”Vår styrka är att vi tillsammans möts, oberoende av partipolitik och ideologiska ståndpunkter, med den gemensamma agendan att uppmärksamma hbtq-frågor”.
Så skrev Prides festivalgeneraler Alf Kjeller och Tasso Stafilidis i en debattartikel i Aftonbladet 2012 efter att aktivister motsatt sig militärens deltagande i paraden.
Gemenskap står i centrum och de personliga politiska åskådningarna individen bär på ställs åt sidan för en känsla av enighet.
Att Pride är en fest råder det inga tvivel om. De svåra juridiska, sociala och politiska kamperna för jämlikhet är sekundära variabler den vecka om året då kul blandas med allvar på olika ställen i världen. Gemenskap står i centrum och de personliga politiska åskådningarna individen bär på ställs åt sidan för en känsla av enighet.
Men: Vems är Pride? Och hur kan en folkfest för rättvisa vara gemensam när vägarna till ett rättvist samhälle ser så olika ut? Vill inte hbtq-familjen enas över, eller i alla fall diskutera, vilka vägar som tar oss till en tolerant värld med ett fungerande system?
Är kärlek och samlevnad politiskt? Det ansåg radikalfeministerna och ville under 1970-talet med bland andra Carol Hanisch i täten politisera hemmen. Det radikalfeministerna framförallt fokuserade på var relationen mellan heterosexuella cis-män och cis-kvinnor i institutionaliserade, sexuella relationer.
Är det viktigt att på samma sätt kartlägga och politiskt granska relationer som inte ser ut som de vi är vana vid? Eller är Priderörelsen en egen kamp, som bortser från att det personliga kanske kan vara politiskt och förbiser ideologiska motsättningar och färgade politiska perspektiv?
En rörelse som inte kritiskt debatteras inifrån och bara bygger på acceptans riskerar att omfamnas av tomma reformer och användas som förkläde av samtliga politiska (och ekonomiska) motparter. Särskilt i tider då identitet och individ är samhälleliga nyckelord.
Det enda parti som blivit uteslutet ur Pridetåget är Sverigedemokraterna, ett starkt politiskt ställningstagande från en annars frikostig rörelse. Sverigedemokraternas senaste homofobiska utfall ligger mycket närmare i tiden än övriga riksdagspartiers, och Priderörelsens (utåt sett) heliga acceptans av alla politiska åskådningar får äntligen en syndabock att avlägsna i och med Sverigedemokraterna.
Visst har där funnits enskilda försök till att politisera kampen. De borgerliga partiernas, polisens och militärens delaktighet har vid enskilda tillfällen blivit motade av enskilda aktivister av politiska skäl. Men de tystas ner, eller lugnas.
Kan vi se flera färger på samma ställe?
Men vad innebär bokstäverna i hbtq, och vilka politiska innebörder kan vi finna i dem? Kan vi se flera färger på samma ställe? Vilka risker finns när glädje, acceptans och show är nyckelorden en vecka om året när meningsmotståndarna förenas i gemensam lycka?
”Låt oss aldrig glömma kampen”, ”låt oss hylla det öppna samhället”, säger statsministern och talar om en kamp som tycks vara överstökad, eller kanske en kamp han tycks ha svårt att definiera. Ett mål som tycks vara gemensamt men ändå i så många färger, former och ulvadräkter att jag måste fråga mig vem det tillhör.