Jag minns och ser framför mig hur pappa vacklar in genom ytterdörren. Min första tanke: luktar han konstigt, som vanligt, eller har han tagit sin medicin i näsan? Medicinen från påsen som han alltid får av sin kompis.
Pappa kommer in i vardagsrummet där jag ligger. Jag låtsas sova då jag inte vet vad jag ska säga till fröken på dagis om jag kommer med nya blåmärken igen.

Jag ligger på madrassen. Han luktar starkt ur munnen. Något jag börjar vänja mig vid. Pappa sätter sig bredvid mig och stryker mitt hår, pussar mig på kinden och går därifrån.
Jag ligger och hör hur pappa börjar svära på vårt hemspråk. Jag hör hur porslinet krossas i köket och ser hur han ger mamma första smällen.
Jag går upp och ser hur han står och matar och matar och matar slag över hela mamma. Jag vill gå fram till pappa och säga åt honom att man inte får göra så, men jag vågar inte utan i stället står jag som vanligt och bara ser på, helt paralyserad.
Blodpölen börjar sakta krypa fram under mamma. Sedan ser jag en kniv som ligger slängd en bit bort från mamma.
Pappa får syn på mig, ger mig en örfil och förklarar att jag inte borde få leva då jag är konstig om man jämför med andra barn. Jag förstår inte vad han menar utan går fram till mamma som ligger på golvet i köket. Blodpölen börjar sakta krypa fram under mamma. Sedan ser jag en kniv som ligger slängd en bit bort från mamma.
Jag sätter mig på knä, stryker mammas fläskläpp, försöker trösta och få upp henne men hon väger för mycket för mig som bara är fem år. Jag går då till den snälla grannen som har varit polis och förklarar att mamma ligger och sover efter att mamma och pappa har bråkat.
Han kommer in till oss och ser mamma ligga på golvet. Han får panik och sätter sig gränsle över mamma, slår in ett nummer och ger mig telefonen samtidigt som han stressat förklarar att jag ska berätta för tanten eller farbrorn att de ska komma då mamma ligger på golvet i köket och sover. Han tar av sig tröjan sätter den där mamma blöder och ber mig hålla medan han pratar med den snälla farbrorn i telefonen.
– Håll här och släpp inte nu! Håll hårt och försök väcka mamma medan jag pratar med ett par gamla vänner till mig, säger han och går bort en bit.
Jag får åka med en polis som jag träffat innan, hon heter Barbro och bjuder alltid på kakor.
När han kommer tillbaka börjar han trycka på mammas bröstkorg och pussa henne. Jag tycker det är jättekonstigt då mamma är gift med pappa. Tur att pappa hade hunnit gå tänker jag tacksamt för mig själv samtidigt som jag hör jättestarka sirener utanför.
Jag tittar ut och ser polisbilar och två ambulanser som kör in på gården. De springer upp och ser ganska stressade ut. De fortsätter pussa mamma och lägger henne på en bår. Efter det bär de ned mamma till ena ambulansen och mig till den andra.
Jag får åka med en polis som jag träffat innan, hon heter Barbro och bjuder alltid på kakor.
Vi åker till sjukhuset och där får jag träffa en jättesöt läkare som jag blir lite kär i. Hon hälsar samtidigt som jag rodnar och gömmer mig bakom Barbros ena ben och håller i hennes bälte.
I dag förstår jag precis vad som hände och detta är en av sakerna som jag får leva med varje dag. Jag är skapt av min miljö och föddes inte ond. Jag har inte varit perfekt på långa vägar och är det fortfarande inte. Men jag gör mitt bästa och försöker bearbeta det jag varit med om.
I dag praktiserar jag på KRIS Gävle (Kriminellas revansch i samhället) jag tränar, mår oftast väldigt bra och har nära till skratt. Älskar livet. Jag är tacksam över att få leva i drogfrihet, vara fri från kriminalitet och känna kamratskap och solidaritet.
Jag har haft många år med terapi och går fortfarande då och då. Jag är stolt, tacksam och går med rak rygg och högt huvud. Livet är som i ringen: är det någon som vill sparras? Bra, då snörar jag på mig handskarna och tar den dansen.