Sommarföljetongen: Gudarna – del 3

DET TREDJE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN

Jag föddes in i en blygsam själ som gömmer anspråk på världen som är oerhörda. För detta ska jag straffas. Om jag räcker upp handen på lektionen får jag inte hjälp på en halvtimme för att Kevin, Calle och Amin behöver proffshjälp av ett helt influget resursteam från kommunen.

Jag sitter tyst. Står för ingenting. Faller för allt.

Det är en överlevnadsstrategi.

Vi hade en manlig vikarie i sexualkunskap.

”Gissa hur gammal jag är?” sa vikarien och sträckte på armarna så att den håriga magen syntes.

”Trettiosju”, sa Amin.

Vikarien gjorde en måttligt road min. Han hade storblommig hawaiiskjorta. Det eldröda håret låg bakåtslickat för att mynna ut i en lång tofs. Längst ner blänkte ett par svarta finskor med lite för hög klack. Den här människan var definitionen av fel person på fel plats i fel tid.

”Nix, tjugoett.”

”Cool”, sa Amin.

”Vet ni vad jag heter?”

”Herman”, sa Amin.

”Bra, bra.” Vikarien pekade på Amin som om han var sjukt smart.

Han fingrade på vår mentor Guns upphängda gitarr på väggen. Ett ostämt ackord bröt ut.

”Spelar ni?”

Ingen svarade.

Vikarien drog fram en plastlåda istället, full med kondomer och p-pillerkartor.

”Brukar ni använda kondom?”

Ett pistolskott genom klassrummet.

Amin gled som en säl på isblock över Kevins och Calles bänk, Kevin tog skinkorna i varsin hand och började jucka Amins rumpa mot bänken.

”I helvete heller! Kondom! Fackin nittonhundratal!”

Jag drog på mig hörselkåporna, vilket fick mig att likna en truckförare. Dessvärre kunde jag höra allting ändå.

Det vibrerade i fickan. Okänt nummer.

”Du sökte mig. Mvh Daniel”

Jag knöt nävarna.

Vikarie-Herman hade riktat hela klassrumsenergin mot Kevin, alla lyssnade uppmärksamt på varför han hatade kondom.

”Plus, plast förorenar fittor”, sa han uttrycksfullt, som om han var med i P1. Vikarien nickade överintresserat.

Jag sparade numret som Daniel As. Min våta dröm var att möta upp Daniel Abdollah i soluppgången med pappas basebollträ. Jag skulle på allvar slå honom gul och blå. Men nu var min lilla hemliga plan att stjäla Daniel Abdollahs telefon. Integritetskränkning mot Lilly eller inte: mitt syster­skap, och min mättnad på att ingen lyssnade, krävde handling av mig. Jag skulle ta makten över den där knullfilmen. Jag skulle insamla det okrossbara beviset. Idka äkta aktivism. Men inga basebollträn. Jag skulle behöva bli en riktigt sofistikerad bitch.

Men hur?

Jag såg mig om i ödsligheten som var detta klassrum denna blöta torsdag i mars. Mona gled osynligt in genom dörren, kanske hade hon varit ute och spytt. Vikarien drog varsamt en kondom över en inplastad gurka.

”Ni vet redan hur man gör det här, eller hur?”

Vikarie-Herman vände sig mot tjejerna i klassen. De stönade utan att egentligen få fram någon information.

”Mona har gjort det där på mig”, skrek Kevin. ”Hon kan visa. Kom igen då, Mona! Visa!”

Jag rusade ut ur klassrummet med hörselkåporna på.

Bita hade kemi i sal 102. Hon satt böjd över två kokande provrör iklädd enorma skyddsglasögon.

”Tjabba, Janne. Jag gör knark.”

Jag drog ut henne i korridoren. Skyddsglasögonen fick spottstänk stora som paljetter när jag berättade om planen. Bitas ögon börjar alltid lysa av lömska världsomstörtande planer. Det är därför jag älskar henne.

”Du är ett geni, min gud. Svara att du vill börja jobba på hans företag.”

”Han kommer döda mig.”

”Jag har din rygg.”

”Han vet att vi vet.”

Bita tog av sig glasögonen och gestikulerade med dem i handen, så som teveprofiler gör när de är viktiga.

”Daniel Abdollah är dyrkad. Men smart är han inte. Rädda människor är aldrig smarta. De är paranoida och svarar positivt på falskt smör. Och därför ska du smöra så överjävligt för honom. Säga att du vill bli entreprenör. Få honom att känna att han är en bror.”

Telefonen blänkte tom och tung i handen.

”Okej, jag gör det.”

Gun Hellman, min mentor, skred genom korridoren i bruna sandaler med smal klack. ”Hej tjejer”, sa hon och lämnade en doft av kaffe efter sig. ”Går det bra för er?”

”Hur bra som helst faktiskt”, sa Bita överväldigande. ”Tackar som frågar!”

Hon tog tag i min axel och började viska.

”Så här är det. Du är boss. Du ska inte använda dina sexuella kvalitéer. Du ska bara glida in på anställningsintervju, helt jävla high one professional. Så fort han avviker snor du telefonen. Och ringer mig sen. Deal?”

Deal.

Jag gick tillbaka till min lektion. Vikarien stod med en uppklippt petflaska och stack ner kondomgurkan i fittan på den. Jag behövde bara öppna klassrumsdörren för att vilja stänga den igen. Svarade Daniel: ”Jag är intresserad av ditt företag. Behöver du anställda?”

Svaret kom direkt.

”Förmodligen, trevligt initiativ. Ser dig gärna för en fika på Konditori Royal kl 18 ikväll.”

Deal.

Som om han redan var min boss.

Daniel Abdollah visste inte vem bossen var.

Inne hos Bita är det som att komma till ett slott. Det spelar ingen roll hur fult det är utanpå. Kristallkronor hänger i taket.

Cykeln rasslade genom snön. Bita bor i de sorgsna hyresradhusen bakom macken, kyrkan och grillen, där bara kriminella, ensamstående mammor och arbetslösa bor. Jag ställde cykeln utanför den tomma lekparken på gården.

Inne hos Bita luktar det evigt ris.

”Hallå!”

Bitas mamma skred fram i innetofflor med smal klack och gav mig en kram. I nacken doftade hon mysk och vanilj, och hon var som vanligt snygg i håret.

”Välkommen, kära Janne. Bita och Lilly är i rummet.”

Inne hos Bita är det som att komma till ett slott. Det spelar ingen roll hur fult det är utanpå. Kristallkronor hänger i taket. Värmeljus brinner på soffbordet som är inramat av en vit hörnskinnsoffa full med prydnadskuddar i turkos, leopardmönster och svart. Skålar med pistagenötter och torkad frukt. Två ljusslingor möts i fönstret.

”Janne, är du hungrig? Vill du äta mat med oss?”

”Nej, tack, vad snällt. Jag är mätt.”

Mahmoud tog mig i handen. Jag har alltid gillat Bitas pappa. Han är stor och trygg. En sådan som kan ha sin vuxna dotter i knät en hel kväll. Som kan prata allvar med henne. Jag har sett Bita krypa upp där, sett hans varma händer smeka henne över håret och säga hur fin hon är.

Min pappa är mer som en slocknad lyktstolpe. Man vet inte vad man ska ha för användning av den.

Lilly och Bita låg under täcket och kollade på film.

”Möte NU.”

Bita slog av filmen.

”Men ska vi inte se klart?”

Lilly såg mosig ut.

”Det är odemokratiskt när Janne kommit in i rummet.”

Lilly tittade på mig. Jag satte mig på sängkanten.

”Vad kollar ni?”

”En klassiker. Nyfiken gul med Lena Nyman från nittonhundrasextiotalet.”

”Utnyttjade inte han henne?”

”Vem?”

”Filmaren.”

Rösten sjönk ihop. Kanske hade jag börjat prata om fel sak.

”Vilgot Sjöman, han som gjorde filmen. Jag hörde att han utnyttjade Lena.”

Bita gäspade.

”Okej, då är Vilgot Sjöman också the unmentionable. Tyvärr hände det för ett sekel sen och vi kan inte börja nysta i det.”

”Lena Nyman är död. Fan, så bra hon är”, sa Lilly och slog ihop datorn.

”Dom bästa går alltid till historien.” Bita höjde högtidligt blicken mot himlen och knäppte händerna. ”Och till Gud.”

”Gudmöte nu, eller?” sa jag och tog av mig jackan. Tele­fonen behöll jag i handen.

Bita krånglade sig upp i skräddarställning och riktade sig till Lilly, som såg nollställd ut.

”Vi undrar hur du mår.”

Det blev en konstig paus.

”Filmen”, gnydde Lilly till svar och pillade upp datorn med stortån. ”Jag kommer inte hinna se klart. Janne, du kan väl hoppa in.”

”Vi har gudmöte nu”, sa jag.

”Och vi undrar hur du mår”, sa Bita. ”Vi har inte riktigt pratat om det. Inte sen det hände.”

”Sen vad hände?”

”Natten hos Danne … the unmentionable.”

Lilly tog sitt långa hår och började fläta det.

”När han filmade”, sa jag fumligt.

Det syntes på Lilly att hon ville vråla högt.

”Han har liksom inte våldtagit mig, om ni tror det.”

”Lilly, han filmade dig. Höll på med nån jävla grej i dig tills du blödde. Vi fick ju hämta dig. Och snacka med rektorn.”

”Prata inte om det.”

”Vet du vad du håller på med just nu? Det finns ett ord för det. Det heter förnekelse. Fråga Freud.”

”Freud är död.”

Jag schasade iväg Bita med blicken. Längre kunde hon inte gå.

”Lilly, vad händer mellan Daniel och dig?” sa jag diplomatiskt. ”Ses ni?”

Lilly skakade på huvudet.

”Vi ses inte. Han är inte hemma. Har dragit någonstans.”

Bita och jag kollade in varandra blixtsnabbt.

”Och du tänker fortsätta vara ihop med honom?”

En knyck med axlarna.

Snart rasar hela världen ihop för henne, tänkte jag. Hon håller ihop ett korthus. Snart väller det ur henne som en hink smält smör och vi får våttorka allting med diskmedel. Jag la mig i sängen och höll om hennes ben. Lillys värme från jeansen var så mild och stark.

Tyvärr vibrerade telefonen i min hand mot benet just då. Jag kunde inte låta bli att känna mig upphetsad. Det dunkade i tinningarna. Jag vinklade telefonen så att ingen kunde se.

Daniel As:

”Jag är här nu. Kom så fort du kan.”

En halvtimme för tidigt.

”Kör gudmöte ni två, jag ska shoppa med pappa.” Jag sprang mot dörren. ”Kolla klart på filmen!”

Min bana ut ur Bitas rum var snitslad av Faribas och Mahmouds vänliga leenden ute i vardagsrummet. Kärn­familjens trygghet i två åldrade kroppar. Om jag bara kunde bli fosterbarn hos dem.

Förlåt mamma, för tanken.

Snabbt som en orm drog jag åt mig telefonen och släppte den i jack­fickan. Sekunderna därefter kändes abnorma, som elefanter i hjärnan.

Daniel As satt vid ett kliniskt svart bord med blänkande metall­ben. Han hade inte tagit av sig den grandiosa röda jackan. Framför honom stoltserade ett bräddfullt glas latte, en uppslagen dator och en glänsande mobiltelefon.

Tierp high-tech.

Han reste sig och tog mig i hand.

”Förlåt att jag är sen”, sa jag nervöst.

”Du är inte sen.” Han slog ut med andra handen mot caféets stora väggklocka. ”Jag är tidig. Lär dig det. Jag är alltid tidig.”

Daniel Abdollah strök undan en svart hårlock från pannan. Varför var han så bedrövligt snygg? Snyggare än en sextonåring kan hantera. Lilly hade till ytan sett gjort världshistoriens hetaste kap. Daniel As såg ut som Zlatan blandat med Justin Bieber: Zlatans kropp och manlighet, Biebers valpiga oskuldsfullhet.

Inget för en bitch.

”Vad vill du ha?” Daniel Abdollah gjorde en gest mot servitören. De kände visst varandra.

”Bara en kaffe, tack.”

Servitören gav honom sin uppmärksamhet.

”Samma som mig”, sa Daniel och pekade på den enorma latten.

Jag hatar latte. Det känns som att dricka upp ett badkar.

”Du ska inte ha sämre. När vill du börja jobba?”

”Öh …” Jag erinrade mig mitt ursprungliga, keffa ärende: att söka jobb. Jag försökte ha i åtanke att jag satt framför en hustrumisshandlare, en våldsidkare, och minnas att jag hatade honom. Men jag kunde inte känna något hat. Jag kunde bara drunkna i hans snälla, bruna ögon.

”Grattis till stipendiet för bästa unga företagare!” sa jag upprymt. Daniel Abdollah gjorde ett smile bakom klunken. ”Jag är inspirerad av dig och vill gärna börja driva eget.”

”Intressant. Som?”

”Som … som konsult.”

”Inom?”

Jag såg mig hopplöst omkring. Ett snäpp ifrån oss satt en spridd småbarnsfamilj och snörvlade i sig kaffe och saft.

”Inom familjerådgivning.”

”Imponerad.” Daniel As höjde på ögonbrynen. Jag anade rädsla i hans ansikte.

”Därför vill jag se hur du gör. Hur man driver. Plus att det är så himla kul att du viker pizzakartonger. Jag har ätit flera pizzor vikta av dig.”

Daniel As skrattade. Det sista påståendet kändes lite överjobbat. Som om jag hade sagt något intimt.

Jag fick min latte.

”Nummer ett är att du har ett mål. Och målet är att tjäna pengar.” Daniel läppjade på sitt glas. ”Så hur ska du tjäna pengar?”

”Ta jävligt mycket betalt.”

Vi såg i samförstånd på den förtvivlade småbarnsfamiljen.

”Ett ögonblick. Ursäkta mig.” Daniel harklade sig artigt, drog ut stolen och vandrade bort. Min underläpp darrade. Jag släpade det stora varma glaset till min mun. Där låg mobiltelefonen, bara några decimeter ifrån min kropp, och blänkte. Den hade initialerna D A på skalet, i ringlande guld. Daniel Abdollah hade hunnit få flera sms under tiden vi pratade.

Han gled in på toaletten. Jag vred mig runt för att se vilka som såg mig. Småbarnsfamiljen var i upplösningstillstånd. Servitören höll på med sin egen telefon. Snabbt som en orm drog jag åt mig telefonen och släppte den i jack­fickan. Sekunderna därefter kändes abnorma, som elefanter i hjärnan. När de klampat klart i mitt huvud skred Daniel Abdollah genom caféet.

Jag ställde mig upp, drog på mig jackan.

”Jag måste sticka nu, vi har familjerådgivning. Ring mig när jag kan börja jobba mitt första pass. Jättetrevligt att ses. Hejdå!”

Jag sträckte hafsigt fram handen. Daniel Abdollah såg uppriktigt förvånad ut. Jag brann av criminal highs i kroppen.

”Och förresten”, sa jag pliktskyldigt, ”vad går jobbet ut på?”

”Du har fokus. Du är grovjobbare. Inget pillande med mobilen, Janne.” Han log.

Jag svalde en inbillad citron.

”Och hur är det med Lilly?”

Han höll fast mig, det kändes som om han aldrig skulle släppa taget.

”Det är bra med Lilly. Bara bra.”

Efter mötet skulle jag blundcykla hem genom stan och begrava händerna i alcogel.

Han måste verkligen ha köpt en hel uppsättning pastellskjortor på ICA Maxi för att se ut som en trippelfärgad glasslåda, och inte en man i förfall.

Inte en lampa tänd. Det stank i hallen av jordnötter och damm. Jag tände i köket. Pappa satt framför köksbordet i mintgröna skjortan. Han måste verkligen ha köpt en hel uppsättning pastellskjortor på ICA Maxi för att se ut som en trippelfärgad glasslåda, och inte en man i förfall. Framför sig på runda vita bordet: en dator. På datorn det vanliga youtube-klippet med Niklas Strömstedt.

Du kom till mig,

våren var som vackrast

när du kom till mig

Om jag vetat det jag vet nu,

när du fanns hos mig

Nu är det för sent

Daniel Abdollahs telefon brände i handen. Skärmen var fylld av sms. Jag släckte den.

”Vad lyssnar du på?”

”Din favoritmusik.”

Pappa lapade i sig en näve jordnötter ur en skål. Jag sniffade upp en lukt av öl. Bakom datorskärmen stack ett glas fram. Han tog en klunk. Höll pappa på med en efter-jobbet-öl alldeles för sig själv, klockan halv sju hemma i lägenheten? Jag var så rädd att han skulle börja dricka. ”Päronjuicekoncentrat” läste jag på en tetra på diskbänken. Det fick mig att vilja prata med honom. Jag blandade till ett glas framför kranen. Sänkte det snabbt.

”Hur var det i skolan?”

Jag såg in i pappas jagade blick. Pupillen var omgiven av så mycket vitt, som om det snöade i ögonen. Långa rynkor drog från ögonvrån och upp i tinningarna.

”Bajs”, sa jag och slog ner glaset i diskbänken. ”Har mamma ringt?”

Pappa skakade på huvudet.

”Janne, det är något vi måste prata om.”

Jag ångrade så hårt att jag påmint honom om att mamma fanns. Det var ett misstag. Skulle inte hända igen. Jag ville inte höra mer, jag hade sett nog av sorg och längtan i hans kroppshållning, hade redan känt för mycket av den ruttna lukten av hans förfall.

”Om jag får könssjukdomar”, sa jag, ”kommer jag skylla allt på sexualkunskapen.”

”Du har ju Amor.”

En djup blick.

Vad menade han? Ångesten i honom var så skamlöst uppen­bar. Varv på varv med den sorgliga låten, den skulle ändå aldrig framkalla pappas ungdoms heta, dyng­fulla somrar fulla av kropp. Nittiotalet var sönder för länge sedan. Det fanns ingen ångerknapp.

”Mamma har ny gubbe nu.”

Det kändes som om han hade stoppat in en blöja i munnen på mig. Låten tog slut. Pappa klickade direkt fram en ny: ”Titanic: Music from the Motion Picture”.

”Det är skönt att lyssna på lite mysmusik. Får en att slappna av.”

”Varför skulle mamma ha en gubbe?”

”Nån elektriker från Avesta. Tio år yngre.”

Pappa såg ut som någon som inte var riktigt klok. Han brast i en brölande gråt som visade upp de gula tänderna. Han trevade efter min hand, men min hand var fridlyst för den här sortens postpubertala sammanbrott. Jag insåg: åren, kärn­familjen, skilsmässan hade förstört honom. Jag blev tvungen att lämna honom ensam i köket, på stört.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Arbetarens redaktionskollektiv Christin Sandberg, Amalthea Frantz och Vendela Engström tilldelas priset Årets redaktör 2025 av Frilans Riks. Foto: Mika Kastner Johnson, Privat

Redaktionskollektivet på Arbetaren är Årets redaktör 2025

Redaktionskollektivet på tidningen Arbetaren – chefredaktör Amalthea Frantz tillsammans med redaktörerna Vendela Engström och Christin Sandberg – har utsetts till Årets redaktör 2025. Redaktionen har trots påtagliga utmaningar fortsatt sitt arbete med ”värdighet, integritet och publicistiskt mod”, skriver Frilans Riks i motiveringen.

Arbetarens redaktionskollektiv tilldelas priset Årets redaktör 2025 av Frilans Riks.

– Vi är mycket glada för det här priset med sin fantastiskt fina motivering. Det tilldelas redaktörerna, men jag menar att alla anställda på tidningen ska ta åt sig av äran, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren, i samband med att priset delades ut under Frilans Riks årsmöte på måndagen.

Redaktörerna får priset för att de ”trots påtagliga utmaningar – inklusive juridiska processer, indraget presstöd och begränsade ekonomiska resurser” – har fortsatt sitt arbete med ”värdighet, integritet och publicistiskt mod”, skriver Frilans Riks, Journalistförbundets frilansklubb, i ett pressmeddelande.

Enligt prisjuryn visar redaktörerna ”en konsekvent respekt för frilansare och kollegor, vilket gör dem till ett föredöme i branschen”.

– Frilansskribenterna är värdefulla för oss, som är en liten Stockholmsbaserad redaktion. De besitter specialkunskaper, är ovärderliga tentakler ut i landet och ger oss möjlighet att ibland göra nedslag i underbevakade områden i världen, säger Amalthea Frantz.

My Vingren är Årets frilans 2025

Frilansjournalisten My Vingren tilldelas priset Årets frilans 2025. Hon får priset för sin orädda och uthålliga granskning av våldsbejakande högerextremism.

– Det är extra hedrande att dela årets utmärkelser med frilansen My Vingren som länge granskat den våldsamma ytterhögern, säger Amalthea Frantz.

My Vingren ”driver sitt arbete med ett engagemang som vida överstiger den ersättning hon får, och gör det med både journalistisk skärpa och personlig ödmjukhet”, skriver Frilans Riks i motiveringen, och fortsätter:

”My är inte bara en driven grävande reporter, utan också en kollegial röst i frilanskollektivet – alltid generös med råd, stöd och resurser.”

Arbetarens redaktion, representerad av Tuija Roberntz, Amalthea Frantz och Johan Apel Röstlund tog emot priset Årets redaktör 2025 på Frilans Riks årsmöte måndagen den 7 april 2025.

Integritet, mod och solidaritet

Båda vinnarna visar, enligt Frilans Riks, prov på ”det bästa inom svensk journalistik: integritet, mod och solidaritet”.

Abdullatif Haj Mohammad, som representerar juryn från Frilans Riks, säger att urvalsarbetet har varit både lustfyllt och krävande.

– Vi har lagt stor vikt vid att noggrant läsa och gå igenom varje nominering som kommit in. Det är en ynnest att få ta del av så mycket stark, modig och angelägen journalistik – men det gör också urvalet till en svår och ansvarsfull uppgift, säger Abdullatif Haj Mohammad.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm kan ha ett nytt arbete i sikte. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Landerholm ny vd för kritiserat hamnbolag


Den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning efter en rad skandaler, kan snart bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal. Detta i ett försök från företagets sida att höja anseendet efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning som nationell säkerhetsrådgivare efter en rad skandaler, kan snart kanske se fram emot ett nytt högprofilerat jobb: Han föreslås bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal, som nu vill höja sitt anseende efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Hamnföretaget Gothenburg Roro Terminal har varit i starkt blåsväder på senaste tiden efter att ha sagt upp hamnarbetaren Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, från företaget. Som skäl angav de illojalitet, samt att Helgeson skulle ha brutit mot säkerhetsskyddslagen. I bakgrunden ligger turerna som uppstod i samband med Hamnarbetarförbundets varsel av blockad mot krigsmateriel till och från Israel.

Gothenburg Roro Terminal har mötts av stark kritik på grund av uppsägningen, men också för att de i de fackliga förhandlingarna inte kunnat visa på vilket sätt Helgeson som anställd brutit mot säkerhetsskyddslagen. Det har lett till en förtroendekris i opinionen som företaget nu hoppas kunna råda bot på.

– Rekryteringen av Landerholm är inte helt i hamn ännu, men vi ser det som ett väldigt lyft för företaget att den verkar kunna bli verklighet, att vi nu tycks kunna lägga till honom och docka in hans kompetens i bolaget, säger Primo Aprilo, presstalesperson för Gothenburg Roro Terminal. Han fortsätter:

– Vi menar att vi äntligen kan få en chans att visa att vi hanterar de nationella säkerhetsfrågorna med det allvar de förtjänar.

Nytt uppdrag som motsvarar kvalifikationerna

Henrik Landerholm fick efter att ha fått sparken från uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare ett nytt uppdrag på Moderaternas riksdagskansli med att hjälpa en av partiets arbetsgrupper. Men den rollen har beskrivits som en tillfällig reträttpost. Som vd för Gothenburg Roro Terminal skulle Landerholm åter få ett uppdrag som motsvarar hans erfarenheter, menar Aprilo.

– Det är ju ett gyllene tillfälle att en person med den kompetens Landerholm besitter finns tillgänglig på arbetsmarknaden, och vi kan se att hans sätt att sköta de nationella säkerhetsfrågorna ligger väl i linje med den grad av professionalitet som präglar vårt företag.

Källor på Gothenburg Roro Terminal som Arbetaren varit i kontakt med kan dock berätta att förslaget att låta Henrik Landerholm bli bolagets nye vd inte kommer som en överraskning. De senaste veckorna ska Landerholm ha utfört flera uppdrag för företaget på konsultbasis.

Primo Aprilo bekräftar efter viss tvekan uppgifterna:

– Det stämmer i någon mån. Han åtog sig faktiskt som fristående konsult uppdraget att hantera det säkerhetsunderlag som ligger till grund för uppsägningen av Erik Helgeson. Tyvärr ledde olyckliga omständigheter till att alla originalhandlingarna i ärendet gick förlorade i samband med en taxiresa som han gjorde till vårt huvudkontor. Det är faktiskt den yttersta orsaken till att vi hittills inte kunnat presentera ett konkret underlag för uppsägningen av Helgeson.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Foto: Johan Nilsson / TT

Tingsrätten avslår i stora delar Kajsa Ekmans yrkande om skadestånd

Stockholms tingsrätt har meddelat dom i målet mellan Kajsa Ekman och Arbetaren Tidnings AB.

Nu har domen efter Kajsa Ekmans nya stämning mot Arbetaren Tidnings AB, ATAB, kommit från tingsrätten. 

Tingsrätten avslår i stort Kajsa Ekmans yrkanden i mål T 19996-23. Hon har yrkat att ATAB ska betala henne skadestånd på sammanlagt 574 456 kronor och ersätta hennes rättegångskostnader. Tingsrätten tilldömer Kajsa Ekman ett skadestånd på 15 000 kronor och att hon får stå för sina egna rättegångskostnader.

Kajsa Ekman anser att ATAB inte efterlevt domen från 2023 där tingsrätten ogiltigförklarade hennes uppsägning. Ekman menar att hon inte återfått anställningen alternativt avstängts från sin tjänst, samt att ATAB brutit mot semesterlagen när ATAB lade ut semester till henne sommaren 2023. Hon valde därför att stämma tidningen igen.

Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Tingsrätten anser dock att en avstängning skett under en veckas tid och dömer ATAB att betala ett skadestånd på 15 000 kronor. Skadeståndet för avstängningen sätts till 15 000 kronor i stället för Ekmans yrkade på 100 000 kronor eftersom tingsrätten anser att kränkningen varit begränsad. 

Nu har parterna tre veckor på sig att överklaga. Annars gäller domen från och med 18 april 2025.

Tidningen Arbetaren hänvisar till vår ägare SAC för frågor i detta skede. 
[email protected]

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Строитель Иван Семенов из Украины входит в правление профсоюза «Солидарные строители»и рассказывает о трудовых правах на русском языке в собственном канале на YouTube и TikTok. Foto: Volodya Vagner 
Foto: Volodya Vagner, Tomas Oneborg/ TT. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Синдром лягушки: что мы упускаем на рынке труда?

Игнорирование постепенного ухудшения ситуации на рынке труда заставляет нас осознавать масштабы проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-либо делать, пишет Иван Семенов и считает, что именно из-за этого рабочие должны принять участие в защите своих прав.

Недавно я прочитал статью в газете Arbetaren о том, как молодежное крыло одного из крупнейших профсоюзов резко раскритиковало соглашение между профсоюзом и работодателями. Конфликт касался повышения заработной платы на 3% для строителей.

С точки зрения молодых активистов это соглашение было тихим компромиссом между профсоюзом и крупными компаниями — предательством интересов работников. На первый взгляд, их аргументы кажутся вполне обоснованными. Во время высокой инфляции в 2023 и 2024 годах повышение заработной платы на всего 3% недостаточно для компенсации реальных потерь покупательной способности. Кроме того, на рабочих местах, где нет коллективных договоров, зарплаты могли оставаться неизменными.

Тем не менее, не следует забывать, что многие строители, особенно те, кто работает в частных компаниях без профсоюзной поддержки, были рады даже такому небольшому повышению зарплаты. Для них это было небольшим, но все же шагом вперед.

Эта ситуация заставила меня задуматься о хорошо известной метафоре, называемой синдромом лягушки. Если бросить лягушку в кипящую воду, она сразу попытается выпрыгнуть. Но если вода будет нагреваться постепенно, лягушка останется в воде, пока не станет слишком поздно.

Эта метафора — не только яркая история, но и точное описание того, как мы воспринимаем постепенные изменения. Когда ухудшения происходят медленно, они часто остаются незамеченными, пока ситуация не достигнет критического уровня.

Постепенные изменения, которые мы игнорируем

Маленькие, но постоянные ухудшения условий труда и жизни легко остаются незамеченными, если смотреть на них с краткосрочной перспективы. Например, наши доходы ежедневно обесцениваются из-за инфляции, но мы, возможно, не замечаем этого, пока не столкнемся с внезапным экономическим кризисом.

Вместо того чтобы сосредотачиваться только на номинальных цифрах, мы должны обращать внимание на более конкретные показатели, такие как:

  • соотношение цены квадратного метра жилья и средней месячной зарплаты,
  • рост арендной платы в сравнении с увеличением заработной платы,
  • стоимость обеда в соотношении с часом работы.
    Эти факторы позволяют более объективно оценить, как меняются наши условия жизни на протяжении длительного времени.

Перспектива на десятилетия

Один из важнейших уроков синдрома лягушки заключается в необходимости анализа долгосрочных тенденций. Вместо того чтобы смотреть только на изменения с года в год, следует рассматривать развитие на протяжении 5, 10 или даже 20 лет. Такая перспектива позволяет увидеть не только небольшие колебания, но и большие изменения, которые формируют реальность для будущих поколений.

Например, индекс цен на недвижимость в Стокгольме увеличился с 100 до 494 с 1990 по 2024 год, что означает рост в 4,94 раза. В то же время, согласно данным из Statistikdatabasen SCB, средняя зарплата строителя в 1990 году составляла 17 056 шведских крон. Если бы средняя зарплата росла пропорционально росту цен на недвижимость, она составила бы 84 257 шведских крон в 2024 году.

Риски и решения

Игнорирование постепенных изменений приводит к тому, что мы осознаем масштаб проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-то изменить. Если мы не будем обращать внимание на уменьшение покупательной способности или ухудшение условий труда, в будущем это может создать огромный разрыв между потребностями работников и возможностями экономики.

Чтобы предотвратить это, важно, чтобы работники продолжали бороться за свои права. Это может начинаться с малого: организовываться на рабочих местах, поднимать местные вопросы и требовать решений.

Коллективное сознание и действия

Синдром лягушки учит нас быть внимательными к деталям и анализировать изменения в более широком контексте. Работники, профсоюзы и общество в целом должны постоянно задаваться вопросом: действительно ли улучшения, которые мы видим, являются реальными, или мы просто привыкаем к постепенному ухудшению ситуации?

Если мы научимся измерять «температуру воды» не только в настоящем, но и будем смотреть на то, как она менялась за десятилетия, у нас будет шанс выпрыгнуть из кипящей воды вовремя и начать действовать.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
I filmen I’m still here skildras Eunice Paivas kamp för sin försvunne make under militärregimen. Foto: Triart film

Diktaturmotstånd i en familj som andra

Den brasilianska regissören Walter Salles film har väckt uppmärksamhet världen över, och inte minst i Brasilien rusar människor till biograferna. I’m still here är en mörk berättelse, men den ger en bild av ett segt motstånd och är en tro på förändring.

Svenskar med lite allmän politisk historiekunskap om latinamerikansk efterkrigstid borde ha hygglig koll på den våldsamma militärkuppen i Chile den 11 september 1973, varifrån omkring 8 000 flyktingar kom till Sverige. Kanske har man någon kunskap om att Argentina levde under en oerhört brutal militärdiktatur 1976–1983, och att många uruguayaner kom som flyktingar till Sverige efter att militären fått allt större inflytande från slutet av 1960-talet och militärjuntan styrde landet skoningslöst fram till 1985.

Finalen av den brasilianska politiska böljegången under 1950–1960-talen, grovt beskrivet mellan en strängt konservativ, polis- och militärstödd höger å ena sidan och försök till reformistisk socialdemokrati å den andra, med starka marxistiska strömningar, är mindre känt. Den vänsterradikale fackföreningsledaren och presidenten João Goulart (Partido Trabalhista Brasileiro) försökte ta tyglarna, genomföra reformer och utöka rösträtten till analfabeter och egendomslösa. Facken ökade sin aktivism och vänstergrupper började beväpna sig.

De nya militärledarna vid flygplatsen Santos Dumont i Rio de Janeiro den April 3, 1964, i väntan på att den nya presidente, Ranieri Mazzilli, ska anlända från från Brasilia. Foto: Joao Gucho/TT

Militärkuppen kom i månadsskiftet mars–april 1964; regeringsbyggnaderna i Brasilia och Rio de Janeiro besattes. Politiker, fackförenings- och bondeledare och vänstersympatisörer arresterades, förhördes under tortyr och försvann. 

Sambamusik och sport

Detta var en tid då svenskar reste till landet och spelade in film, hittade till sambamusiken och kom hem och gav en närmast romantisk bild av fattigdom och prostitution på stranden nedanför favelorna uppe på berget. Och så fotbollsresorna förstås!

Den brasilianska regissören Walter Salles film I’m still here börjar med en kvinna som under en simtur blickar upp mot himlen och ser en helikopter som hovrar över stranden – en oroväckande inledningsbild för den som skaffat sig bilder av hur militären i de olika diktaturerna gjorde sig av med (i bästa fall) neddrogade fångar från hög höjd.

Filmen, som har premiär i Sverige den 21 mars, berättar om medelklassfamiljen Paiva som lever i en bullrig och kärleksfylld tillvaro i ett trevligt hus i den bekväma stadsdelen Leblon nära stranden med samma namn, i Rio de Janeiro. Året är 1971 och de fem barnen håller på att växa upp och hitta kärlek och inriktning, de yngre leker på stranden och hittar en hund. Föräldrarna planerar att bygga ut huset. Men små händelser antyder militärens närvaro; en konvoj militära lastbilar passerar stranden.

Under en biltur blir de äldre tonåringarna stoppade i en poliskontroll när de är ute en kväll – vänstergerillagrupper har utför ett attentat och bankrån, och den amerikanske ambassadören har kidnappats. Snart tas pappa Rubens till förhör, och han försvinner för gott. Också mamma Eunice och en äldre dotter förs med ögonbindel till dagar av traumatiserande utfrågningar. Snart står det klart att familjen kan glömma sin tillvaro bortom politiken, de har dragits in i en skrämmande verklighet där allt handlar om att hålla ihop, knipa igen och hålla sig undan vidare misstankar och repressioner.

Vänsterdemonstration i Brasilien i april 1964. Foto: TT

I’m still here är baserad på den sanna historien om hur den tidigare vänsterpolitikern Rubens Paiva fördes bort från sitt hem och om hur familjens liv förändrades i grunden.  Liksom Walter Stilles film Dagbok från en motorcykel (2004), som berättar om den unge Che Guevaras rund- och bildningsresa i genom Latinamerika innan han träffade Fidel Castro och de tillsammans drog igång den kubanska revolutionen 1959, är I’m still here en politisk berättelse som förstärker sitt budskap genom att sätta människan, hennes engagemang, tvivel, och konsekvenserna av hennes upplevelser i centrum. 

Porträttet av Che var romantiserat och svårigheten för oss, 60 år senare i ett land långt borta, att bedöma autenticiteten i familjen Paivas öde är uppenbar. Trots att filmen är baserad på sonen Marcelo Rubens Paivas självbiografiska bok som utgår från hans forskningar i dokument från militärregimen. 

Men just filmatiseringen av ett för många relativt okänt militärstyre i allmänhet och detta fall i synnerhet, ger att berättelsens allmängiltiga – och aktuella – inslag blir tydliga. 

Normaliseringen till underkastelse

Människor i stora delar av världen, också svenskar, lever på ett sätt under våldets och gränslöshetens lagar, och försöker leva som om vi inte gjorde det. Eunice Paiva vädjar till militärpolisen som intar familjens hus, för bort hennes man, hennes dotter och henne själv, att de inte ska skrämma barnen. Hon bjuder dem på kaffe och följer med i bilen när hon uppmanas att göra det. Hon hjälper sin dotter på med den svarta huvan som de blir tilldelade. ”Det blir bra”, är det enda hon kan upprepa när hon kort får tala med sitt barn. Filmen skildrar varje steg på vägen in i normaliseringen av underkastelsen. 

Brasilianska kavalleriet med dragna sablar attackerar unga studenter vid en kyrka i Rio de Janeiro i april 1968, efter en mässa för en demonstrant som dödats en vecka tidigare. Foto: TT

Är det inte vad de flesta av oss har att komma med? Det blir bra. Det ordnar sig. Vi kanske föreställer oss att vi inte har något val, eller att vi utför en strategisk handling. Att vi kanske har en styrka som vi döljer för de som begår övergreppen, så att de inte är beredda när vi tar fram den.

Människor i länder där filmen haft premiär har uppenbart känt igen sig och Fernanda Torres nominerades till en Oscar för sitt intensiva porträtt av Eunice Paiva. När filmen fick en Oscarsstatyett för bästa utländska film jublade publiken på galan, och medier världen över. De kände igen motstånd och glimten av ljus i en mer än dyster global verklighet som präglar samtiden.

Waler Stilles film berättar en mörk historia, men den visar också på sätt att förhålla sig när gränserna för det anständiga överskrids. Sammanhållning och uppehållande av tro på mänsklighet är det som ger den personliga kraften till att utföra motstånd. Eunice Paiva underkastade sig inte, hon utbildade sig till advokat och blev en stridbar kraft mot brott begångna under diktaturen. Rubens Paiva kom aldrig hem igen, ”kanske kastades han från en helikopter”, som en av hans vänner säger.

Fernanda Torres som Eunice Paiva. Skådespelerskans egna föräldrar tillhörde de som arresterades och genomgick hårda förhör under militärregimen. Foto: Triart film

Det är förstås lätt att dra paralleller till vår tid. Varieties of Democracy-institutet (V-Dem) vid Göteborgs universitet konstaterar i årets demokratirapport att 72 procent av världens befolkning lever i diktaturer, samtidigt som demokratin backar i allt fler länder. Ändå är utvecklingen inte en naturlag, vilket Walter Salles film påminner om.

När känslan av hopplöshet lägger sig över allt kan det ändå vara en tanke att det finns människor mitt i våldet som sparar bilder och andra bevis. Det i en övertygelse att det finns ett slut på förtrycket, och att mänskligheten tar vid. 

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Jodie Stephen, CGT, H&M Barcelona
Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona. Hon är även ordförande för syndikalistiska CGT:s företagsråd på H&M i Barcelona. Foto: Julia Lindblom, Volodya Vagner

H&M varslar fackligt förtroendevald i Barcelona

I dag ska H&M:s kundtjänstanställda i Barcelona rösta fram fackliga representanter till företagsrådet på arbetsplatsen. Det syndikalistiska facket CGT, som vuxit rejält på arbetsplatsen, anklagar H&M för facklig repression i och med att klädjätten varslat CGT-medlemmen och rådets ordförande bara dagar innan valet.

Förra året gick ett hundratal anställda på H&M:s kundtjänst i Barcelona ut i en flera månader lång strejk med krav på bättre arbetsvillkor och löner. Strejken som organiserades av den syndikalistiska fackföreningen Confederación General del Trabajo, CGT, riktades även mot en tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation.

När de inte fick gehör för deras krav från H&M:s lokala ledning i Barcelona tog CGT-klubben med sig kraven till huvudkontoret i Stockholm i en protestaktion samordnad med systerfacket SAC Syndikalisterna.

Veckan efter Stockholmsaktionen avslutades strejken med en kompromiss som bland annat innebar en löneförhöjning på 160 euro (motsvarande drygt 1 800 kronor) i månaden, en extra semesterdag, samt bättre sjukförsäkring.

Stor del av personalen har har gått med i CGT

CGT har haft en fackklubb på H&M:s kundtjänst i Barcelona sedan 2019. De anställda representeras där i ett företagsråd med plats för nio fackliga representanter. 2019 hade CGT ingen av platserna, men bara två år efter att klubben startade var 5 av representanterna från CGT, resterande representanter har tillhört facket Comisiones Obreras. 

CGT-medlemmen Jodie Stephen är ordförande för rådet och eftersom det gått fyra år sedan det förra valet är det val igen den 19 mars. Hon berättar att Comisiones Obreras inte fått till en lista med kandidater till valet, vilket innebär att alla platser kommer att gå till CGT. 

– Det här är resultatet av det arbete CGT gjort under de senaste åren. På H&M i Barcelona har vi ökat medlemsantalet med 300 procent sedan 2019, säger hon.

Men att en stridbar fackförening vuxit sig stark på arbetsplatsen är inget H&M uppskattar, menar Jodie Stephen som i söndags mottog ett varsel om uppsägning. Enligt henne har arbetsköparen angett bland annat ”illojalitet mot kollegorna” och ”missbruk av förtroende” som anledning.

CGT fördömer H&M

I ett pressmeddelande den 17 mars skriver facket “CGT är den enda fackföreningen som H&M fruktar eftersom vi inte säljer ut oss, inte håller tyst och inte backar.”

Jodie Stephen tror att varslet är ett sätt för H&M att sätta ett exempel, sprida rädsla inom företaget och signalera att ”det här händer om du kämpar för dina rättigheter”. 

– Jag tror att de vill göra mig till syndabock eftersom jag är både CGT-medlem och ordförande i företagsrådet, säger hon. 

”Vi i Confederación General del Trabajo, CGT, fördömer bestämt det fackliga förtryck som H&M utövar mot CGT, och följaktligen mot hela arbetsstyrkan”, skriver CGT i pressmeddelandet.

Enligt en ny spansk lag har en anställd 48 timmar på sig att motbevisa anklagelserna om de varslas av “disciplinära skäl”, berättar hon. Går H&M vidare med varslet väntar protester.

–  Beroende på vad som händer nu kommer facket agera genom direkt aktion, säger hon.

När Arbetaren ringer chefen för kundtjänsten i Barcelona hänvisar hon alla frågor till H&M:s centrala presstjänst.

“Tyvärr kommer vi inte att kunna ställa upp på en intervju i detta ärende. Att vara en rättvis arbetsgivare och respektera rättigheterna för arbetstagarrepresentanter är grundläggande för oss som företag. Däremot avstår vi från att kommentera enskilda fall som rör våra kollegor”, skriver H&M:s presstjänst i ett mejlsvar till Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Anna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Anna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand Sandlund, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Anna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Anna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad