I torsdags förra veckan, den 7 juli, ställde statens särskilda utredare av skogsvårdslagen, Charlotta Riberdahl, sig en fråga om hur man ska se på ägandet av skog. Det skedde inför publik i Visby, under pågående Almedalsvecka.
Knappt en vecka senare, den 13 juli, fick hon sparken av landsbygdsminister Sven-Erik Bucht, efter att Lantbrukarnas riksförbund, LRF, ägnat dagarna däremellan åt en koordinerad hetskampanj i frågan.
För att söka återskänka denna fullständigt proportionslösa affär något av dess rätta måttförhållanden följer här det skandaliserade uttalandet i dess helhet:
”Man kan fundera på, och nu är jag mycket provokativ och det är jag medveten om, men jag tycker ändå det är intressant som en aspekt, att när man har en så viktig naturresurs som skogen, som är så väldigt viktig för den biologiska mångfalden, det är ju många växter och djur som är beroende av skogen, vi är också beroende av den ur klimatsynpunkt, och vi är beroende av den för att rena vårt vatten. Ska man tillåta ett så stort privat ägande av en så viktig naturresurs som är av stort nationellt intresse men också globalt intresse ur miljösynpunkt?”
Charlotta Riberdahl-affären aktualiserar två saker:
Det besinningslösa i att gå i taket över denna typ av uttalanden och det djupt upprörande i hur LRF tillåts diktera regeringens landsbygdspolitik.
Privat ägande av stora naturresurser är med rätta ett laddat ämne.
Det borde till att börja med vara lätt att se det relevanta i Charlotta Riberdahls funderingar, även för någon utan ambitioner att radikalt omgestalta ägarförhållandena i samhället. Privat ägande av stora naturresurser är med rätta ett laddat ämne. När det handlar om naturtillgångar där LRF inte har ett finger med i spelet – såsom vattnet vi dricker och mineralerna som bryts ur våra berg – anses det i breda lager som mycket kontroversiellt när privata intressen får styra över dem. Därtill är det på alla sätt rimligt att, som Charlotta Riberdahl gjorde, i en diskussion ta sin utgångspunkt i miljöns och samhällets behov, snarare än att ta de nuvarande ägarförhållandena för givna.
Framför allt kan vi alla se hur modest Charlotta Riberdahl formulerade sina frågeställningar i Almedalen.
LRF reagerade i stället med full affekt, av den typ som nästan bara är möjlig där det är det egna särintresset som upplevs hotat.
Men även för någon som inte instämmer i att dagens skogsägande är relevant att problematisera borde skogsvårdslagsutredarens uttalande kunnat tas som utgångspunkt för en sansad diskussion: Vad har det privata skogsägandet bidragit med? Hur skulle en önskvärd utveckling se ut?
LRF reagerade i stället med full affekt, av den typ som nästan bara är möjlig där det är det egna särintresset som upplevs hotat.
I pressmeddelanden och utspel kryddade med överspända formuleringar såsom ”Äganderätten är viktig inte bara för skogsägare, den utgör grunden för det välfärdssamhälle vi byggt” ville de göra gällande att det här var bland det mest oerhörda som drabbat ”det gröna näringslivet”, som modebegreppet för den egna branschen lyder, på länge. I samma pressmeddelande där den egna driftens saliggörande verkan på miljön och klimatet hyllades framhölls, som för att genast undergräva de egna högtravande formuleringarna, att man redan drabbats av ”olika former av inskränkningar”, såsom ”reservatsbildningar, brukningsförbud av skog, strandskydd, vattenskyddsområden”, varför det nu fick vara nog.
Det riktigt allvarliga är dock hur LRF:s petningsönskemål inom en vecka blir regeringens beslut.
Det riktigt allvarliga är dock hur LRF:s petningsönskemål inom en vecka blir regeringens beslut. Och tyvärr toppar detta ett ett redan upparbetat mönster.
Sedan regeringsskiftet 2014 och Sven-Erik Buchts tillträde som landsbygdsminister tycks landsbygdsdepartementet ständigt ha sökt överträffa sig själva – och sina centerpartistiska föregångare – i undfallenhet för landsbygdens företagarintressen. Det har handlat om fortsatt vargjakt, det har handlat om nya subventioner till den krisande mjölkbranschen och dieselskattskompensation för lantbrukare, och så sent som i torsdags hyllade LRF Sven-Erik Bucht i ett pressmeddelande för att han lovat se till att domstolshandläggningen av ärenden som rör jakt på rovdjur ska snabbas på.
S/MP-regeringen må även på andra områden ha visat sin ovilja att bedriva en självständig politik, men undfallenheten för det snöda vinstintresset kan knappast bli större än vad den i dagsläget är när det gäller landsbygdsfrågorna.
Det är ynkligt.
