Storbritannien har den senaste tiden upplevt stor politisk turbulens efter att en majoritet röstat för ett brittiskt utträde ur EU.
Den konservativa premiärministern David Cameron har meddelat sin avgång och oppositionsledaren från Labour, Jeremy Corbyn, har även han en framtid som är hotad – det inifrån hans eget parti.
Han förlorade stort i Labourparlamentarikernas misstroendomröstning några dagar efter EU-folkomröstningen och majoriteten av ledamöterna i hans skuggregering har avgått i protest eller sparkats.
– Det här är helt okända farvatten. Inte heller lämna-sidan verkar ha haft någon klar bild av hur utträdet ska gå till eller vad det kommer att innebära, säger Ben Rosamond, britt och professor i statsvetenskap vid Köpenhamns universitet.
Enligt Ben Rosamond är det svårt att med säkerhet avgöra det huvudsakliga motivet bakom lämna-röstarnas beslut; EU-kritik har funnits inom landet från både höger och vänster.
Vad som däremot är klart, säger han, är att lämna-kampanjen – bestående av allt från de konservativa till det främlingsfientliga partiet Ukip och ett mindre antal Labour-anknutna – förvandlade valet till en fråga om för eller emot invandring. Brexit-vänstern, däribland det stridbara facket RMT, fick inte mycket utrymme för sina visioner.
– Invandring spelade en stor roll i valet och lämna-kampanjen spelade konsekvent det kortet. Man kan inte säga att alla som röstade för gjorde det av samma anledning, eller att alla som gjorde det är rasister. Men det är uppenbart att det spelade en stor roll, säger Ben Rosamond.
Man har ju sett att EU inte på något sätt lever upp till några humanistiska ideal att hjälpa flyktingar utan stängt sina gränser.
Kristina Boréus, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet
Tidningen The Guardian har låtit tio Brexit-anhängare ge sina motiv. En av dem var ”Jane”, 19-årig socialist från London, motståndare till det planerade handelsavtalet mellan EU och USA, TTIP.
– Vi ska kunna behålla vår offentliga sektor och inte vara tvungna att privatisera den och vi vill att vi ska vi kunna välja att åternationalisera vår industri, vilket inte EU tillåter, säger hon till tidningen.
För ”Gary”, 55, handlade det om nationell suveränitet och begränsad invandring, för ”Tom”, 23, var det en fråga om demokrati, ”Sally”, 34, tror inte på EU som ekonomiskt projekt.
I en vallokalsundersökning frågade opinionsinstitutet Lord Ashcroft Polls 12 639 röstare om deras huvudsakliga motiv. Enligt undersökningen uppgav 49 procent av lämna-röstarna att deras röst handlade om principen att ”beslut om Storbritannien ska tas i Storbritannien”.
Drygt en tredjedel röstade ”lämna” för att ”återta kontrollen över invandringen och gränserna”. Men de fick samtidigt också uppge om de ansåg att ett antal faktorer var dåligt eller bra för samhället.
– Tittar man på resultatet visar det en klar skiljelinje mellan lägren. Av de som röstade lämna ansåg närmare 80 procent att mångkulturalism, feminism, hbtq-rättigheter och invandring är negativa krafter. I stanna-lägret var siffrorna de motsatta, säger Ben Rosamond.
Även i Sverige har bilden av att valet stod mellan invandringsfientligt utträde och en mer generös EU-linje återgetts. Den vänster som helhjärtat stödde den grekiska lämna-linjen har i stort varit tyst eller varnat för Brexit.
– Man har ju sett att EU inte på något sätt lever upp till några humanistiska ideal att hjälpa flyktingar utan stängt sina gränser. Men kanske finns det en rädsla för att nationalismen stärks än mer om EU försvagas, säger Kristina Boréus, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet.
Medan det för 15 år sedan var vänstern som var drivande är det nu, enligt henne, högerradikala populister som är bärare av EU-kritiken. Vänstermotståndet i Spanien och Grekland är undantag.
Det brittiska EU-motståndet är, beklagar hon, en del av den europeiska högerkontexten.
– Den starkaste europeiska kritiken kommer från högerpopulismen och extremhögern. Det bottnar i nationalism och rasism och motstånd mot att ta emot flyktingar. Det ser nog vänstern som ett skäl att inte trumma fram ett EU-motstånd just nu.
Formellt är folkomröstningen inte bindande utan rådgivande.
Ben Rosamond, professor i statsvetenskap vid Köpenhamns universitet
Inget land har någonsin lämnat EU och hur Lissabonfördragets artikel 50, som reglerar hur utträdet ska gå till, ska tillämpas vet ingen säkert. Men det är inte ens säkert att den 52-procentiga majoriteten kommer att fälla det slutgiltiga avgörandet.
– Formellt är folkomröstningen inte bindande utan rådgivande. Parlamentet skulle kunna stjälpa röstresultatet. Andra röster argumenterar för att detta är ett beslut för regeringen och inte parlamentet, säger Ben Rosamond.