Sedan i måndags pågår Stockholm Pride, festivalen för homo- och bisexuella, transpersoner och queera, i huvudstaden.
Pridefirandets utformning, och på vilket sätt – om alls – konfliktdimensionen av den sexualpolitiska kampen numera kommer till uttryck under festivalen, tenderar att väcka starka känslor. Den frågan berör vi närmare på annan plats i det här numret av Arbetaren.
I denna vår samtid, när ledande svenska politiker av olika schatteringar bjuder över varandra i att prisa de ”svenska värderingar” som de vill ska genomsyra vårt samhälle, kan det nämligen också vara på sin plats att blicka bakåt.
En publikation som i praktiken bidrog till att fördomarna hölls vid liv var dessvärre denna tidning, och inte minst en av dess framstående medarbetare, författaren Vilhelm Moberg.
Fram till år 1944 var homosexuella handlingar brottsliga i Sverige. Avkriminaliseringen det året utgjorde naturligtvis ett stort steg i rätt riktning, men innebar ingalunda att hatet, misstänksamheten och okunskapen rörande homosexualitet försvann. En publikation som i praktiken bidrog till att fördomarna hölls vid liv och troligen spädde på det sociala lidandet främst för manliga homosexuella var dessvärre denna tidning, och inte minst en av dess framstående medarbetare, författaren Vilhelm Moberg. Under de så kallade rättsröteskandalerna drev Arbetaren och Moberg tesen att homosexuella på olika framträdande befattningar i samhället skyddade varandra och använde rättsapparaten för att kväsa sina motståndare.
I boken Att övervaka överheten skrev Vilhelm Moberg:
”Det gäller ingen klappjakt emot de homosexuella. Den avvikelsen i sin natur, som de företer, betraktar jag för min del som ett olycksöde. Ingen vettig människa vill lägga stenar på dessa människors bördor. Men nu är det ett beklämmande faktum att en mänsklig art av gamar kretsar kring dem: utpressarna.”
Så kunde toleransens värderingar ljuda år 1953 – i ord som upphovsmannen själv troligen fann progressiva, men som i dag omisskännligt bär fördomsfullhetens och utdefinierandets märke.
Vissa sjukskrev sig också symboliskt, med hänvisning till sin av samhället tilldelade sjukdom.
Fram till 1979 var homosexualitet klassat som en sjukdom. Det året ockuperade RFSL-medlemmar och andra aktivister Socialstyrelsens trappa i protest mot sjukdomsstämpeln. Vissa sjukskrev sig också symboliskt, med hänvisning till sin av samhället tilldelade sjukdom. Myndighetschefen Barbro Westerholm såg inom kort till att sjukdomsklassningen togs bort.
På senare år har de legala segrarna för hbtq-rörelsen varit många – partnerskapslagen 1995, möjligheten för registrerade partner att få gemensam vårdnad om barn och prövas för adoption 2003, rätten för lesbiska i partnerskap att få tillgång till assisterad befruktning 2005, slopandet av steriliseringskravet för personer med transsexuell bakgrund 2013.
Men framför allt har det sociala genombrottet varit stort. Även om mycket av ojämlikheten alltjämt finns kvar, och även om det på sina håll hävdats att den samhälleliga acceptansen kommit på bekostnad av en social normanpassning från hbtq-personers egen sida, är det otvivelaktigt ett enormt genombrott i allmän inställning som skett jämfört med för några decennier sedan.
Mer beständiga över tid än så är alltså inte denna del av de ”svenska värderingar” som det nu från politiskt håll talas så varmt om.
Mer beständiga över tid än så är alltså inte denna del av de ”svenska värderingar” som det nu från politiskt håll talas så varmt om. Det är värt att hålla i minnet.
På andra håll i världen återstår desto mer att göra. I tio länder är det fortfarande dödsstraff i straffskalan för homosexualitet. Senast nu i dagarna förbjöd Tanzania glidmedelimport, eftersom det anses uppmana till homosexuella handlingar.
Låt oss nu fira Pride – men utan att glömma den kamp som krävts för att komma dit vi är i dag, och utan att ge avkall på solidariteten med dem som, ibland med livet som insats, kämpar på olika håll i världen.