För många i Sverige är det här den sista veckan av sommarsemestern. För andra är läget bekymmersammare än så.
Sedan 1938 har arbetare i Sverige haft lagstadgad betald semester. Gradvis har antalet semesterveckor höjts från de ursprungliga två.
I båda fallen används samma tillgänglighetsideologi som rättfärdigandegrund.
Men i dag hotas semestern från två håll, och i båda fallen används samma tillgänglighetsideologi som rättfärdigandegrund.
Många av vår tids arbetande, inte minst inom den offentliga sektorn, går på timanställningar och väntar på att få göra tillfälliga jobbinhopp. Med den anställningsformen är det ofta påfrestande nog att få en någorlunda fungerande jobbvardag – att uppnå en fungerande ledighetsvardag är nära nog omöjligt. Dels måste de ihopsparade pengarna från övriga året räcka, dels upphör inte de yttre och de inre förväntningarna på att vara tillgänglig om jobbet skulle ringa bara för att det är sommarsäsong.
På den andra sidan har vi bland annat de på ytan trygga tjänstemannayrkena, där de anställda i själva verket också ofta fallit offer för det moderna arbetslivets villkor. FTF, facket för försäkring och finans, presenterade i förra veckan en undersökning som visar att många anställda inom försäkringsbranschen upplever att kraven på att vara tillgänglig under semestern bara ökat de senaste åren, och att semestern även på andra sätt innebär påfrestningar i deras jobbsituation. Ett citat ur undersökningen lyder:
”Det som stressar mig mest är att jag förväntas jobba förberedande och hantera massor med uppgifter innan semestern. Och att det ligger uppgifter på hög när jag kommer tillbaka. Detta gör att jag inte får den återhämtning som semestern är till för. Jag måste liksom kompensera för min frånvaro både före och efter. Detta tär på mig.”
Ett annat citat är:
”Min chef tycker att jag ska stänga av både jobbmobilen och -mejlen under ledigheterna. Problemet är att både chefen och jag vet att min tjänst kräver ständig uppkoppling, men jag får definitivt inte ersättning för jobb under semestern.”
Allt detta trots att det är väl känt att vi människor går sönder psykiskt och fysiskt av att inte få fungerande återhämtningsfaser.
Därtill beskriver många hur de bara får tre eller färre veckor sammanhängande semester, att semesterperioden splittras upp.
Allt detta trots att det är väl känt att vi människor går sönder psykiskt och fysiskt av att inte få fungerande återhämtningsfaser.
Den gemensamma nämnaren är ett underbemannat arbetsliv där arbetsköparna under lång tid systematiskt sökt slimma personalkostnaderna och där det för de anställda antingen är ekonomiskt omöjligt eller skambelagt att försöka sätta gränser i sin jobbsituation.
Naturligtvis går det att argumentera för att arbetsköparna inte heller de borde gynnas av ett tillstånd där de anställda går sönder av obefintlig vila. Och visst, i en del fall är den uteblivna återhämtningen nog resultatet av en så pass kortsiktig planering att det kommer att slå tillbaka mot det egna företaget. Men i många andra fall ses de anställda de facto som utbytbara av arbetsköparna, något den enskilda timanställda undersköterskan vid telefonen också vet. Krasst uttryckt är kostnaden för att reparera en trasig vårdanställd ofta en för vårdföretaget helt extern kostnad, och mister de en står det dem tio åter.
Krasst uttryckt är kostnaden för att reparera en trasig vårdanställd ofta en för vårdföretaget helt extern kostnad.
Nej, precis som den ursprungliga semesterlagen 1938 var ett resultat av de arbetandes kamp för lagstadgad ledighet – och så även de under seklets gång gradvis utökade semesterrättigheterna – kommer situationen i dag inte att kunna stabiliseras vid mindre än att de anställda går samman och åter kräver rätten till sin återhämtning.
Det är bara tillsammans vi kan visa att vi inte är utbytbara.
