På kvällen den 20 juli 1936, bara två dagar efter generalernas kupp, kallade Kataloniens president Lluís Companys till sig CNT-ledarna Juan García Oliver, Buenaventura Durruti och Diego Abad de Santillán.

Companys förklarade att syndikalisterna nu var herrar över Katalonien, eftersom de ensamma hade besegrat de fascistiska militärerna i Barcelona och andra städer, trots att regeringen i Madrid hade vägrat att dela ut vapen till CNT och UGT. Han erbjöd dem att också formellt ta makten.

Den katalanske presidenten hade ställt syndikalisterna inför ett fundamentalt dilemma, skriver Antony Beevor i sitt monumentala verk Spanska inbördeskriget. García Oliver sade efteråt att alternativen var frihetlig kommunism, som hade varit detsamma som anarkistisk diktatur, eller demokrati som innebär samarbete.

CNT valde samarbete. De trodde inte på någon form av diktatur, inte ens sin egen. I det råd som bildades dagen därpå, Comité Central de Milícíes Antifeixistes de Catalunya, begärde syndikalisterna endast fem av femton platser.

Det val som CNT gjorde har diskuterats av frihetliga socialister ända sedan dess. Beevor är förstående; det handlade inte bara om Katalonien, syndikalister i andra delar av Spanien där socialdemokrater och kommunister hade makten kunde råka illa ut vid en öppen konflikt inom vänstern. Risken för en nationell och internationell bojkott av Katalonien var också överhängande.

CNT:s ställningstagande var också ett inlägg i den ständigt pågående diskussionen om centralism kontra federalism i Spanien.

De som förespråkade centralism, främst de stalinistiska kommunisterna, skulle 1937 komma att segra i den kampen, men Beevor skriver att ”kommunistpartiets alla annat överskuggande maktlystnad innebar samtidigt en dödsstöt för befolkningens stridsmoral”.

Vid ett möte med den lokala samorganisationen av CNT i Barcelona kom delegaterna fram till att CNT inte gärna kunde svika sina medlemmar och anhängare genom att avstå från att handla, men att man heller inte kunde införa diktatur.

I sin bok Syndikalismen vid makten, svensk upplaga 1972, konstaterar César M. Lorenzo helt enkelt att CNT inte hade något annat val. Vid ett möte med den lokala samorganisationen av CNT i Barcelona kom delegaterna fram till – ”mödosamt” enligt Lorenzo – att CNT inte gärna kunde svika sina medlemmar och anhängare genom att avstå från att handla, men att man heller inte kunde införa diktatur.

Många syndikalister har under årens lopp undrat om inte CNT ändå missade en historiskt unik chans, att införa den frihetliga socialismen i en så pass utvecklad region som Katalonien. Men riskerna med detta hade varit enorma, inte bara politiskt/ekonomiskt, utan också för rörelsens själ. CNT avstod klokt nog från det totala maktövertagandets kortsiktiga fördelar, för att i stället med stor realism ge sig in i samarbetet med kommunister och borgerliga republikaner.

Beevor visar också sympati för den sociala revolution som faktiskt ägde rum i Katalonien och Aragonien, där många kooperativ bildades genom initiativ av arbetarna själva och där CNT hjälpte till med administration och utveckling. Han påpekar att många utländska journalister felaktigt antog att kooperativen representerade en romantisk återgång till de medeltida bykommunerna.

I själva verket fruktade inte arbetarna, åtminstone inte i de nordöstliga regionerna, modernisering. Tekniska förbättringar och rationaliseringar genomfördes i de flesta fabriker, eftersom arbetarna kunde kontrollera följderna av dessa förändringar.

CNT har kritiserats för att på sina håll, särskilt i Aragonien, ha använt våld för att bilda kollektiv. Enstaka sådana fall kan ha förekommit, framsprungna ur entusiasm, otålighet och en önskan att få in skörden i tid för att det inte skulle bli svält bland befolkningen i städerna. Men Beevor hänvisar till redogörelser som hävdar att syndikalisterna i allmänhet gick mjukt fram, att frivilliga kollektiv som lyckades bra genast ledde till att nya bildades, och att de omkring 600 kollektiven i Aragonien var en framgång för de fattiga bönderna.

Alla andra på den republikanska sidan avskydde och fruktade den sociala revolutionen i Katalonien, från stalinister till liberaler.

Alla andra på den republikanska sidan avskydde och fruktade den sociala revolutionen i Katalonien, från stalinister till liberaler. Spänningarna mellan CNT och PCE, kommunistpartiet, växte allteftersom kommunisterna blev starkare som en följd av den ökade prestige de fick av de sovjetiska vapenleveranserna. Vid flera tillfällen kom det till öppen strid mellan syndikalister och stalinister.

Mest förödande var de så kallade majdagarna 1937 i Barcelona, där CNT och POUM, en ickestalinistisk kommunistisk organisation, utsattes för en våldsam kampanj. CNT-anslutna arbetare byggde barrikader i hela staden, och trots att regeringen satte in 5 000 stormgardister för att hjälpa PSUC, det katalanska kommunistpartiet, hade syndikalisterna ett starkt grepp om staden. De var numerärt överlägsna, de höll större delen av staden och de förfogade över tungt artilleri i Castell de Montjuïc.

Man ville inte låta det gå till fullt inbördeskrig inom inbördeskriget, eftersom syndikalisterna då skulle utmålas som förrädare gentemot vänsterfronten

Men CNT vek undan. Man ville inte låta det gå till fullt inbördeskrig inom inbördeskriget, eftersom syndikalisterna då skulle utmålas som förrädare gentemot vänsterfronten. En kompromiss utarbetades, där regeringen lovade att dra tillbaka stormgardisterna och CNT åtog sig att riva barrikaderna. Detta var i praktiken ett nederlag för de frihetliga.

Stalinisternas propaganda drabbade mest POUM som anklagades för de mest groteska saker, bland annat för kontakter med fascisterna, och uttrycket ”trotskistiska förrädare” förekom hela tiden i artiklar och pamfletter; att Trotskij själv hade tagit avstånd från POUM var inget som hindrade de spanska kommunisterna.

I bakgrunden fanns också kommunisternas ständiga hot om indragna sovjetiska vapenleveranser, ifall inte kommunistpartierna i Spanien ständigt fick som de ville. Men ändå. CNT:s kompromisslinje året innan har ett drag av nödvändighet över sig, men det har inte eftergivenheten under majdagarna.

Följden nu blev att CNT förlorade sitt dominerande inflytande i Barcelona. Stalinisterna kunde krossa konkurrenten POUM, vars ledare fängslades, torterades och mördades av sovjetiska polisagenter. En tid senare kunde kommunisterna tvinga konseljpresidenten i centralregeringen Largo Caballero att avgå. Han efterträddes av Juan Negrín, som många kallade för en Moskvastyrd ma-rionett. Stalinisternas makt inom republiken och dess armé ökade kraftigt. I en slutlig uppgörelse med stalinisterna i Madrid i början av 1939 segrade syndikalisterna, men då var allt redan för sent.

Om nu denna stalinisternas makt, och deras ständiga krav på enhet och disciplin, hade lett till militära framgångar i inbördeskriget så hade de kunnat hävda att deras politiska linje hade varit berättigad. Men miliserna upplöstes, disciplinen stärktes och sovjetiska rådgivare tog mer eller mindre över den republikanska armén utan att Franco kunde stoppas, än mindre pressas tillbaka.

Fascismens seger i Spanien var inget ödesbestämt. Om regeringen hade mött kuppen den 18 juli 1936 snabbt och beslutsamt, bland annat genom att omedelbart beordra utdelning av vapen till arbetarorganisationerna är det inte otroligt att upproret hade kapsejsat.

När kuppen ändå missslyckades var generalerna tvungna att övergå till ett regelrätt krig. De kunde då skeppa över stridsvana soldater från Spanska Marocko till Andalusien, vilket var nödvändigt med tanke på att den reguljära spanska armén var dåligt utbildad och liten till numerären. I detta krig fick de också betydande hjälp med vapen och soldater av Italien och Nazityskland, medan Frankrikes och Englands noninterventionspolitik ledde till att republiken i stort sett bara kunde få militär hjälp av Sovjet.

Ännu första halvåret 1938 kunde republiken mönstra fler soldater än upprorsarmén, och vissa sovjetiska vapen, inte minst stridsvagnarna, hade visat sig effektiva. Varför kom då sammanbrottet så snabbt?

Att stalinisterna i grunden förstörde moralen inom vänsterfronten, även bland de internationella brigaderna, hade stor betydelse. Men den militärt kanske avgörande frågan är om generalerna och de sovjetiska rådgivarna använde republikens resurser på bästa sätt.

Antony Beevor är benägen att svara nej på den frågan. Republiken lyckades framgångsrikt försvara Madrid, och man höll ännu i slutet av 1937 nästan halva Spanien. Men de stora republikanska offensiverna – Brunete, Teruel, Ebro – kostade förtvivlat mycket i döda och sårade, och i materielförluster.

Beevor hävdar att offensiverna saknade klara mål, att de leddes dåligt när de väl inletts, och att de på det hela taget var onödiga. Nationalisterna hade snart lärt sig att dra sig undan, dra fram förstärkningar och att slå tillbaka med stor kraft. Republiken borde i stället ha gått in för ett slags gerillaliknande taktik, med mindre angrepp på överraskande punkter av fronten och bakom fronten. Offensiverna, menar Beevor, var inte militärt motiverade, och genomfördes för att den stalinistiska propagandan skulle kunna peka på segrar.

Det är svårt att utan grundliga militärhistoriska studier säga hur berättigad Beevors kritik är. Men visst har han bestickande argument. Vid slaget om Teruel förlorade republiken 60 000 man i stupade och sårade, en fruktansvärd åderlåtning – för att ta en stad som snabbt förlorades igen. Hela företaget var tragiskt och meningslöst, skriver Beevor: ”Republikanerna hade föresatt sig att erövra en stad som saknade strategiskt värde och som de aldrig kunde ha förväntat sig att kunna hålla (…) De republikanska ledarna hade (…) åter helt i onödan offrat en stor del av sina dugligaste soldater.”

Som det nu var segrade generalerna, med hjälp utifrån, och med stöd av fascistiska och paramilitära organisationer, av prästerna, godsherrarna och företagsägarna.

Kanske hade kriget kunnat föras på ett annat sätt. Som det nu var segrade generalerna, med hjälp utifrån, och med stöd av fascistiska och paramilitära organisationer, av prästerna, godsherrarna och företagsägarna. Många slog naturligtvis vakt om egna materiella intressen, men här finns också ett skrämmande hat med irrationella rötter i den spanska historien, i drömmar om spansk storhet och ett spanskt katolskt imperium i delar av Nordafrika.

Detta allt överskuggande hat mot allt som var vänster fick Franco att säga att han kunde tänka sig att skjuta alla som i valen i början av 1936 hade röstat på folkfrontens partier – över fem miljoner spanjorer!

Detta hat ledde till en medveten och planerad terror, under och efter kriget. Folkfrontens partikadrer skulle fysiskt förintas. Beevor, som i denna nya upplaga av sin bok har haft tillgång till tidigare stängda spanska och ryska arkiv, skriver att de officiella undersökningarna i drygt hälften av Spaniens provinser visar på 35 000 avrättningar genomförda av nationalisterna efter kriget. Den slutliga siffran är förstås mycket högre och kommer ”förmodligen att överstiga 200 000”.

I så fall svarade högern för minst tio gånger så många mord och avrättningar som vänstern. Det har också visat sig att beskyllningarna mot vänstern före och i början av kriget för våldtäkt på nunnor, mord på präster och andra våldsdåd i de allra flesta fall var rena propagandalögnerna. Uppgörelser förekom med kända folkförtryckare, men präster, tjänstemän och handelsmän som hade behandlat arbetarna rättvist och med respekt lämnades oftast i fred. Det går inte att slarvigt säga att de båda sidorna i Spanien var lika goda kålsupare.

Det är ett imponerande och sympatiskt verk om det spanska inbördeskriget som Antony Beevor har åstadkommit. På de 560 sidorna har han fått med en oerhörd mängd fakta, namn, citat, kartor, bilder och noter. Han är starkt kritisk till nationalisterna, som med ett hyckleri utan gräns efter kriget kunde arkebusera republikaner för ”militärt myteri”, men också till stalinisterna för deras hänsynslöshet, maktlystnad och militära inkompetens.

Han slutar sin bok lite pessimistiskt. Historien är aldrig prydlig och bör alltid sluta med frågor, ”slutsatser är alldeles för bekväma”. Men visst behövs det slutsatser för att ändra något till det bättre, och visst kan slutsatser dras av det spanska inbördeskriget, inte minst om den stora faran av politisk fanatism. De demokratier som så förblindade svek vänstern och liberalerna i Spanien, de skulle snart tvingas in i en kamp på liv och död med samma svartbruna fiender.