DET ELFTE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN
Hur hårt är allt?
När man är sexton år, ska man behöva känna sig som sjuttiofem?
Jag låg nerbäddad under tre täcken i sängen. På benen hade jag leggings. På händerna pappas läderhandskar. Fråga mig inte varför. Någon form av pansar behöver man.
Dessutom är han min pappa.
Jag kände bara hat, hat, hat mot min mamma.
Julia Lerngren, a.k.a. Niclas nya lover/mistress.
Om hon bara inte berättat hade det aldrig hänt.
Något rörde vid dörren. Det var pappa. Han stod i sin Gävle-tröja och såg rufsigt förvånad ut. Liksom mild.
Jag pillade ut öronsnäckan med handskarna.
”Janne, vill du vara med här? Jag håller på att prova ut de nya täckbyxorna.”
”Täckbyxor?”
”Vi åker på hajk med några friluftsintresserade i Amors klass.”
”Skämtar du?”
Pappa såg på mig.
”Nej. Skojar du med mina handskar? Man skulle kunna fråga sig varför du har mina handskar på dig i sängen.”
”Det är så freaking kallt i hela lägenheten.”
Pappa höll sig från tillsägelser. Han hasade iväg till ett stort paket ute på vardagsrumsgolvet. Drog ur ett par enorma, svarta täckbyxor. Han höll nästan på att tappa balansen när de träddes på.
Det kändes ruggigt i hela mig.
”Vad menar du med hajk? Vilka ska du åka med?”
”Jennie, Jossan, Malva och Isabelle.”
Namnen prickade mig som hårda isbitar i hjärtat.
Jaså dom.
Nu fattade jag att Amor menade allvar med allt. Han skulle verkligen ändra på hela världshistorien.
”De passar ju jättebra.” Pappa såg ovanligt odräglig ut i de stora täckbyxorna. Som en smal pinne invirad i en skumgummimadrass.
”Vi åker i månadsskiftet. Om kylan är kvar då.”
”Ursäkta, men jag måste verkligen lyssna på Morrissey.”
Var det Tierp som hade skadat honom? Jag har läst någonstans att gifta par som flyttar till förorten, villakvarteret eller den lilla småstaden blir isolerade, så isolerade att någon till slut blir galen. Något litet svagt hjärta kokar alltid över.
Tretton minusgrader i mars. Året var verkligen förskjutet, numera var hösten sommar och våren en enda lång vinter. Jag drog ner persiennerna och skruvade upp elementet. Pappas handskar var inkompatibla med tangentbordet, de fick åka av.
”Catharina Blomsteräng Swärdh”, stod det i mejlkorgen.
Hej Bita och Jane.
”Hej”, sa jag högt för mig själv.
Välkomna till ett möte på mitt rum imorgon klockan 8.00. Jag vill följa upp samtalet vi hade i början av månaden. Daniel A kommer att vara med. Lilly håller vi utanför det här.”
”Du fucking skämtar”, sa jag och höjde volymen på datorn. Åtta på morgonen. Morrissey skulle komma och överrösta allt.
Varför kände jag mig alltid som peaken i en världsomstörtande låt?
Som fyllan i en ölburk?
Som det skönaste ögonblicket i en orgasm?
Hur är det ens möjligt att så sublima individer som vi lever och rör oss i samma värld som vuxna täckbyxgubbar och skräcködlerektorer? Så tänkte jag.
Sedan la jag mig på sängen och tänkte på pappa igen. Tierp. Var det Tierp som hade skadat honom? Jag har läst någonstans att gifta par som flyttar till förorten, villakvarteret eller den lilla småstaden blir isolerade, så isolerade att någon till slut blir galen. Något litet svagt hjärta kokar alltid över.
Jag gick ut till pappa igen.
”Pappa, jag kan följa med dig på hajken”, sa jag ömt.
Han stod i sina varma täckbyxor och klickade fram berättelser om sporten på text-tv.
”Vad trevligt, Janne. Vi får se hur det blir.”
Jag la mig ner i den slitna Klippan-soffan. Pappa bytte solidariskt tevekanal till något där folk skrattade och grät. Hur mycket jag än ansträngde mig kunde jag inte se att min pappa skulle kunna slå en enda människa.
Men vad visste jag om kärleken.
”Du har rätt, det är förjävligt kallt hemma hos oss”, sa pappa och slängde en fleecefilt över min kropp.
Fem minuter senare stod jag framför Bitas hus. Klockan var halv elva och det var tisdag. Ändå måste man ibland. Stå barskrapad med sorgen upp i röven och bulta med ett slitet hjärta.
Det behövdes lite detektivarbete. Det var en köttmarknad därute. Natten skulle bli seg och hård som kola, hårdare än allt, och jag skulle som vanligt ligga hemma och förbereda mig för att dö. Pappa hustrumisshandlare, mamma polygam. Failade lilla barn. Pappa hade somnat på andra sidan av soffan, munnen var öppen på vid gavel, som om någon hade krokat dit en mun, och ur det oändliga gapet kom nu ett oregelbundet, rosslande ljud. Jag reste mig upproriskt från filten.
Jane, Jane, kom ihåg att du heter Jane. Kom ihåg att ditt namn glittrar som ett pärlhalsband i natten.
Fem minuter senare stod jag framför Bitas hus. Klockan var halv elva och det var tisdag. Ändå måste man ibland. Stå barskrapad med sorgen upp i röven och bulta med ett slitet hjärta. Och säga: snälla, kan jag få prata med min vän? Bara en pytteliten stund?
De hade folk hemma. Fariba såg besvärad men glad ut. Röster, matlukt, allmän förvirring. Det var ett helt sällskap i hallen som skulle hem.
”Bita, joonam, kommer du och tar emot besöket?”
Fariba vinkade in mig från trappan flera gånger. Liksom: in med dig, in med dig. Jag hamnade mitt i en konversation medan vännerna tog på sig halsdukarna och kapporna och samtidigt hälsade på mig.
”Nej, nej, nej”, förklarade Mahmoud. ”Faktiskt, Bita är kemist. Hon kommer att vinna Nobel Prize.”
Fariba backade upp.
”Bita har vunnit stipendium. Bästa unga kemist.” Den mörkhåriga damen som Fariba hjälpte på med kappan log imponerat. Fariba nickade stolt. Bita for förbi allihop, kom som ett skott rakt i min famn.
”Det var Daniel Abdollah som vann priset”, sa hon. ”Bästa unga företagare.” Fariba såg ut som om hon inte förstod. ”Hallå, jag fick liksom bara A på provet. Och hedersomnämnande i skolans kemiklubb.”
”Du ser”, sa Fariba till kvinnan hon hade en grej med. ”Och på alla proven högsta betyg.”
Mahmoud dunkade Bita i ryggen.
”Nobel Peace Prize. She is a God, ser du?” sa han till sin manlige vän och lyfte upp Bita mot taket. ”Väger inte ett gram. Faktiskt, jag ska mata dig med ghormeh sabzi tills du spricker.”
Bita sprattlade med benen.
”Gorby’s pizza?” försökte jag.
Hela sällskapet skrattade åt mig.
”Han menar örtgryta”, sa Bita. ”Persian speciality.”
”Har du inte smakat?” sa Fariba. ”Kom, kom, Janne, du måste smaka.” Bitas mamma for in i köket och lyfte på ett lock. ”Och jag har även salade olivie. Potatis, majonnäs, ägg. Är du hungrig?”
Fariba hade redan börjat hälla upp på ett fat.
”Hallå, vi ska liksom power-walka”, invände Bita.
”Min Gud du kommer dissapear like ett snöre i min hand”, sa Mahmoud som kindpussat bort alla gästerna i hallen, och gestikulerade något försvinnande med handen. Han öppnade dörren ut till mörkret och föste ut oss så kärleksfullt som bara en riktig pappa kan göra.
Vad gör man med en pappa som kastar skridskor? Som håller på med våld? Det brände i halsen.
Jag fattade inte att detta sällskap av välartade, nära vänner till Bitas familj härbärgerades av själva Tierp.
”Var bor de liksom?” frågade jag.
”Några i Vendel, de kör bil, en familj på Rådhusallén, några nära dig.”
”Jag har aldrig sett dom förut.”
Sällskapet försvann runt hörnet när vi kom upp på trottoaren. Det hördes skratt.
”Hur är det, baby?”
Bitas örhängen var två monsterstora, tjocka silverringar, de trycktes in i örat när jag kramade henne i armkroken. Ibland kom man för nära Bita.
”Aj”, sa hon.
”Förlåt.”
Vi gick tysta.
”Kan vi inte bara lyssna på musik?” sa jag.
”Okej.”
Jag vet inte varför jag hade så svårt att prata. Det var bara det att en brant störtade inom mig. Ett gluphål av schweiziska alper. Jag förberedde mig inför jordens ensammaste uppgift: klara av att åka nerför alperna utan förkunskaper, med risk att rulla igång världshistoriens största lavin. Vad gör man med en pappa som kastar skridskor? Som håller på med våld? Det brände i halsen. Bita krokade fast en trösterik hörselsnäcka i mitt öra. Drog på musik utan en tanke på volymen.
”Oj, sorry.”
Hon sänkte. Som vanligt någon typ av r’n’b jag inte kände till. Jag som hade behövt lyssna på Morrissey, på Glasvegas, på Moto Boy, på någon form av sinnessjuk melankoli som kunde fånga mitt skandinaviska vansinnesvemod bättre än jag själv.
Det gick inte att hejda, gråten fanns i munnen, jag behövde bara försöka säga något för att den skulle rassla till och få hela min kropp att böja sig i en krum, skoliosliknande position. Det kändes som om jag behövde en rullstol.
Det var Bitas närhet, det var hennes lukt, det var hennes föräldrar, det var hennes hedersomnämnande från skolans kemiklubb, det var mina tunga Doctor Martens som jag inte ens visste vad de gjorde på min kropp, vad är jag för liten person att ha så mycket attityd på fötterna, vad är jag för liten person att ha så mycket sorg inom mig, vad är jag för liten person att ligga med idioter som ger mig vårtor och tror att det är skoj, vad är jag för idiotperson att sakna all den värme jag behöver nu.
Jag, som borde ha ett så jävla bra liv!!!
Jag kröp ihop mot asfalten och hulkade. Bita kramade mig med all den soul-mate-ness hon har.
”Min super-duper-mega-gud”, sa hon och strök mitt hår.
I nästa bok gifter jag mig med henne, jag svär.
Hon höll om mig, kanske tyckte hon att jag grät för högt, tänk om det skulle höras ända in till radhuset, om Fariba och Mahmoud skulle ringa polisen, tänk om någon skulle klassa mig som alkoholistbarn.
Bita liksom kände mig.
”Tänk inte för mycket på dom andra nu. Gråt. Jag håller dig.”
En lång sträng av snörvel gungade från min hand. Jag snorade in resten. Pappa. Det var hans eget fel. Genom hela skilsmässan hade jag varit lojal, visserligen hatat honom men ändå, alltid varit lojal, alltid på hans sida, jävla mamma som lämnat oss, så tänkte jag. Och så var det hela tiden hans eget fel.
Mina ögon mötte för första gången Bitas. De var stora, mörkt gröna och undrande. Vi började gå. Någon med en pudel kom gående, sa ”hej”.
”Hej”, sa vi.
Stjärnorna glödde på den svarta Tierphimlen.
Vi gick på gångstigen förbi lekplatsen, ålderdomshemmet och allmänningen.
”Jag träffade mamma”, sa jag.
”Oh, shit”, sa Bita. ”Jag som trodde det handlade om Amor eller Abdollah.”
”Varför dom?”sa jag.
”För du verkar hålla på med dom en del, vad vet jag.”
Jag klarnade från gråten.
”Vadå hålla på?”
”Glöm det”, sa Bita ångerfullt. ”Snälla berätta.”
”Okej, men vadå hålla på.”
”Heder, Janne, GLÖM.”
Jag skakade av mig känslan av upprördhet för minsta grej.
”Mamma. Hon sa en sak. Hon berättade om pappa. I våras, innan dom skildes. Att han smockade henne med en skridsko. Eller fan, två jävla hockeyrör.”
Gråten liksom gled ur munnen med ordet ”hockeyrör”. Nu grät jag vidöppet.
”Ouch. Det sved”, sa Bita.
Hon försökte trösta mig med blicken. Det jag hade berättat rumlade runt mellan oss som en sällsynt sjövattenspärla, den hade gröpts ut från min mun, från mitt inre, och något hade släppt. Nu visste vi bara inte vad vi skulle göra med den.
”Misshandel?” sa Bita. Hon fick det där småleendet på läpparna som man får när man måste hantera något svårt men inte klarar det.
”Hon blödde från käken och fick gå till sjukhuset.”
Bita kramade mig.
”Jävla Kent Lerngren, jävla Kent Lerngren, jävla Kent Lerngren.”
Jag grät in i hennes axel. Snörvlade.
”Snälla, säg inte så.”
Utan att märka det hade vi gått rätt långt. En liten gångstig kan inte fortsätta i evigheter inom en upplyst sfär. Förr eller senare leder den in i ovissheten. Ett totalt jävla mörker. En liten gnista av pappakärlek som plötsligt ändrar betydelse. Oroshärdarna som sitter i ryggraden, som påminner dig om att du på en offentlig cykelväg tillhör praktiskt taget vem som helst.
Bita hade panikslaget gripit tag i min ärm.
”Janne, det är nån som cyklar bakom oss.”
Hennes sneakers floppade mot asfalten, lätet upphörde och vi stod stilla. En sådan där cyklist, i gröna cykelbyxor och glasögon som ett cyklop, med den sammantagna uppenbarelsen av en groda.
Eller en rymdvarelse.
Eller en våldtäktsman.
Amor sa till mig en gång: ”men hallå, tjejer VILL väl bli våldtagna? Kan du inte bara erkänna det? Ni låtsas som att ni är offer!” Och jag hade knuffat honom ner från enhjulingen då.
Var jag också våldsam?
Son of a bitch?
Eller snarare: daughter of a slaughter?
Cyklisten passerade oss. Jag råkade se in i hans ansikte, det var fail, man ska aldrig se in i sin mördares ansikte, men samtidigt MÅSTE man memorera hur han ser ut om han skulle visa sig vara våldtäktsman och man ska anmäla honom sedan.
Den gröna lilla rumpan guppade över sadeln.
”SPRING!” väste Bita i mitt öra. Och fy fan vad vi sprang. Vi sprang tillbaka, rätt in i skogen, så snabbt att Bitas lössläppta stil började glappa mot marken, hennes öppna täckjacka fladdrade in i mig. Jag vände om och såg tillbaka. Problemet var bara att den lille cyklisten också snurrade runt med sin cykel ett varv.
Han tänkte köra efter oss.
Vi flöt förbi Tierps bajsbruna kommunhus, Biblioteket, Arbetarbladets redaktion, Hotell Gästas och Bennys fula Grill med de bästa hamburgarna i hela landet. Bara en sopsamlare gled runt i snöslemmet med sin svarta säck.
Bita höll två pekfingrar mot min pulsåder på halsen. Jag låg uppenbarligen på marken. Runt omkring oss svävade en stor hydda av naturens eget bråte. Jag kände mig som ett vildsvin. Jag längtade efter Amor. Jag längtade efter något som inte var under min egen värdighet.
Ligga under en hopfallen gran längs skogskanten i Tierps södra delar, en tisdagskväll klockan 23.
Toppa sin egen maxpuls gånger tjugo.
Jag hade blodsmak i halsen.
”Du måste ta djupa andetag”, sa Bita. ”Här, håll min hand.”
Vi låg där och höll varandra i handen. Luften var som att bita i is. Jag fyllde lungorna med det kalla. Cyklisten hade förlorat mot oss.
Vad hade vi vunnit?
”Jag hatar att man måste vara rädd”, sa jag. ”Jag har liksom en jävla pinne i röven.”
”Lär dig att hantera det. Du kommer få gå runt med den där pinnen i minst tjugo år till.”
”Vad händer sen?”
”Då blir du mogen nog att stanna inne på kvällarna.”
Jag skrattade svagt.
Bita fick upp en pinne för att illustrera pinnen i röven. Hon synade den som en sällsynt diamant. Hennes svarta hår glittrade i nattskenet. Vi tänkte båda på middagen hos Fariba och Mahmoud, på värmeljusen, på sorlet och skratten, på lukten som stigit från Faribas stora gryta på bordet, ghormeh sabzi och ris. Att leva ett fredat liv.
”Var är vi någonstans?” sa jag.
”Kusten är i alla fall klar”, sa Bita. ”Vi går och kollar.”
Daniel Abdollahs pizzaförort, hur ofta hade jag närmat mig den? En gång när jag rastade grannens tax och fick följa den sabla taxen efter ett spår? När vi tvingades dit för att suga ut Lilly ur misshandelssoppan? VAD FAN HÄNDER? VAD FACKIN HÄNDER OSS? JAG LIKSOM ARTIKULERADE DETTA TILL BITA: VAD HÅLLER VÄRLDEN PÅ MED FÖR NEDBRYTNINGSPROCESSER AV OSS? Du bor i en håla. Du har dina rutter. Du vet exakt var du får röra dig, vilka livsramar som innehåller dig. Vilka människor du stöter på var. Nu stod vi här. ”Höghusen” med fyra jävla våningar.
”Forget your dad, he’s gone, he’s gone, he’s gone”, sjöng Bita och krokade fast en snäcka i örat igen.
Det var släckt i alla fönster förutom i Daniel As.
”Janne, vi har guldläge nu. Vi måste kolla in i lägenheten.”
Melodin pumpade in i min hjärna och gjorde mig hög på kampen.
Glöm din farsa, glöm din farsa, glöm din farsa!
”Vi måste kolla vad i helvete det är han håller på med i den där jävla lägenheten”, halvskrek jag på grund av hörlurar i öronen.
Bita skrattade.
”Bra, Janne, det är så det ska låta. Kan du fasadklättring?”
”Driver du”, sa jag. ”Aldrig att vi klättrar upp.”
”Du vet att jag gör det”, sa Bita.
”Men Fariba och Mahmoud?”
”De håller mig inte hårt, Janne. De tvingar på mig mat och sjukt höga prestationskrav. Det är deras snara om mig. Annars är jag fri.”
Jag såg på henne med den stinna avundsblicken.
Men vi behövde inte klättra upp.
”Stanna!” sa Bita. ”Säg jag SVÄR vem du ser därinne!”
I Daniel Abdollahs rum.
Det var komiskt. Daniel höll till och med i en pizzakartong. Han tuggade och pratade med någon. Stjärnorna glödde på natthimlen över låghusets platta tak. Vi klättrade upp på ett cykelställ och stödde oss på en lyktstolpe. Din farsa är borta, din farsa är borta, du gör detta och din farsa är borta.
För första gången fri.
”Ser du vem det är?” sa Bita.
Och jag såg.
Amors lilla randiga konstnärsarm, jag följde blicken upp längs hans bringa, torson jag hade sugit på, bröstvårtorna jag hade haft i min mun. Sexton år av saknad efter en riktig man. Såg det lockiga, oemotståndliga håret.
Oskyldighetshåret.
Amor hade kallat mig för ”hora” en gång när vi låg. Jag tyckte det var gulligt. Nu ville jag bara strypa vartenda minne som dök upp.
Bita nickade och såg på mig.
”Nu vet vi att det är dom två, va?”
”Ja, men typ”, sa jag, med de oroliga tomflaskorna kvar i magen. Bita lyssnade inte på det. ”FORGET YOUR MAN, HE’S GONE, HE’S GONE, HE’S GONE”, halvskrek hon med låtsasmicken i handen. ”Fan vad skönt att ha fått veta sanningen om någon. Just Amor också! The sär from the cirkus!”
Jag sträckte mig upp för att låtsas vilja se bättre.
”Vilken jävla business dom har därinne”, sa Bita tvärsäkert. ”Pizza och porr. Fy fan, jag kräks i munnen.”
Alla glasskärvor sprack i tusen bitar i mig på samma gång.
”Okej, jag fattar nu”, tog jag sats. ”Vilken lowlife han är, min Amor.”
”Hur känns det nu?”
De skrattade därinne. Tittade på datorn.
”Det var väl kul medan det varade”, sa jag. ”Medan jag kunde låtsas att jag höll på med kärlek.”
”Naaaaw. Känns det jobbigt?”
”Inte så”, ljög jag.
”Kan du ringa honom?” frågade Bita. ”Se vad som händer?”
AMOR, tryckte jag darrigt in på telefonen. Jag såg genom fönstret: Amor som plockar upp sin mobil. Inget svar.
En ensam blå bil gled fram med ett riv genom Tierpnatten. Det var Mahmoud, han vevade ner rutan och vinkade in oss med en iver som om vi bodde i Baltimore och polisen var efter honom.
”Fort in, mina flickor. Fort in! Vad gör på gatan så sent? Faktiskt, vi blivit mycket oroliga. Jag har kört runt i hela stan!”
Vi guppade runt i baksätet och det kändes som om jag hade förstått något väsentligt om världen. Det var helt okej att kalla Tierp för stad.
Det luktade varmt i bilen.
”Får jag sova hos er?” frågade jag blygt.
”Självklart, azizam. Vår hem är din hem. Bitas vänner är som våra egna barnen”, skrattade Mahmoud och slog ut med handen. ”Här kan du inte stanna!”
Han hade rätt. Vi flöt förbi Tierps bajsbruna kommunhus, Biblioteket, Arbetarbladets redaktion, Hotell Gästas och Bennys fula Grill med de bästa hamburgarna i hela landet. Bara en sopsamlare gled runt i snöslemmet med sin svarta säck.
”Skojar du”, gäspade Bita. ”Mina föräldrar vill typ adoptera dig.”
Fortsättning följer…
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr
