Juni i år var den varmaste månaden någonsin sedan Nasa inledde sina mätningar, konstaterades det i dagarna. Enligt det amerikanska vetenskapliga klimatorganet NOAA är det den fjortonde månaden i rad som det globala värmerekordet överträffas.
Parisklimattoppmötets mål från i höstas om att begränsa den globala uppvärmningen till maximalt 2 grader, med en förhoppning om 1,5 grader, ter sig mycket långt borta.
Och det intrycket stärks när man ser vad som händer på området runtom i världen. Utsläppen från transporterna ökar, Sverige säljer sitt kolgruveinnehav till ett tjeckiskt skurkföretag, Storbritanniens nya premiärminister avvecklar klimatförändringsdepartementet, den globala köttkonsumtionen skjuter i höjden.
Det anmärkningsvärda är att det i stort sett inte händer ett dyft – att vi blundande forsar mot avgrunden.
Ingen med insikt om problemets omfattning har trott att bekämpandet av den globala uppvärmningen skulle vara en lätt sak. Det kräver att omfattande samhällsstrukturer omformas, att starka kapitalintressen utmanas och att vi på flera sätt kollektivt förändrar vår livsstil. Det anmärkningsvärda är att det i stort sett inte händer ett dyft – att vi blundande forsar mot avgrunden.
Naturligtvis bottnar obenägenheten till handling till stor del i att vår världs mäktiga saknar verkliga incitament till handling. Kortsiktigt finns mycket lite att vinna på att röra sig i den politiska riktning som skulle krävas.
Men här spelar också tidsandan in. Den kortvariga men intensiva allmänna uppmärksamhet som klimatförändringsfrågorna väckte i västvärlden vid 00-talets mitt kom efter en tid att överskuggas av den uppblommande finanskrisen. Möjligheterna till en stärkt systemkritik från vänster- och arbetarrörelsehåll till följd av denna – en kritik som i bästa fall också hade kunnat innefatta miljö- och klimatfrågorna – gick på de flesta håll förlorade.
Därefter har fokus för samhällsoron kommit att hamna på asylpolitik, invandring som civilisatoriskt hot samt föregiven värderingskollaps i västerlandet.
Därefter har fokus för samhällsoron i förskräckande många länder och på förskräckande många plan kommit att hamna på asylpolitik, invandring som civilisatoriskt hot samt föregiven värderingskollaps i västerlandet. Kort sagt allt det som de ännu obrutet växande högerradikala och högerpopulistiska krafterna vill att det ska ligga på.
Vi närmar oss punkten där de vidriga konsekvenser som den högerradikala och invandringsfientliga vågen medför för utsatta grupper börjar motsvaras av lika allvarliga konsekvenser i form av alla viktiga frågor den skymmer.
När Storbritannien, som redan infört skattelättnader för olja och gas, efter Theresa Mays tillträde som premiärminister beslutat stänga landets klimatförändrings- och energieffektivitetsdepartement, känns det som en övertydlig illustration av detta. Den enda opinion som behöver blidkas är den i EU-folkomröstningen högröstade invandringskritiska opinionen – allt annat kan bero.
Ju mer temperaturen stiger, desto fler desperata människor måste motas bort vid gränsen. Och desto mer kan fokus i väst läggas på hat mot de utsatta.
Eftersom klimatförändringarna slår hårdast mot de fattigaste delarna av världen, och redan i dag indirekt har ett finger med i spelet i många av samtidens väpnade konflikter, tecknas konturerna av en fasaväckande negativ spiral för ens inre syn. Ju mer temperaturen stiger, desto fler desperata människor måste motas bort vid gränsen. Och desto mer kan fokus i väst läggas på hat mot de utsatta.
Naturligtvis har vi ännu inte sett historiens slut – progressiva krafter har lyckats växa sig starka förr, och kommer med all säkerhet att få inflytande över samhällsutvecklingen på många håll igen. Men risken är stor att många viktiga år, och många människors och ekosystems välbefinnande, innan dess gått om intet.
