Så kom då äntligen den efterlängtade sommaren till det här glesbefolkade landet. 447 435 kvadratkilometer av undersköna varierade landskap och enorma naturtillgångar som en gång nyttjades i en tillverkningsindustri som upprätthölls av folket och i större utsträckning kom den svenska staten och inte primärt skatteflyende storföretag till del.
Dagen efter årets ljusaste natt gick våra högavlönade riksdagsledamöter in i plenisalen på Helgeandsholmen i Stockholm och släckte hoppet för många människor som drivits på flykt, ibland rent av med hjälp av vapen tillverkade av svenskt stål. Skedde detta genomdrivande av den europeiska unionens hårdaste asyllagar med eller mot folkviljan?
Högst troligt var den representativa demokratin inte särskilt representativ, högst troligt skedde det med hjälp av ett narrativ om ett land i kris vars gränser översvämmas av lycksökare.
Men trots att propositionen kom från nuvarande regering, det vill säga Socialdemokraterna och Miljöpartiet, vill vi helst med det tröttsamma defensiva gnäll partipolitiken fått oss att trampa runt i under de senaste sex åren skylla på Sverigedemokraterna.
Kanske för att det är enklare än att se tillbaka på ett sekel av socialdemokrati. En socialdemokrati som under ledning av Ingvar Carlsson drev igenom Luciabeslutet 1989, vilket helt sonika skrotade ”humanitära skäl” i asylrätten i syfte att minska antalet flyktingar och sedan vid 2000-talets början med Göran Persson i spetsen kränkte apatiska krigsdrabbade barn.
När det stod klart att Brexit-sidan vunnit vällde plötsligt klassföraktet fram.
Efter åtskilliga fördömanden av den nya lagen från samtliga remissinstanser, utomparlamentarisk vänster och några enstaka liberaler kom ett par dagar senare, på midsommaraftonens morgon, resultatet från Storbritanniens folkomröstning om medlemskapet i EU. När det stod klart att Brexit-sidan vunnit vällde plötsligt klassföraktet fram.
Människor som nyss pekat på det avskyvärda i EU:s mångmiljardstöd till Turkiet för att fasciststaten ska skjuta flyktingar redan vid unionens utposter köpte unisont den liberala hegemonins propaganda om att EU utgör en garant för mänskliga rättigheter, fred och stabilitet och att 52 procent, primärt människor ur arbetarklassen, av de brittiska väljarna var rasister. Samma personer som hejade på när Grekland förra sommaren röstade nej till Trojkans nyliberala sparpaket, vilket skulle tvinga landet till ytterligare utförsäljningar av det gemensamma, ville nu frånta britterna rösträtten.
Till och med i artiklar där man låtsats lyssna på arbetarklassen har man illustrerat med populistpartiet Ukips leende ledare Nigel Farage.
Medias guilt by association-retorik och uppåtslickande har varit hårresande. Till och med i artiklar där man låtsats lyssna på arbetarklassen – på människor som tröttnat på EU:s icketransparens, överstatlighet och privatiseringstvång, på dem som bevittnat den skoningslösa behandlingen av Medelhavsländerna och hur företagen och de kapitalstarka varit de enda som gynnats av Fort Europas ”fria rörlighet”, på dem som nu vill återta sitt självbestämmande från icke folkvalda byråkrater i Bryssel – har man illustrerat med populistpartiet Ukips leende ledare Nigel Farage.
Att basera sina politiska ställningstaganden på kontraindikatorer för att inte riskera att bli anklagad för att vara rasist är inte så gångbart i längden. På samma sätt som den svenska vänstern låtit SD ställa grupper mot varandra och därmed sätta agendan riskerar nu en internationell vänster att göra samma misstag genom att låta Ukip och andra högerradikaler kidnappa EU-motståndet.
Låt oss börja med att stilla konstatera att unionen, dess Frontex, murar och fritt flytande kollektivavtalslöshet, inte blivit ett dugg bättre på de 15 år som gått sedan Göteborgshändelserna 2001. Låt oss börja med att solidarisera oss med den brittiska arbetarklassen ur vilken uppemot en kvarts miljon personer frusit ihjäl på landets gator och i utkylda bostäder under samma tid som det syriska inbördeskriget pågått i vilket det dubbla antalet dött.
Utan att relativisera eller förringa måste vi även rusta oss mot kapitalismens överallt pågående och konstanta lågintensiva krig mot arbetarklassen.