I veckan rapporterade Arbetaren om naloxon, ett läkemedel som används inom akutsjukvården för att häva överdoser av bland annat heroin. Svenska brukarföreningen vill att Sverige ska följa andra länders exempel och göra läkemedlet tillgängligt för brukare och andra personer som kan bli vittnen till överdoser, till exempel vänner och anhöriga, och på så viss rädda fler liv. En pilotstudie ska påbörjas av Kliniska studier Sverige, men Svenska brukarföreningen menar att processen går för långsamt.
Magnus Linton är författare till boken Knark – En svensk historia, en undersökning av den narkotikapolitik som förts i Sverige under modern tid. Enligt honom går alla åtgärder som handlar om skadeprevention, exempelvis att göra naloxon mer tillgängligt, på tvärs mot den ideologi som tills nyligen varit dominerande.
– Det är visserligen en skruvad och cynisk argumentering, men i någon mån kan man se mer lättillgängligt naloxon som något som gör livet lättare för narkomaner. Skadeprevention går emot kärnan i det som har varit svensk narkotikapolitik – att man inte under några omständigheter ska göra det lättare att knarka. I stället ska man försvåra livet för de som använder droger för att avskräcka dem och få dem att sluta.
Nu sker ett skifte till ett synsätt som är mer likt länder i övriga EU, säger Magnus Linton. Han tror en mer spridd användning av naloxon så småningom kommer slå igenom, men att det kommer ta lång tid, precis som det har gjort med sprutbyten.
– Trots att skadeprevention bygger på vetenskapliga studier har det funnits en eftersläpning i Sverige, på grund av ideologisk feghet. I andra frågor har det funnits ett sekulärt, liberalt och odogmatiskt förhållningssätt, men när det gäller det här har Sverige haft en ingång som varit unik.
Magnus Linton menar att den svenska narkotikapolitiken har varit en del i ett kulturchauvinistiskt projekt, enligt vilket narkotika uppfattats som osvenskt, sjukt, mindre värt och något som måste utrotas. 1978 deklarerade riksdagen att narkotika var främmande för svensk kultur. Folkhemmet ansågs behöva tvättas rent från drogbruk och vid slutet av åttiotalet trodde många politiker att man stod vid tröskeln till ett narkotikafritt Sverige, säger Magnus Linton.
Nils Bejerot var en av tidens mest inflytelserika opinionsbildare i narkotikafrågan och enligt Magnus Linton var han starkt präglad av Kina och de puritanska ideal som hade präglat sjuttiotalsvänstern.
Narkotikabruk uppfattades som en social smitta och man gjorde till och med jämförelser med en cancersvulst.
Magnus Linton
– Narkotikabruk uppfattades som en social smitta och man gjorde till och med jämförelser med en cancersvulst. I kölvattnet av detta skapades vad jag skulle kalla för narkofobi, en irrationell skräckslagenhet inför personer med den här typen av problem. Det finns starka förknippningar till smuts och degenerering.
Samtidigt fanns det goda skäl att ta narkotika på allvar, eftersom det slog igenom på ett sätt som möblerade om hela stadsdelar på ett radikalt sätt, och främst mot fattiga, säger Magnus Linton.
Man ville låna av de positiva erfarenheterna från nykterhetsrörelsen i början av århundradet, då arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen och nykterhetsförbunden spelade en viktig roll i att göra upp med och stävja den utbredda alkoholkonsumtionen inom arbetarklassen. Men till skillnad från då slog arbetet mot narkotika över till ett auktoritärt förhållningssätt.
– Inget annat land har haft en helig ideologi om vad narkotika är och hur det ska bekämpas. Narkotika uppfattas som dåligt i många länder, men ses ändå som en del av den komplexitet som utgör ett modernt samhälle. Men i Sverige har vi haft en nästan religiös narkotikapolitik.
