Elin Cullhed leder sin cykel genom grusgångarna i Botaniska trädgården i Uppsala. Hon gör det medan hon berättar att det var med blandade känslor hon flyttade tillbaka hit från Stockholm för tre år sedan.
– Det är nog så för alla som har en del såriga minnen och jobbiga erfarenheter från sin ungdomstid kopplade till en plats.
Det var året efter hemvändandet som hon började skriva på sin debutroman Gudarna. Det är en osentimental, språkligt driven och orädd skildring av hur det är att vara tonårstjej i Tierp, eller vilken annan småort som helst, där alla känner alla och de vuxna vänder ryggen till de ungas värld.
– Jag tror att jag alltid har velat skriva den här boken, att den funnits inom mig men att det handlade ganska mycket om att jag flyttade tillbaka. Jag var barskrapad på det liv jag byggt upp och jag hade gått ganska mycket vilse och blivit någon som jag inte är.
Jannes röst tog över och formligen golvade mig. Hon hade stenkoll på läget och visste precis vad som skulle sägas.
ELIN CULLHEDS TRE BOKTIPS TILL HÄNGMATTAN:
Stål – Silvia Avallone (Natur & Kultur, 2012)
”Om ett stålverkssamhälle som monteras ned, konsekvent sett ur några tonårsflickors blick.”
Flickan i Clèves – Marie Darrieussecq (Norstedts, 2013)
”Det är ett tätt skrivande med en stark kroppslighet.”
Innan männen – Nina Bouraoui (Elisabeth Grate, 2008)
”Alla hennes böcker är fantastiska i hur de skildrar jaget och sexualiteten.”
Handlingen i boken kretsar kring de tre 17-åriga tjejerna Janne, Bita och Lilly som slår ihop slangorden ”guzz” och ”brudar” och på så vis transformerar sig till kompromisslösa gudar som hämnas de råheter de utsätts för av killarna.
Gudarna är lite som 2010-talets skriftliga syskon till 90-talets Fucking Åmål, genom berättarjaget Janne staplas filmiska sekvenser som alla som minns sin tonårstid i ett allt annat än rosaskimrande ljus har egna inre versioner av.
– Jannes röst tog över och formligen golvade mig. Hon hade stenkoll på läget och visste precis vad som skulle sägas. Det var inte så mycket jag som formulerade det som det var gudarna som bara klampade in och krävde uppmärksamhet, säger Elin Cullhed.
– När jag ser tillbaka på åren mellan 16 och 30 handlade de om att trycka ned och hämma det jag egentligen är, jag var rädd att ta plats. Men jag har alltid haft den där rösten dundrande inom mig och hållit på och dealat med att hålla den tillbaka, vara duktig och passa in.
Elin Cullhed säger att hon tidigare varit ganska plågad av att skriva, men att hon med Gudarna plötsligt fann skrivprocessen rolig. Hon skrev boken nästan som i en enda lång utandning sittandes i soffan med en laptop på kvällarna efter sitt jobb som resursperson åt barn med ADHD på en skola utanför Uppsala.
– Det hände något när jag hamnade i skolmiljön igen, saker kom tillbaka. Jag återupplevde min egen skoltid – språket fanns där, vad man kallade varandra. Barnen jag jobbade med var yngre, men de stämningar, hierarkier och attityder jag vuxit upp med var desamma, säger hon.
– Allt jag hörde och såg handlade om Janne och Jannes pappa och de andra. Det var en väldigt absorberande tid. Det gjorde också att det var en ganska stor smärta att släppa den. Det var februari när jag skrev klart och jag lyssnade på The Rose på repeat, som gudarna gör i boken, och jag grät, säger hon och ler vid minnet.
I dag arbetar hon deltid som lärare på Wiks folkhögskolas skrivarlinje. Där har hon möjlighet att använda boken och sitt arbete med den i dialogen med eleverna. Hon tror att de frågor ungdomar brottas med är rätt eviga över tid – kärleken, kroppen, dramatiken.
– Ibland tänker jag att många unga i dag är ganska curlade, de flesta jag möter som är i 20-årsåldern har till exempel aldrig haft ett jobb. Många verkar lite rädda för världen och vill ha triggervarningar och filter över det hemska för att slippa uppröras. Samtidigt lever de ju med ett flöde av bilder och information som ständigt rusar emot dem. I det finns förstås en stor utsatthet och maktlöshet. Och i dag finns helt andra möjligheter till övergrepp och trakasserier i och med den tekniska utvecklingen.
Gudarna inleds med att Lilly blir våldtagen av sin pojkvän Daniel Abdollah, ett övergrepp som dessutom filmas.
– Just den händelsen är hämtad från min skoltid, det var en tjej som blev utsatt och filmad på samma vis. Även om tekniken var annorlunda så är mäns sätt att förnedra likadana i dag.
En av de saker som är påtaglig i boken är vikten av systerskap i det feministiska motståndet.
– Tjejer får inte gå utanför ramarna, hela tiden finns det killgäng där och delar ut domar över dem. Det är genom att hålla ihop tjejer och kvinnor kan bryta det, genom att inte ge killar och män någon fördel av att bete sig illa.
Det finns en väldig våldsamhet och råhet i ungas verklighet.
Det är onekligen en modig text Elin Cullhed har skrivit. Hon griper sig an ämnen som vuxenkollektivet knappt vågar röra, minnas eller kännas vid. Det har också lett till en del reaktioner från äldre personer om att det väl ändå inte kan vara så illa som det skildras, att hon måste överdriva.
– Det finns en väldig våldsamhet och råhet i ungas verklighet. Om inte konst och litteratur för unga får skildra det rakt, så att man som läsare kan andas i kapp med boken och känna och mäta hur det är i ens eget liv – var får man då säga saker högt?
I boken har jag velat skära rakt ned genom samhällets lager, och på så vis kan jag känna ett släktskap med arbetarförfattarna.
Elin Cullhed har kallats för arbetarförfattare, men vänder sig mot det epitetet.
– Nej, jag är ingen arbetarförfattare. En arbetarförfattare är någon med arbetarbakgrund som hittar sätt att skriva mot alla odds, säger hon.
Däremot ser hon sig som en politisk författare.
– I boken har jag velat skära rakt ned genom samhällets lager, och på så vis kan jag känna ett släktskap med arbetarförfattarna. Jag är ju uppvuxen i ett i någon mån ännu socialistiskt Sverige, ett samhälle där alla skulle med, där allas erfarenheter räknades.
Sina första fem år bodde hon i kollektivhuset Blenda i centrala Uppsala, en tid som gjorde starkt intryck.
– Det var en politisk miljö präglad av kollektivitet. Det var som ett smörgåsbord av människor med olika bakgrund och dörrarna stod alltid öppna. Jag tror det är därifrån jag fått min nyfikenhet.
I slutet av 80-talet byggde föräldrarna ett hus på landet utanför staden.
– De hade gnetat ihop pengar för att köpa en tomt. För mig blev det en enorm kontrast, det var väldigt mycket jante och homogenitet, alla strävade efter att vara likadana och plötsligt stack vi ut. Vi hade inte mycket pengar och reste ingenstans på semester, men tillhörde ändå en sorts kulturell medelklass med en bildningstradition i släkten.
Just känslan av att inte passa in har följt Elin Cullhed hela livet. Från att hon i landsortsskolan blev hånad för att hennes mamma hellre lånade pengar till att köpa ett musikinstrument än en stereo till högstadiet inne i Uppsala där jämnåriga med samma klassbakgrund åkte på weekendresor till London med sina mammor medan hennes var sjukskriven för utbrändhet.
– Upplevelsen av att vara medelklass i en arbetarklassmiljö och arbetarklass i en medelklassmiljö har präglat mig. Jag har alltid varit klasskänslig på det sättet.
