Att bo i kollektiv – dröm eller mardröm? I fantasin kan man rysa och längta på samma gång men när det kommer till realiteten finns många stenar på vägen.
[FILM] Kollektivet
Regi: Thomas Vinterberg
Det finns så olika varianter av samboskap, från storfamilj där ekonomi, gemensamma måltider och intima relationer såväl som ansvar för varandras barn kan ingå, till något liknande studentkorridorsboende där det gemensamma består i att dela på hyran och i övrigt knappt umgås förutom att passivt-aggressivt sparka undan de andras slarvigt kringkastade grejer. Och sedan på det olika jobbiga människor som ska passa in i konceptet.
Erik, Anna och fjortonåriga Freja är en dansk 70-talskärnfamilj, han arkitekt och hon nyhetsjournalist på Danmarks radio. Erik ärver sitt stora barndomshem och eftersom familjen, särskilt Anna, gillar huset men inte har råd att betala kostnaden själva dyker tidens melodi upp: kollektivboende.
Snart har vi ett schablonmässigt brokigt gäng entusiastiska bekanta i 40-årsåldern som håller stormöten och dricker öl tillsammans.
Redan i urvalsprocessen av dem som ska ingå i kollektivet anar man vart det hela ska barka i väg, den ena reservationen och principen efter den andra tummas på. Snart har vi ett schablonmässigt brokigt gäng entusiastiska bekanta i 40-årsåldern som håller stormöten och dricker öl tillsammans.
Dock är det inte kollektivet som idé och praktik som blir filmens direkta konfliktkärna utan att den i början överkörda Erik blir kär i en av sina arkitektskoleelever, och rollerna kastas om. Han trivs riktigt bra med kollektivtanken och också den unga vackra Emma ska väl kunna rymmas i det gemensamma? Problemet är att inte längre Anna ryms i kärleksgemenskapen utan ganska snart bryter samman under kollektivmedlemmarnas försök att låtsas som om allt är normalt.
Thomas Vinterbergs Festen var den första filmen gjord enligt de stänga reglerna i ”Dogma 95”, manifestet med regler som skapade en superrealism, som han startade tillsammans med bland andra Lars von Trier. Ämnet, ett avslöjande på en fin släktmiddag av åratal av incestuösa och pedofila övergrepp, berörde starkt och lyckades mitt i det personliga dramat visa hur släktgruppens band kan utgöra ett strukturellt regelverk som ram kring övergreppen och motarbeta avslöjandet av dem.
Det är smärtsamt att följa Annas förnekade plåga.
I Kollektivet står också en personlig utsatthet mot gruppens vilja att försöka dämpa uttrycken för den. Det är smärtsamt att följa Annas förnekade plåga, också här blir tystnaden omkring henne ett sätt att förneka hennes rätt till den egna upplevelsen.
Liknande situationer kan vi möta i många sammanhang men i familjen finns inget fack och inga arbetsmiljöregler, bara vilsna vuxna som lätt blir barn när de närmaste agerar egoistiskt mitt i det kollektiva. Det var många som tog stryk i försöken att lösa upp just det som kollektivet var ett svar på: känslan av utanförskap i familjens trånga sköte.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr