trånga passagerna mellan husen är likadana vart man än kommer. Skillnaden är att på ett ställe leker barn med några bildäck, på ett annat ligger några små barn och gråter, skadade efter en räd. Ovanför deras huvuden kommer ett flygplan och släpper fallskärmar med några säckar mjöl och konserver, en så liten mängd att knappt någon orkar söka upp var nedsläppet landat. 

De tre journalisterna dokumenterar och skapar samtidigt en vardag för dem de möter. Situationen är snarare stillsam, sorgsen, än ilsken. Förutom då det larmas om ett anfall. Att journalister är direkta måltavlor är känt, de utgör snarare måltavlor än skyddas av sitt “PRESS” tryckt på ryggen till skyddsvästarna. I december 2024 rapporterade Reportrar utan gränser i sin årsrapport att 145 journalister dödats, varav minst 35 i tjänsten, i Gaza sedan oktober 2023. 

Situationen är välkänd och i viss mån dokumenterad i bild, men att se dessa män vandra genom det ruinlandskap som fortfarande är människors hem, är något alldeles särskilt. 

Minnet av en filminspelning

Det finns andra delar av Palestina – delar som nu kallas Israel – som är demolerade stenlandskap. I Daniel Manns Under a Blue Sun återskapar regissören minnet av en filminspelning i Negeveöknen i slutet av 1980-talet. I Sylvester Stallones film Rambo 3 föreställde området Afghanistan, och Mann bjuder med den palestinska konstnären Bashir, som var med och skapade specialeffekterna i actionfilmen. För den som är lite påläst är området laddat, till exempel utspelar sig delar av Adania Shiblis uppmärksammade roman En oansenlig detalj (2021) här 1949, då en palestinsk flicka utsätts för ett övergrepp av israeliska militärockupanter.

Kontrasterna mellan en amerikansk actionfilm som avnjuts i soffan eller på bion med en kartong popcorn, och verklighetens maktövertagande och våld mot bosatta som körs bort eller helt enkelt utplånas blir effektfull. Här finns rester av palestinska familjer som bebodde området innan det israeliska, våldsamma övertagandet, och några av dem som fortfarande lever här berättar om ett sekel av daglig existentiell kamp för rätt till hembygden.

Forest. Foto: Lidia Duda/Tempo dokumentärfestival

Varje pusselbit av verkligheten skapar världen så som vi ser den. I invigningsfilmen Yalla Parkour berättar Areeb Zuaiter om sin mamma som hemma i Malmö drömmer om det som var hemma en gång – stränderna i Gaza. Hennes glädje blir att följa ungdomar som fortfarande utövar parkour bland ruiner och flyktingläger. 

En film som berättar om en pågående vardag mitt i ett Europa klämd mellan världsmakterna är Forest, som utspelar sig i Polen nära belarusiska gränsen. En familj som sökte drömmen om självförsörjning på landet hamnar mitt i Lukansjenkos cyniska hantering av flyktingar som luras att bli gisslan mot övriga Europa. Filmen berättar om verkligheten – den som vi sett tidigare, som i Agnieszka Hollands Green Border (1924). Så möts dokumentären med spelfilmer och vi möter varandra ännu närmare verkligheten. Som alltid på Tempo. 

Publicerad Uppdaterad