År 2010 arbetade 888 000 personer som hembiträden i Sydafrika och utgjorde sju procent av landets totala formella arbetsstyrka, enligt en pamflett om hembiträdens rättigheter. Men enligt Myrtle Witbooi, generalsekreterare för Sydafrikas fack för hembiträden, är det svårt att hålla reda på yrkets utbredning.
– Antalet hembiträden ökar hela tiden. När en industriarbetare förlorar sitt jobb går hon och hittar jobb som hembiträde. De kan aldrig hålla reda på vad som händer inom hembiträdessektorn, säger hon.
Sydafrika har en lång tradition av hembiträdesyrket. 1980 gjorde den sydafrikanska sociologen Jacklyn Cock en djup och uppmärksammad studie över hembiträden. Ända från kolonialismens första början, när holländarna kom till Sydafrikas södra udde på 1700-talet, har hembiträden varit en viktig del av den sociala strukturen, skriver hon i boken Maids and Madams.
Vilka som arbetat som hembiträden har skiftat genom historien – de har haft rötter i ursprungsfolket san och andra afrikanska folk, andra kom från Indien och England. Många hembiträden från ursprungsfolken var slavar under den tidigare delen av kolonialismen, andra kidnappades av nybyggarna och hölls under tvång.
Efter att slaveriet avskaffats 1834 i Kapkolonin ersattes slavarna till stor del av européer som var villiga att utföra hemarbete. Tusentals unga kvinnor lämnade Storbritannien i början av 1800-talet och sökte arbete i Sydafrika i stället då lönerna och arbetsförhållandena ansågs bättre än i hemlandet, där attityderna gentemot hembiträden präglades av nedlåtenhet, maktfullkomlighet och brutalitet.
Jacklyn Cock skriver att dessa attityder transporterades över till Sydafrika via de brittiska nybyggarna och inkorporerades i en rasistisk ideologi som användes för att legitimera ”ett system byggt på dominering”.
Det var först under andra hälften av 1800-talet som hembiträdesyrket skiftade från ett yrke med vita européer i majoritet till ett där i stort sett alla anställda är svarta afrikaner. Behovet av hembiträden fortsatte att öka men färre och färre européer var villiga att ta dessa jobb – och de svarta urinvånarna övertog yrket under mer eller mindre påtvingade omständigheter.
Jacklyn Cock menar att hembiträdesyrket genom historien har reflekterat den exploatering, rasism och sexism som existerar i samhället i stort. Hennes studie publicerades mitt under apartheid. Genom de många rasistiska lagar som förhindrade svarta kvinnor från att bo, arbeta och resa var de ville samt en sexistisk struktur som bland annat såg till att kvinnor tjänade hälften av mäns inkomster tvingades många kvinnor in i och fastnade i hembiträdesrollen.
1970 var 38 procent av alla anställda kvinnor som då klassificerades som ”afrikaner” hembiträden – det näst vanligaste yrket efter jordbruksarbetare. Jacklyn Cock menade att den ”maktlöshet, sårbarhet och ultra-exploatering” som hembiträden erfar till största delen har sina rötter i Sydafrikas rasism.
Varje år får vi en löneökning, och vi kan till och med säga att hembiträden får större löneökningar än alla andra, men vi är ändå de lägst betalda.
Myrtle Witbooi, generalsekreterare för Sydafrikas fack för hembiträden
I dag har en hel del förändrats, åtminstone på papperet. Fast det tog tid. Först 2002 – åtta år efter att apartheid ersatts av en demokratiskt vald regering – kom en lag som slog fast en minimilön och basvillkor för hembiträden. I dag är minimilönen för ett heltidsanställt hembiträde 1 620 rand (cirka 1 350 kronor) i månaden i Västra Kapprovinsen.
– Det är faktiskt inte så dåligt – när vi fick vår första minimilön låg den på 800 rand! Varje år får vi en löneökning, och vi kan till och med säga att hembiträden får större löneökningar än alla andra, men vi är ändå de lägst betalda, säger Myrtle Witbooi.
Sadsawu – Sydafrikas fack för hembiträden – har 35 000 medlemmar. Facket bildades 2000 och finns i landets största städer. Margie, som arbetat som hembiträde i omkring 35 år och som varit fackligt aktiv de senaste tolv åren, förklarar att det största hindret för att organisera hembiträden fackligt är att de är rädda:
– Det finns en risk att de förlorar sina jobb, och de bor på arbetsområdet. Min erfarenhet är att arbetsgivarna egentligen inte vill att vi får utbildning om våra rättigheter, säger hon.
Det finns flera särskilda omständigheter som gör att hembiträden är en grupp som är extra svår att organisera fackligt. Dels arbetar de utspritt och för en mängd olika arbetsköpare. Dels bor de ofta i små rum på sina arbetsköpares bakgårdar. Framför allt är de rädda att få än större problem på sina arbetsplatser, att få sparken och förlora sina hem.
De som anställer hembiträden har ofta oproportionerligt stor makt. Kvinnorna som städar, lagar mat och ser efter barnen arbetar isolerade från andra anställda, de har ofta egna familjer att försörja och de vet att med Sydafrikas skyhöga arbetslöshet på 36 procent (enligt den statistik som räknar in arbetslösa som inte aktivt söker arbete) är konkurrensen om jobb hård.
Trots ordentliga arbetslagar och försök att reglera även den brokiga hembiträdesmarknaden, är det lätt för arbetsköpare att komma undan med mer eller mindre grova överträdelser.
Phumla är 36 år gammal. Hon kom från Östra kapprovinsen till Kapstaden för nästan femton år sedan, och hittade arbete som hembiträde genom att knacka på dörrar under en lång period. Hon stannade i tre år hos sin första arbetsköpare, trots att lönen inte räckte till henne och hennes son, eftersom hon hade tur att över huvud taget hitta arbete, säger hon.
I dag trivs Phumla på sitt arbete, och har aldrig funderat på att gå med i facket. Men hon minns arbetsköpare som varit mindre välmenande.
– Ibland litar folk inte på dig. Om jag är i huset låser de in mig och låser upp först när de kommer tillbaka. Jag kunde inte gå hem innan de kom tillbaka. Många människor stjäl, det är därför de gör så – men det känns inte bra, säger hon.
Myrtle Witbooi berättar om fall där hembiträden förlorat sina jobb efter många år efter anklagelser om att de glömt att stänga fönster, eller för att ha varit slarviga med gardinerna. De flesta konflikter som Sadsawu kallas in för att hantera rör avsked som inte följer den lagstadgade processen. Det finns även många historier om läkare som helt i brott mot tystnadsplikten informerar arbetsköpare om deras anställdas hivstatus och andra sjukdomar, och om anställda som luras till läkare för att ta tester de inte informerats om.
– Man kan säga att även om Sydafrika har de bästa lagarna i världen så måste de fortfarande sättas i praktiken. Det är brist på praktisk handling och utbildning av arbetare från Arbetsdepartementets sida, säger hon.
Margie fyller i:
– Arbetsgivaren kommer undan med en hel del saker. Det är inte lagligt, men om arbetaren inte känner till sina rättigheter så släpper hon det.
För rättigheterna finns där, det handlar främst om att informera anställda om dem, säger Myrtle Witbooi också. Ett hembiträde har rätt till fyra månaders betald eller obetald mammaledighet. Alla hembiträden måste vara registrerade för arbetslöshetsförsäkring och den arbetsköpare som underlåter att göra detta kan bötfällas. Arbetstider, sjukskrivning och semester är reglerat enligt lag och löneavdrag för skador i hemmet orsakat under arbetstid får inte göras.
I juni 2011 vann hembiträden över hela världen en viktig seger när ILO antog konvention nummer 189 – för drägligt arbete för hembiträden. Konventionen slår fast att hembiträden – personer som arbetar i privata hem med att till exempel städa, laga mat, se efter barn och sköta trädgårdar – nu är anställda på samma villkor som alla andra arbetare.
För första gången kan organisationer som representerar hembiträden nu hänvisa till en internationell överenskommelse när de kräver rätt till reglerad arbetstid, minimilön, förhandlingar med arbetsköpare, trygga arbetsplatser och annat som de flesta andra anställda haft rätt till under många år.
Konventionen kallades ”en milstolpe i historien av hembiträdens kamp över hela världen” av the International Domestic Workers’ Network, IDWN. Myrtle Witbooi är även ordförande för IDWN och i en kommentar till konventionens tillkomst sade hon: ”…vår dröm har blivit sann, och vi är fria – inte längre slavar, utan arbetare. Vi kan inte sluta nu. Vi kommer inte att sluta innan den här ILO konventionen har implementerats.”
I Sydafrika finns det inget arbetsköparforum att förhandla med, så lönerna förhandlas fram mellan fack och Arbetsdepartementet. Myrtle Witbooi säger att Sadsawu har en öppen kommunikation med departementet när det gäller löner, och facket får utan problem lägga fram sina krav.
– Men om de har bestämt sig finns det ingenting vi kan göra åt saken. Och när de kommer för att tala med oss, vet de redan vad de kommer att ge oss! säger hon.
Argumentet för att hålla lönerna nere är ofta att ”ni vet ju att ni kommer förlora era jobb” om lönerna ökar för mycket. Men de låga lönerna är ett problem för dessa kvinnor.
– Vi måste bara vara starka och modiga – det finns inget vi kan göra, säger Margie.Som tur är har vissa av oss familj och vänner som hjälper oss. Men det är svårt.
Andra måste dela med sig av sina inkomster till sina familjer. Och de små summorna skapar personliga tragedier. När Arbetaren träffar Sindi (som egentligen heter något annat) i Kapstaden oroar hon sig för sin cancerdrabbade far som kanske inte har långt kvar att leva och som behöver dyra mediciner. Han ligger sjuk i KwaZulu-Natalprovinsen, där även Sindis dotter, arbetslösa mor, mormor och en syster i skolåldern bor.
Min dotter är åtta år, hon bor i KwaZulu-Natal. Hon måste bo där, för vem ska se efter henne när jag arbetar? Jag känner ingen i Kapstaden.
Sindi, som kom till Kapstaden 2001
Sindi är 29 år och kom till Kapstaden 2001. Hon arbetar för fem olika arbetsköpare, en för varje dag i veckan, och tjänar 170 rand (cirka 140 kronor) per dag. Det är långt över minimilönen, men det är ändå en undermålig inkomst och med en familj som är beroende av henne blir det svårt att få livet att gå ihop.
– Min dotter är åtta år, hon bor i KwaZulu-Natal. Hon måste bo där, för vem ska se efter henne när jag arbetar? Jag känner ingen i Kapstaden. Jag träffar henne en eller två gånger per år, det är för dyrt att resa dit, säger hon.
– Om jag hittar ett jobb i KwaZulu-Natal kan jag flytta tillbaka.
Hon trivs särskilt hos en kvinna som driver ett spa och som ger henne massage och andra behandlingar när det finns tid.
– Hon säger att jag måste tillbaka till skolan, och hon gav mig pengar för att hälsa på min pappa i november. Jag har arbetat för henne i åtta år – när jag är där känner jag mig inte som ett hembiträde, jag känner mig hemma.
Men ändå – Sindi vill inte arbeta som hembiträde resten av livet utan vill fortsätta studera och arbeta kanske inom turistnäringen. Fast just nu går det inte, hon tjänar för lite.
– Jag måste spara pengar för min dotter och ge henne en bra utbildning – jag vill inte att hon ska bli hembiträde, som jag.
I ett extremt låglöneyrke som detta, där kvinnor är den största delen av arbetsstyrkan, blir barnen – och deras mödrar – ofta lidande. Otaliga kvinnor lämnar sina små hos familjemedlemmar eftersom deras barn inte får bo på arbetsköparens område eller för att de inte har råd med barnpassning.
– Eftersom vi bor på arbetsplatsen, så träffar vi våra barn kanske en gång i månaden, varannan helg eller en gång om året. I de flesta fallen växer våra barn upp med morföräldrar, mostrar och farbröder, och ibland känner de oss inte, säger Margie.
– Jag har fortfarande problem med min dotter för att hon känner det som om jag inte fanns där när hon behövde mig. Men det är så det är. När du stoppar om din arbetsgivares baby på kvällarna så undrar du: Vem stoppar om ditt barn därhemma? Och det är tufft. Men du får inte visa det på arbetet, dessa saker måste vi hålla för oss själva.
Apartheid är över och dess rasistiska och sexistiska lagar har ersatts av en minimistandard som även täcker denna sårbara grupp, som dessutom tagit det stora steget att bilda en egen fackförening och driva frågor på internationell nivå. Men ändå:
– Ja, vi har kanske arbetslagstiftning. Men livet för hembiträden har inte förändrats. Vi bor fortfarande på vara arbetsgivares bakgårdar, vi har fortfarande inte råd med ett eget hus, och vi är fortfarande separerade från våra barn, säger Myrtle Witbooi.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr
