Vi sitter på tåget och blickar ut över vidsträckta, gula fält. Trasiga. Deprimerade. Så som det ”ska vara” efter en fyra dagar lång festivalhandläggning. Ingående granskar vi varandras slitna anleten och trasiga skor och försöker skratta åt eländet.
”Vad var det för folk du snackade du med? Själv sprang jag på snubbarna i bandet från första kvällen, de erbjöd mig att bli basist!” utbrister min manliga vän exalterat. Jag drar mig till minnes att jo, visst hade jag också sprungit på dem samma kväll.
Mig ville de inte anställa, eller ha som delägare i varumärket. Mig ville de konsumera, kanske bara för en kväll. När jag abrupt tackade nej erbjöds jag en skamlös betalning i form av tillfälligt uppehållstillstånd i deras van. En osäker tillvaro som kanske inte ens var laglig, vad visste jag.
När jag sedan hävdade att jag, till skillnad från min käre vän av manligt kön och med vit kropp, faktiskt hade utbildning som basist skrattade de mig i ansiktet och frågade hånfullt vem som skulle anställa mig.
Jag tror att det var så de svarade i alla fall, jag minns inte så väl. Om rätten frågade skulle jag inte kunna svara. Jag förstår inte alltid vad folk menar. Kanske hade det till och med funnits en annan person på plats som tolkat åt mig, jag minns inte så noga, mitt och mina vänners förflutna flyter ihop. Kanske var det faktiskt inte ens bandet som hade skrattat ut mig, kanske var det bara min väns handläggare när hen fnös åt meriterna hon hade skrivit ned på ett papper.
Den ursäktande, lidande rösten hos kvinnan som tolkade var kanske inte ens välmenande. Hon kanske bara såg mig som en konkurrent och var rädd att jag, liksom hon, skulle acceptera deras skamliga erbjudanden, och därmed inkräkta på hennes område.
Även om hon praktiserade de uppgifter jag just blivit erbjuden att utföra så fanns det något som tydde på skam hos henne. Hon ville inte alls befinna sig här då hon, precis som jag själv, föddes långt borta under stjärnklar himmel med en dröm om att världen skulle bli hennes. Jag såg till att trotsa konventioner (kvinnor skulle ju trots allt inte plugga eller jobba med musik) och satsade på det jag ville.
För hur lite jag än vill erkänna det så är jag ju en vara även i hans ögon, något som får honom att känna sig som en bättre människa.
Nu, i den nya världen, var oddsen att jag ska lyckas minimala. Jag hade förutsatt att språkbarriärerna skulle vara kniviga att överbygga. Att min kropp skulle kodas annorlunda bland kropparna med annan form (färg) än min egen.
Men nu, på ett tåg nästan 40 mil från staden jag bor i, hade jag kommit till insikt om att jag varit naiv. Det demokratiska samhälle jag drömt om sedan barnsben visade sig vara fyllt med svarta kontrakt och skamlösa erbjudanden för oss med fel sorts kropp.
Jag tittar på min gode man. Han kikar obekymrat ut genom fönstret och mal vidare utan hänsyn till att jag på grund av utmattning och utanförskap inte alltid förstår vad jag pratar om. Men just nu gör det inget, nu är jag bara glad att han inte är som de andra. Han har dock möjligheten att bli en av dem, och jag lever på hans nåd. När han är i närheten vågar de inte ge sig på mig. Tills han kanske får ett bättre erbjudande och lämnar mig i sticket.
För hur lite jag än vill erkänna det så är jag ju en vara även i hans ögon, något som får honom att känna sig som en bättre människa. De styr oss bägge två. De som försätter oss i skam och skuld för att utnyttja vår strävan efter att leva ett drägligt liv på den plats vi vill.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr